Folkhälsopolitiken och folkhemspolitiken kan historiskt sett sägas ha va- rit präglad av oro för oordning, orenhet, det avvikande och det främman- de (Olsson 1997: 20) och diskursiva moment var nationalistiska och ras- hygieniska (ibid:67). Detta reser en fråga om vad folkhemstanken innebar i relation till migration och till invandrare. Ett kort svar är att den inte innebar öppenhet för invandring. ”Nationell enhet var en bärande idé men den enheten tenderade att bli avgränsad mot omvärlden och vad som upplevdes som icke-svenskt” och en generell idé var att slå vakt om den infödda befolkningen och deras intressen (Johansson 2000: 333). Denna koppling, mellan ett intresse för befolkningen och för migration, artikule- rades även tidigare. Det första formaliserade uttrycket var en debatt som var samtida med debatten om tandvården. Den rörde en skärpt invand- ringskontroll som aktualiserades 1907 i riksdagen (Öberg 1994:30). De- batten ledde till ett utarbetande av en utvisningslag som kom att ske 1914 (ibid:30f) som i princip inte innebar något avsteg från den ditintills fria invandringen. Vad den istället gjorde, var att den angav en rätt att utvisa en person, om denna utgjorde en fara för säkerheten eller ligger den svens-
ka fattig- och sjukvården till last. Kursiveringen är min och avser att lyfta
fram sambandet mellan vård och migration. Motiveringarna i debatten var öppet rasistisk och antisemitisk och syftade till att förhindra degenere- ring av det svenska folkmaterialet. Ytterligare krav på skärpning av in- vandringskontroll artikulerades, bland annat för att värnandet om den rena svenska rasen inte fått tillräckligt utrymme (ibid).
en direkt koppling mellan de välfärdstatliga institutionernas tillhandahål- lande av sociala rättigheter och invandringspolitikens utveckling i Sverige. Det finns historiskt sett en koppling mellan en allt restriktivare invand- ringspolitik och en utveckling av invandrarpolitiken i en mer inkluderan- de riktning för de som väl invandrat (se även Songur 2002). Detta gäller såväl sociala som politiska rättheter (Öberg 1994:29). Det hänger sam- man med att välfärdstatens allt större ansvarstagande, för både medbor- gare och permanent boende, anses förutsätta att antalet individer som omfattas av omsorgen avgränsas (ibid:12). Tanken är nu att skissera en snabb bild, baserad på Öberg av utvecklingen av invandringspolitiken och invandrarpolitiken (eg tillgång till ”civila”, ”sociala” och ”politiska” nyttigheter i Thomas Marshalls (1950) terminologi) från den epok som berörts fram till dagens tandvårdslag, som uttrycker att den omfattar ”hela befolkningen” i vilken invandrare inkluderas. Invandringspolitiken kan schematiskt delas in i ett fyra perioder som föregick den nu pågående och femte.
Den första perioden räknas från 1860-1917. Invandringen var fri och staten tog inte på sig några åtaganden gentemot utlänningar. Det fanns heller ingen välfärdspolitik generellt sett. Den andra perioden tog sin bör- jan 1917 genom att en skärpning av utlänningskontroll då infördes. Det gällde krav på pass och visum, d v s en ”förhandsgranskning” infördes (ibid:32). Under denna perioden, som kan räknas vara fram till 1945, utö- kades kraven till att även gälla krav på boende, arbetstillstånd och anmäl- ningsplikt för arbetsgivare. År 1927 övergick tidigare regleringar och ad- ministrativa tillvägagångssätt till stadgad lag, den första utlänningslagen (ibid:36f). Skärpningarna av utlänningskontroll möttes inte av invandrar- politiska åtaganden och de sociala och politiska rättigheterna var förbe- hållna svenska medborgare. Tredje perioden varade från 1945 till 1970- talets början och kännetecknades av delvis reglerad arbetskraftsinvand- ring och arbetsmarknadspolitiska överväganden och omfattande inflöde av utländsk arbetskraft till Sverige. Under 1950- och 60-talet skedde en medveten rekrytering av utländsk arbetskraft. Invandringen under denna period kombinerades med en successiv utveckling mot en icke särbehand- lande välfärdspolitik. Invandring hade, i början av 1960-talet, ”uppgrade- rats” till ett permanent fenomen och det hade blivit nödvändigt att ta upp frågor som rörde invandrarnas sociala och politiska ställning, annorlunda uttryckt sattes de invandrarpolitiska frågorna på agendan (ibid:56). Den fjärde perioden, från 1970-talets början till 1989 präglades av att arbets- kraftsinvandringen stoppades och invandringen övergick till en reglerad flyktinginvandring, en reglering som ökade successivt. Denna kombinera- des med en utökning av ”sociala nyttigheter” och politiska rättigheter (ibid:29). Från 1989 har invandringen präglats av en stark kontroll med
regeln om pass, arbets- och uppehållstillstånd som huvudregel, i stället att som tidigare, ha varit undantag från huvudregeln (ibid:82; se även Hydén&Lundberg 2004).
Att ytterligare fördjupa temat från den invandringspolitiska vinkeln skulle falla utanför avhandlingens tema men jag vill uppehålla mig lite till vid den invandrarpolitiska aspekten.79 Tanken är att med hjälp av Öbergs
klassificering finna en övergång från den epok då den offentliga tandvår- den inrättades med en nationalistisk och rasistisk retorik till det förhål- lande att den nu gällande tandvårdslagens (SFS 1985:125) mål som ut- trycks som ”god munhälsa och tandvård på lika villkor för hela befolk- ningen” samt att den skall läsas mot bakgrund av vad som uttrycks i den nu gällande integrationspolitiken (prop 1997/98:16). Där uttrycks att den etniska och kulturella mångfalden i samhället bör speglas inom olika om- råden, till exempel vård (ibid:25). Som vi sett kan denna förändring sägas ha skett successivt.
Utvecklingen mot jämlikhet i fråga om sociala villkor för invandrad be- folkning fick en officiell förankring 1968 då Invandrarutredningen (IU) tillsattes. Dess direktiv var att invandrare skulle ”få en tillfredsställande social och kulturell service”. I den kommande proposition uttrycktes att ”invandrare skulle ha möjlighet att leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen (Öberg 1994:57f). Detta var en helt ny officiell principiell syn på invandrares ställning i samhället. Det viktiga här är, som Öberg understryker själva artikulationen av ett jämlikhetsmål (ibid:61). När det gäller konkret ”social omvårdnad i vidsträckt mening” (Öberg:58 citat ur prop 1968:142:89) hade sedan tidigare i praktiken skillnader mellan invandrare och medborgares rättsliga ställning utjäm- nats genom internationella överenskommelser som gav ”utlänning i Sverige i väsentliga avseende samma rätt till sociala förmåner som svenska medborgare” (prop 1968:142 citerad i Öberg). Enligt samma proposition förelåg det ”inga stora skillnader” mellan utländska och svenska medbor- gare ”bl.a. i fråga om socialhjälp, barnbidrag, allmän tilläggspension, sjukförsäkring…” d v s i stort sett samma förmåner gällde för bofasta icke-medborgare (ibid: 59).
Tandvårdens mål idag är ”god munhälsa och tandvård på lika villkor för hela befolkningen” och den skall relateras till integrationspolitiken (prop 1997/98:16). Detta är de formella förutsättningarna för tandvår- den. Relaterade till integrationspolitiken ger de upphov till en rad möjliga forskningsfrågor i förhållande till ”det mångkulturella” varav några, mer specificerade och avgränsade till tandhygienisters arbete adresseras i den- na avhandling.