I sagan ”Gretas Ettöring” från lyssnar ”en skolsparbössa av pansar -plåt, bästa fabrikat”, till diskussionen bland slantarna som lagts av barnen i dess olika fack, ett för varje barn.
”Hallå!” ropade en tjugofemöring, som just dumpit ned i n:r . ”Här har ni Nisses tjugofemöring, som han fick på sin födelsedag av moster Lotta! Hur många är ni egentligen?”
Nu blev det ett sorl i alla facken, ty alla ville ge besked om sig och sitt, men en ärgig gammal femöring tystade ned dem med sin djupa stämma.
”Tyst!” sade den gamla femöringen. ”Tyst och låt mig tala! Jag är präglad år
och har sett mer av livet än någon av er.”
”Hör inte på henne!” sade en blank tvåkrona i n:r . ”Den där femöringen går sannerligen min ära för nära! Som om inte jag vore den förnämsta av oss allesamman!”.
Slantarna i andra fack protesterar.
”Jo, den vore just den förnämsta!” fnyste tvåorna. ”Tror du inte vi vet, att han fick dig av far sin just för att stoppa dig i sparbössan, men att han sedan inte kommit undan med ens en liten ettöring? Och det fastän inte en dag förgår utan att han slarvar bort en femöring på snask!”
”Jojo!” lät det ur facken runt om. ”Sådan är Pelle!”
”Tacka vet vi då våran Sven!” fortsatte tvåorna. ”Se, det är en pojke det, och hans sparsamhet är just av rätta slaget! Vartenda öre här i facket har han för-tjänat själv, och med det är en särskild heder. Och fastän vi har så trångt om utrymmet, att vi knappast har rum med fler kamrater, är vi bara en krona och sextioåtta öre tillsammans, med det säger vi, att nog har Sven mer heder av sin en-å-sextiåtta än Pelle av sin tvåkrona!”
Där fick tvåkronan, och så teg den.
Efter den inledningen, där slanten med störst värde får tiga, liksom en följd av att den inte visste vad värde är, följer så det minst värdefulla myntets berättelse om fattigdomens värde.
Det är en ensam ettöring i fack nummer . Den har just lagts dit av Greta och uppmanas av de andra mynten att berätta historien om hur den
P e n n i n g e n s o m u p p f o s t r i n g s m e d e l •
kom dit. Ty om ett mynt i samhället (liksom en syreatom i lungan) saknar varje slags historia, är på sin plats och gör sin organiserande och hierarki-serande verkan där utan minsta tanke på hur den kom dit, så är det inte så i tidningen Lyckoslanten. Varje slants historia bör följas. Minnet måste rann-sakas. Slanten måste redogöra för hur den kom dit där den är nu.
”Det var åter tyst en liten stund. Så hördes ånyo den späda från n:r .
Den sade:
Som ni alla vet, är det Gretas hand, som stoppat mig hit (…). Jag vet, att det inte är utan orsak, som hennes fack är tomt. hennes hem är fattigt, och just nu ligger mor hennes sjuk. Aldrig får Greta några snaskpengar inte och hon begär heller inga, ty hur liten hon än är, så begriper hon ändå, hur svårt hennes far och mor har att få det hela att gå ihop. Men häromdagen hände något ovan-ligt. En snäll gammal farbror fick syn på den hjälpsamma lilla flickan, som oombedd lotsade några småbarn över gatan. Den gamla farbrorn plockade opp en hel tjugofemöring ur portmonnän och skänkte Greta den. Hon stod där förvånad med slanten i handen, men den gamla herrn klappade henne vänligt på huvudet och försvann.”
”Den slanten förtjänade hon ärligt!” sorlade det från alla facken. ”Men var är den nu?”
”Ack”, sade ettöringen i n:r , ”Gretas första tanke var nog att stoppa hela slanten hit ner i sparbössan, men på hemvägen kom hon på andra tankar, och så köpte hon istället två stora apelsiner att glädja sin mor med. De kostade tolv öre stycket – och här är jag nu.”
Då tänker alla slantarna under tystnad på denna berättelse till dess att den gamla femöringen tar till orda och gläder sig över att ”den försakande kär-leken ännu finnes kvar bland människorna”. Han balanserar sedan värde mot hedersamheten.
”[L]illa ettöring, sörj inte över din ensamhet, ty fack n:r nitton är kanske det allra hedersammaste!”
Fem år tidigare, i sagan ”Hundrakronan och ettöringen” publicerad , ska en extremt stor och en mycket liten valör, plötsligt samsas i min port-monnä. ”En hundrakrona kom i min ägo. Jag tyckte det var en stor till-dragelse och gladde mig däråt.”
Men hundrakronan såg inte alls glad ut. När jag bucklade ihop henne, började hon fräsa som en ilsken katt och hålla ett långt, skrytsamt tal om sin förnämi-tet.
Som av en händelse tar sig överklassen alltså kvinnlig gestalt.
• D e l
”Observera att jag är en förnäm dam”, sade hon, ”som man inte stuvar in i vil-ken vrå som helst, där det är klent beställt med både luft och solljus. Jag är van att umgås i fina kretsar, att älskas och beundras och göra anspråk på att få eget rum i vacker bostad, där jag kan breda ut mig hur mycket jag vill.”
Då kan den röst som käftar emot (och märk det väl, utan att någonsin för-lora besinningen) förutom nyttan, folket och monarkin, elegant balansera hennes klassmakt med manlig företrädesrätt, i min provocerade ett öringsgestalt, vilken till slut även försvarar sin lilla existens med national -ekonomiska argument, såväl som i min andra medlande och regerande gestalt, som är berättarjagets upplysta och trygga despot, som är den över-vakande föräldern. Det följer:
”Hos mig göras inga extra anordningar för din skull, svarade jag. Här är det jag som är herre på täppan och du får nöja dig med vad huset förmår. På mig impo-nerar inte din förnämitet det allra ringaste, men du kan ju tala därom med kamraten, som ligger i samma rum som du.”
Och hon utbrister: ”En kamrat! Naturligtvis inte en hundrakrona, utan någon fattiglapp, som inte har folkvett för två öre. Håll i mig! Man kan få dåndimpen för mindre, och jag känner, att jag blir grön av ilska.” Jag för-klarar:
Kamraten var en liten beskedlig ettöring, som låg i ett hörn i samma rum som hundrakronan. Den hade varit i min ägo många gånger och alltid utan knot gjort mig många tjänster, varför jag höll av honom såsom en kär vän och unnade honom både lycka och trevnad.
Men det utbryter en häftig och instruktiv ordväxling mellan den långa frun, dignitären, och barnet, den lille proletären, utväxlande mångtydiga poänger i varje mening, rikt skickande min fantasi i alla riktningar kring mig själv.
”Vad är du för en trindskalle, brun och otvättad i synen som en tattarunge?”, sade hon. ”Ut med dig genast! Jag mår illa bara jag ser dig.”
”Sakta i backarna”, svarade ettöringen. ”Man mår bäst av att hålla sig besked-lig. Vi ä’ tjänare åt vår husbonde båda två. Du skall inte försöka spela översit-tare gent emot mig, ty du är inte så märkvärdig som du tror, din högfärdsblåsa.
”Du? Är det mig du tilltalar på det sättet? Var god och håll dig på mattan!
Du är ett stackars växelmynt av föga värde och borde nästan be om ursäkt för att du finnes till. Ingenting kan du och ingenting förstår du.”
Och hon anför att hon ”genomgått två (…) bildningsanstalter”, på både
P e n n i n g e n s o m u p p f o s t r i n g s m e d e l •
• D e l
Bild : Faksimil ur Lycko -slanten, nr , , s. .
Tumba pappersbruk och Riksbankens sedeltryckeri, ”har varit på kalas hos både grevar och baroner och är presenterad vid hovet”.
”[N]u ska jag försöka pränta in i din trånga skalle, att jag har , gånger större värde än du, och jag skulle aldrig nedlåta mig till att byta ord med dig, om inte ödet eller rättare olyckan fört mig tillsamman med dig i det här usla kyffet.”
Ettöringen var annars ”ytterst blygsam och fåordig” framhåller jag som övervakar och styr konflikten, ”men nu morskade han upp sig och sjöng ut sin hjärtans mening”.
”Att skryta med nollor”, sade han, ”skulle aldrig falla mig in, även om jag hade famnen full av sådana, ty de ha just aldrig haft något stort anseende, men i ditt högmod kan du inte så noga skilja mellan verkligt och inbillat värde.”
Ettöringen har fått sin utbildning på Kungl. Myntet, replikerar han och ifrågasätter sedelpapprets värde, liksom att sedeln har ”Gustav Vasa på ryg-gen” och därför inte är ”någon riktig penning, ty den kungen regerar inte längre över oss”, diffust utpekande det demokratiska framsteget i fortsatt solidaritet med monarkin.
”Jag bär Gustav V:s märke och hans valspråk Med folket för fosterlandet, och med den utstyrelsen är jag naggande god om än liten och behöver inte skäm-mas för någon, allraminst för dig.”
”Den lille trindskallen”, säger jag ömt om mig själv, ”ställde sig nu bredbent och tvärsäker framför hundrakronan. Så fortsatte han:”
”Du tjänar de stora, jag tjänar de små. När du gör en tjänst, så gör jag tiotu-sen.”
Sedeln på hundra kronor får aldrig mera ordet i berättelsen. Hon slätas ut och läggs i en låda på postkontoret när skatten ska betalas. ”Där fick hon sådant sällskap som hon gillade.”
”Ettöringen har jag kvar. Han gör mig ständigt små tjänster, och går han bort ibland, så kommer han snart igen. Jag har lovat honom en ny portmonnä till jul.”
Men berättelsens uppmuntran till att rikt fantisera, om mitt värde för mig själv och andra, liksom återtas till slut, i ett långsamt uppstigande från
P e n n i n g e n s o m u p p f o s t r i n g s m e d e l •
drömmen i textens allra sista mening när sagan strax är slut. Nu är det dags att vakna och yrvaket komma ut på ytan. I samförstånd med mig, tillsam-mans med mig, pekar rösten då ut en riktning för den lille gestalten, som också är jag, att resa sig och gå i. Vi säger i nickande samförstånd:
”Få se, om han kan bära den lyckan med jämnmod, eller om han borstar upp sig och blir en tioöring.”
Ty detta är ett smärtsamt faktum för noga invärtes bruk: Ett öre är inte mycket pengar. En ettörings värde är mycket litet. Om jag är ettöring måste jag bli tioöring. Åtminstone bli tio öre. Det följer så en sista paroll, som väcker till denna värdeverklighet, den som kringränner alla tröstande och tappert kämpande värdefantasier. Det står, i större kursiverad stil: ”Spara på öret så komma kronan och hundrakronan av sig själva!”