Jag skall nu återvända till hur vårdrelationen kan sägas vara genomkor- sad av etnicitet, genus och klass och hur detta tar sig olika uttryck i (eg. berättelser om) konkreta situationer. Dina, strax ovan, nämnde att synen på relationen mellan könen kan bli en källa till problem i ett möte mellan en tandhygienist och en patient. Flera av henne kollegor uttryckte samma uppfattning i skilda språkdräkter. Kanske de tydligaste uttrycken för detta är att Filippa, Bitte och Anita som i detta sammanhang nämnde ”arabiska
män”. Eva uttryckte sig om män med en ”en viss religion”/”muslimska män”. Situationen Eva beskrev gällde att det händer att en patient inte förstår vad receptionisten säger på grund av att hon talar fort. Situatio- nens lösning ligger i att receptionisten talar långsammare. Å andra sidan lyfte Eva fram, parallellt till denna analys, att den svåra situationen skulle ha att göra med att receptionisten är kvinna och patienten en ”muslimsk man”. Detta vill jag se som ett samspel mellan å ena sidan den yrkesmäs- siga/tjänstemannamässiga statusen och å andra sidan genus som aktuali- seras genom en etnisk kategori. I detta fall är den etniska markören ut- tryckt i termer av religion. Den ”muslimske mannen” konstitueras när han, som patient inte förstår receptionisten. Den frustration han uppfattas ge uttryck för uppfattas som ”könad”. I det ögonblicket blir patienten ”en man” läst genom en etnisk/religiös kategori. Processen startar således med att patienten frustreras och processen kan avvecklas genom att receptio- nisten talar till patienten så att denna förstår. Bitte säger så här,
B: sen kan jag förstå det här att man som kvinna … men jag, jag har aldrig blivit negativt bemött av en arabisk man tillexempel – aldrig någonsin – det är ingen som liksom har sett ner – sen hur mycket dom tar till sig (småskratt) det är ju en annan sak – men det är ingen som varit arrogant eller på något sett nedvärderat mig för att jag är kvinna och samma
Hon berättar vidare att det hänt en gång under alla hennes tjänsteår att en ”arabisk man” vänligt förklarat att han inte kunde ta henne i hand och att själva situationen aldrig var problematisk. I Bittes berättelse är det för-gi- vet-taget att det skulle kunna uppstå en problematisk, även känd av mig i egenskap av ”svensk kvinna”, med just ”arabiska män”. Även Anita an- vänder uttrycket ”arabiska män” och säger så här;
A: ja det kan jag göra för att det är – dom som jag känner allra starkast utav det är ju i så fall dom arabiska männen – det är krock alltså ibland – dom ser ju inte på – alltså man känner – dom kan inte riktigt – kvinnan i den rollen som vi är alltså och speciellt inte den här professionen som talar om för dom hur dom ska borsta tänderna
C: vad händer då
A: ah, det händer egentligen inte så mycket för det fungerar helt enkelt inte C: nä, nä – så
A: så ska man inte säga att det är alla för vissa fungerar ju jättebra – det finns dom som tycker att det är riktigt trevligt – för trevligt – och det är dom då som på andra hållet tycker att det är fruktansvärt hemskt liksom
C: nu är det – det händer inte så mycket nu då A: nä, det gör det inte
C: kanske en dum fråga – men kan du göra på ett speciellt sätt då för att lösa situationen eller hittade du någon teknik eller
A: ah, jag är nog rätt så, jag är nog rätt så kaxig alltså, jag är nog inte den som – jag har ju haft någon som jag har bett att lämna stolen va
Anita återger en liknande uppfattning som vi tidigare hört från Filippa, att hon kan uppleva att det finns ”arabiska män”, och tillägger att det inte gäller alla, som inte accepterar kvinnor i tandhygienistrollen vilket gör att hon blir mer auktoritär än vanligt. Arten av material och analys här räcker inte för att sortera i vad som kan ha varit ”objektiva” händelser och vad som snarast är uttryck för stereotypa uppfattningar, fördomar och före- ställningar om ”invandrarmän som tar plats” och begränsar kvinnors möjlighet att handla, ”passiva invandrarkvinnor” och ”svenska kvinnor” (Hägerström 2004; Hertzberg 2003; jfr Ålund 1997)155 bland personal
inom offentliga institutioner med paralleller till diskurser inom journalis- tik, populärkultur och politik (Öhlander 2005) eller en blandning av bå- dadera.En referens kan vara orientalistiska diskurser som har inslag av en problematisk maskulinitet (Said ([1978]1997); Berg 1997).156 Tandhygie-
nisterna talar inte om ”män”, inte heller om ”invandrare” men preciserar att de talar om ”arabiska män” och/eller män ”med en viss religion”/ ”muslimska män”. Som i exemplet ovan är religion en etnisk markör. Anita fortsatte sitt resonemang så här:
A: och [de] vill allra helst att en man ska göra det – ungefär som dom vill att frun ska gå till en kvinnlig – och då tycker jag att – då behöver – känner jag så, så tycker jag att dom vänligt och bestämt så säger jag det att då tycker jag att du ska försöka att hitta någon man eller någon som du tycker passar bättre för att – jag mår inte bra utav det
C: händer det – alltså konkreta tillfällen eller så A: ja, jag råkade ut för det ett par gånger C: en – två, tre, fyra eller fler
A: inte så många gånger under dom – men jag hade någon – där är ju dom som är såna där riktiga fanatiker, vad heter det – dom tar inte i hand i heller – dom har ju rätt långt hår så lite
Hon avslutar med att säga att det är svårt att få samarbete tillstånd med en patient under sådana omständigheter. Jag vill stanna upp, inte endast kring uttrycket om en fru vars vårdgivare maken kan ha synpunkter på, utan återgå till vad Anita sa om att ”det finns dom som tycker det är rik- tigt trevligt – för trevligt”. Vad Anita förmedlar här, är en annan proble- matik som verkar gälla osäkerhet i fråga om var gränserna går mellan kö- nen i en patientrelation. Detta framstår som en annan aspekt som kan vara relaterad till föreställningar om ”invandrarmännen som tar plats” (Hä- gerström 2004) och sexualiserad Andra.
ras relationer med patienter konstitueras både utifrån etnicitet och genus men även av klass och en professionellt bestämd status. Utöver detta visar de att diskursiva referenser om ”den andra” som bygger på etnocentriska utgångspunkter kan ingå. Anita, likaväl som Filippa i ett tidigare exempel, försöker motverka vad hon upplever som patientens negativa attityd till henne som kvinna genom att hänvisa till sin yrkesroll och vårdgivarstatus. Min uppfattning är att vi har liten kännedom, såväl teoretiskt som empi- riskt, om hur denna komplexa samverkan ser ut och hur den påverkar vården som ges, likaväl om vad den ram vårdinstitutionens uppdrag inne- bär för ett specifikt samtal. Jag menar således att studiet av samverkan även kan uppmärksamma vårdrelationens maktdimensioner, så som det presenterats ovan, i termer av biomakt, i förhållande till patienter. En dju- pare förståelse av denna samverkansdynamik kan bredda tandhygienis- ters syn på sin roll och fördelningen mellan sitt och patientens ansvar. Ex- emplen ovan reser flera frågor. En gäller hur situationen alls uppkommit och patientens frivillighet. De aktualiserar breda frågeställningar kring (tand)vårdens organisering i ett mångkulturellt samhälle och hur den, i görligaste mån, kan undvika att ”maktkamper” och frustrerande och dis- kriminerande situationer uppkommer.
En informant reflekterade över en lärdom hon gjort som ytterligare il- lustrerar samspelet mellan i detta fall etnicitet och genus. Hon berättar, med självdistans hur hon haft flera patienter, män med utländsk bak- grund, som hade väldigt svårt att borsta sina tänder med små handrörel- ser. Hon säger att hon tänkte att detta berodde på just den utländska bak- grunden tills hon fick nya patienter, även det män, svenskfödda med sam- ma problem. Slutsatsen hon delgav mig var att många människor ”speci- ellt män har lite svårt med finmotoriken”. Vad hon visar är att den sociala verkligheten är nyanserad men att vi gärna använder någon enstaka kate- gorisering. Hon lyfter även fram, vad som tidigare påpekats av forskare att vi inom vården tenderar att förklara eventuella svårigheter kring en patient som är invandrare just utifrån invandrarskapet.
A: det låter dumt när jag säger det […] först trodde jag så här att – jag har jobbat så många år [vid kliniken] träffat så mycket invandrare så tyckte jag ändå att dom liksom – jag tänkte gud va dom har liksom inte fått in det här hur man borstar tänderna – det lär vi oss från vi är jättesmå, man sätter [en tandborste] i näven på dom små barnen – och så tänkte jag att dom har kan- ske inte lärt sig det här från grunden riktigt eller att tandborstning är för svårt liksom, dom borstar utsidan men insidan klarar dom inte av och jag tjatade så mycket – men lite grann är det samma problem även om man har bott här från början (skratt) det är svårare att borsta [än man tror]
Anita ger ett annat exempel som även det berör genus men nu i samspel med klass som en av dimensionerna i den sociala relationen. Hon menar att det är svårt att ge råd om munhygien till somliga patienter.
C: har du varit med någon gång att du märker att patienten liksom inte är med
A: oh ja – många tycker ju att det är lite jobbigt att jag säger till också – […] det är ju dom som kan – jag menar om du tänker dig kanske en välutbildad man – mellan 50 och 60 – bra ekonomi och så där lite – så ska jag säga till honom så där att ”du, du får nog borsta tänderna lite bättre – det här se inte bra ut” det får man liksom välja lite hur man säger för annars kan det bli all- deles galet
C: hur – alltså att dom tar illa upp
A: ja, det är väl inte så roligt när någon kommer och [säger] ”du har inte tvättat dig ordentligt”
Anita väger in patientens sociala status vad gäller utbildning och ekono- mi, även ålder och kön när hon berättar vad som påverkar vad och hur hon kan säga till patienten. Detta kan tolkas som att hon väger in att pa- tienters sociala klasstillhörighet kan inverka på hur deras ”klarar av” att bli bemötta. Patientens starkare sociala ställning i termer av utbildning, ålder och utbildning, undergräver respektive stärker hennes professionella auktoritet.
I samtalen med tandhygienisterna görs ofta associationer mellan ”soci- albidrag” och ”invandrare” i olika samtalsteman. Teoretiskt sett kan det ses som uttryck för klass och etnicitet. Filippa till exempel förklarade att hon hade lite erfarenhet av att möta patienter från andra länder så länge hon arbetade privat och förklarade för mig, som inte förstod sambandet, att sådana kliniker är dyrare vilket gjorde att socialförvaltningen inte gär- na betalar. I Filippas resonemang har invandrare socialbidrag. Jag vill här återknyta till mina argument ovan om att invandrare är både ett tecken och kategori (Öhlander 2004). Även om etnicitet, genus och klass står i ett oupphörligt samspel kan det ena ”väga tyngre” eller vara mest framträ- dande i en specifik situation (Hägerström 2004:143). I materialet framstår just klass som tungt vägande. Min tolkning är att ”invandrarskap” har med patientens maktresurser att göra som utgår från patientens sociala och politiska resurser (Songur 2002). I tandhygienisternas resonemang används ”invandrare” och ”invandrarpatient” som tecken för patienter med svag socioekonomisk situation, dåliga språkkunskaper och med lite vetskap om vad en patient kan förvänta sig av tandvården vilket kan göra att patienten inte ställer krav på vården. En slutsats i samma riktning drog Lukkarinen Kvist (2002) av en intervjustudie, nämligen att patienter som var ”välutbildade, talade god svenska och följde svenska normer var min-
dre synliga i intervjuerna – de blev ”svenskar”. Begreppen invandrare och invandrarpatient tenderade att bli liktydiga med människor som har dåli- ga levnadsvillkor och egenskaper som personalen menade kännetecknar besvärliga patienter” (ibid:10).