För att individen ska hantera friheten rätt inom ett visst område, för att hon ska styra sig själv på bästa sätt och inom vissa gränser, krävs det, har exempelvis det liberala Centralförbundet för Socialt Arbete tidigt förstått i sin forskning och lobbyverksamhet, att massan görs styrbar inför den
ound-P e n n i n g e n s o m u p p f o s t r i n g s m e d e l •
vikliga reträtten, eller om det är framsteget, på rösträttens område, annars blir det ett steg uti det okända.Vad är det som ska förkovras? Är det kunskaper som fattas i den breda massan?
Det är egentligen det mest grundläggande som fattas, det som rör befolkningens primitiva känsloliv. Det är om detta folkskollärare Gustav Lind agiterar, i lokala föredrag, i Svensk Lärartidning, i sin stridsskrift om nykterhet och sparande från och med skärpta formuleringar i sitt tal till det Nordiska skolmötet i Stockholm .
Jag har redan förut citerat Lind. Det är skolsparrörelsen han vurmar för.
Den finns redan fläckvis lokalt i landet.Den har massiv omfattning nere på kontinenten och i USA, ända sedan före sekelskiftet, ofta med stats-makternas stöd.
Denna samhällsrörelse gäller folksjälen. Uppfostran i sparandefrågor är
”en uppfostran med syfte att stärka självbehärskningen”, skriver Lind i kur-siv. Det ska ske i masskala.
Det är lätt att inse, av vilken ofantligt stor betydelse det är, att barnen få lära sig att sätta sina handlingar i förbindelse med tanken på framtiden, få lära sig att försaka ögonblickets njutning och att istället överföra något på framtidens konto.
I en nyckelpassage, som återfinns i båda de texter jag nu ska växla mel-lan, ringar Lind in sin centrala tanke med kursiv stil: ”Den bärande idén i skolsparkasseverksamheten är att göra penningen till ett uppfostringsmedel.”
Han ger ett anekdotiskt exempel på vad han menar.
Vi antaga, att en gosse genom något slags arbete förtjänat en slant. Knappt har väl den första förtjusningen lagt sig, förrän han i tanken sätter den förtjänade slanten i samband med något som han gärna skulle vilja ha. Ögonblickligen skulle han kanske skynda åstad att förvärva den ifrågavarande saken, såvida han inte samtidigt erinrade sig, att läraren givit honom rådet att spara. Efter en stunds överläggning med sig själv beslutar han sig för att sätta in slanten. På vägen till skolan går han kanske förbi kakbodar och karamellstånd eller andra ställen, som locka och draga, men han övervinner frestelsen och framlämnar med belåten min sin slant till läraren. Härmed har han vunnit den största bland segrar, segern över sig själv.(…) Snart nog skall han komma underfund med att det går lättare att spara efter varje ny seger, han lyckas vinna över sig själv.
Till slut är frestelsen för honom att förstöra en erhållen slant liten eller ingen.
Han sparar av vana. Handlingar, som gång på gång upprepas, kristallisera så småningom ut vanor. Droppen urholkar till sist stenen, och en mångfald spar-samhetsövningar i barnaåren skall utan tvivel lämna spår efter sig i barnets karaktär.
• D e l
Självet måste övervinnas av den enskilde. Men skolsparrörelsen är ingen privatsak. Det är en folkrörelse och nationell ansträngning. Den tanken formuleras med större eftertryck i talet , året efter storkonflikten mel-lan SAF och LO, den som arbetarsidan katastrofalt förlorat. I stamtexten från års pamflett flikar Lind nu i talet in ett citat från befolknings-statistiker och professor Gustav Sundbärg, på just den punkt där denne beskriver hur folket, på grund av brister i dess uppfostran, liksom kommit i motsättning till ”ekonomin”:
Det är omöjligt att dölja att våra svenska levnadsanspråk stegrats på ett sätt, som för vårt folk börjar bli ett rent utmärkande drag. Och till allt detta har säkerli-gen, bland mycket annat, bidragit den uppfostran, som under de senaste årtion-dena bibragts vårt folk. Denna uppfostran har så många förträffliga sidor, att vi med rätta kunna vara stolta däröver. Men den har haft den sorgliga svaghe-ten att försumma, ja, ibland trampa under fötterna de ekonomiska synpunk-terna. Vi hava varken uppfostrats med ekonomiska hänsyn eller för ett ekono-miskt arbete.
Jag har i föregående kapitel redan beskrivit Linds fäktande stil i andra delar av detta tal, där han än stöter sig framåt och än klokt retirerar, och på samma sätt här, pedagogiskt upptrappande, fortsätter Lind sedan, utan namns nämnande och möjligen i Benjamin Franklins efterföljd citerande sig själv: ”En annan förf. uttalar sig på följande sätt”:
Vår tids värsta lyte är kanske det, att lycka blir identisk med en summa av njut-ningar, och då njutningsbehovet växer snabbare än medlen för dess tillfreds-ställande gapar svalget mellan oss och lyckan städse vidare. För den sociala nöd, som på detta sätt växer oss över huvudet till råga på vårt verkliga sociala pro-blem, anpassningen av industrialismens krav, har tänkaren endast tårar.
”Och han fortsätter:”, citerar Lind denne anonyme tänkare, som vet att kontrastera den konstgjort upptrappade nöden mot den verkliga: ”Medlet mot den heter behovens begränsning genom känslolivets självtukt.”
Kanske är det väl hårt uttryckt? Denna klimax läggs tidigt i anförandet och i en annan mun än talarens. I det som följer tas det avstånd från överdrifter. Det hela övergår till historien om pojkens promenad längs kak -bodarna, om att denna målande illustration även har bäring på nykterhet, eftersom det finns ett samband mellan suget efter sötsaker och rusdrycker, och där pojken i exemplet ”äger i sin genom sparsamhetsövningarna stål-satta vilja en kraftkälla ur vilken han kan hämta styrka i kampen mot livets mångahanda frestelser”samt avslutar med att bland annat förorda
prak-P e n n i n g e n s o m u p p f o s t r i n g s m e d e l •
tik framför teori vad gäller räkneövningar samt betonar lärarnas stora bety-delse för skolsparrörelsens framgång och att de naturligtvis kommer att få hjälp från alla håll med detta arbete.
Kampanjen drivs med motion i riksdagen på -talet. Ärendet remit-teras åt olika håll. ”Utredningen fortgick under världskrigets första år utan märkbara resultat. Hela idén mötte motstånd inom radikala kretsar, även bland lärarpersonalen.”
Femton år efter Linds tal, efter den nya sparbankslagen som ”gav sparbankerna möjlighet att avsätta en del av årsvinsten ’för väckande och underhållande särskilt hos mindre bemedlade av håg till sparsamhet’”, läggs också i Sverige ut ett nät av uppsamlingsställen för mynt, så som det är lagt över hela Europa,där hundratusentals rektangulära lådor av plåt med plats för tjugotalet och upp till facksedan länge fylls och töms på regelbunden basis, i skolor, på fabriker, på krogar.