De tre rösterna i mitten av vad som sägs

Att tolka är att låta sig bli dragen på en vagn, övertygar mig Foucault. Sam-tidigt är han i egna ögon inte nöjd när han tillämpar sin metod. Det fram-gick ovan av förordet till andra delen av Sexualitetens historia, som jag cite-rat ur. Eve Kosofsky Sedgwick skriver också slagfärdigt om den första delen av denna serie om tre böcker, att den misslyckas i sin deklarerade målsätt-ning. Den tänker inte utanför delningen i förtryck och frigörelse (något Foucault bland annat försöker uppnå genom att på sexualitetens område undersöka den förbryllande maktpolitiska effekten av denna själva idé – för vilken det till exempel heter att det är förbjudet att tala om sex trots ett oavbrutet prat om sex i århundraden).^Sedgwick hävdar att den boken och Foucaults böcker före den, tvärtemot hans deklarerade avsikter, pro-pagerar för en typisk delning i det vi tänker om maktutövning. Hon räk-nar upp fem typförsök att ”överskrida hypotesen om repression” som finns i en stor litteratur i Foucaults efterföljd.^Där finns framför allt olika för-slag till hur förbudet ska förstås. Författare nämner först sin ambition att överskrida det. Sedan skriver de om hur förbud produceras, opererar, inter-naliseras, fungerar, mångfaldigt bubblar upp, et cetera. ”Frågan vad det

m e to d e n s o m s t r i d f ö r at t f o r s k a o bu n d e t •  

innebär att vara utanför normen, uppställer en paradox för tänkandet”, skriver Judith Butler,

för om normen gör det sociala fältet begripligt och normaliserar det åt oss, då definieras detta att vara utanför normen i någon mening fortfarande i relation till den.^

Det var det vi tidigare kunde se illustrerat av Roland Barthes. Så hur ska en göra?

Frågan blir hela tiden besvarad. Jag tolkar. Det framgår för övrigt av själva den grammatiska positionen som jag hela tiden intar i texten. Det ödesdigra och otillåtna steget är redan taget.

”[D]en tydligaste och mest bekanta” utestängningsproceduren i vårt samhälle är förbudet, påpekar Foucault i en annan text. Och, som sagt, kan-ske gör han det trots allt med alltför stort eftertryck.

Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst.^

Det är obestridligen sant. Vi bör, har läsaren redan misstänkt, genast kon-trastera en sådan uppräkning med en annan lika tänkvärd sådan, som ver-kar cirkulera kring förbudet, också den:

Vem har (eller har inte) vilka känslor? Vem kan (eller kan inte) ha vilka käns-lor? När? Var? Hur? Under vilka villkor och begränsningar? Och varför?^

Så uppfattar Nader Chokr frågorna som blir ställda av Daniel Gross när denne skriver vad han kallar känslans hemliga historia.^Detta något, som har med både uttryck och intryck att göra, tycks obönhörligen kräva att bli beskrivet delat, var för sig. Kanske gränsen mellan tillåtet och förbjudet sär-skilt inbjuder till att klyva det? Men uppgiften här är att förena det sagda och det upplevda till ett enda. Det ska tillsammans bli känt. Det ska bli upplevt som något uppenbarat och uppenbarat som något upplevt. Hur något blir sagt är blandat i det som blir sagt till ett vad som blir sagt. Det är vad jag strävar efter att få fram på den finansiella övertalningens område.

Jag försöker därför inte, som Foucault ville, perfekt och objektivt avbilda

”diskursens ordning”, ”lagen för utsagor” eller ”den diskursiva formatio-nen”. Inte heller avbildar jag normer eller regler. Jag söker mig så långt bort från förbudet som möjligt. Istället för att söka mig mot gränsen för vad som tillåts på det icke-professionella penningsamlarområdet, eller visa reglerna för det sagda där, eller peka på normer som det där inte får brytas

  • D e l 

mot, söker jag mig snarare mot mitten av vad som sägs. Jag söker efter det optimalt riktiga, rätta och bra. Jag söker efter det föredömliga och exem-plariska i det normerande talet. I samma stund söker jag även efter den föredömliga och exemplariska reaktionen på detta tal. Jag söker efter det som med råge överträffar normen. Förbudet vill jag bara tala om i relation till det bästa. Men gör detta tolkningarna rimliga, trovärdiga, tillförlitliga? Vad vet jag överhuvudtaget om hur övertalning och budskap har förståtts och tagits emot? De frågorna är fel ställda. Jag gör de bästa tolkningarna. Jag gör verkligen den bästa tolkningen av allt, den som har störst effekt. Den som gör mig gott, den som gör allra godast. Den som gör alla gott. Mina tolk-ningar är värda allt beröm.

Foucault lanserade begreppet diskurs. Det används nu i många betydel-ser inom all slags forskningslitteratur.^ Jag undviker det. Hos Foucault själv är det, som jag ovan försökt visa, ett begrepp som rör analys av det som sägs, av dess styrande rationalitet och av det normaltänkta.^En ”dis-kursanalys”, i Foucaults mening, syftar därför egentligen inte uttryckligen och reflekterat till att göra okänt till känt, i den vidd jag här vill inbegripa i det kända, även om diskursanalysen kan ha den effekten.

Den finansiella övertalningens röst kallar jag rösten. Den är den konst-fulla och utstuderat avvägda upprepningen av vad som sägs, inkarnerad i ett klonat och konstgjort ”kött” som, i dubbel bemärkelse, försöker verka natu-rellt. Rösten skiftar sina tonfall. Den har sitt känsloregister men den tillhör inte en levande och helt unik strupe hos någon av oss, så som till exempel är fallet för Cavarero när hon talar om en ”röst”.^Rösten här bräker istäl-let ur en standardiserad strupe. Dess varianter hänger till salu på numrerade krokar. Dess tjat sneglar på listor som har punkter att beta av. Den anbe-faller känslolägen liksom den anbeanbe-faller sätt att tänka på, i dessa lägen, grun-dade i dem. Deras antal är begränsat, eller snarare har de ett begränsat spann, inom vilket rösten söker sitt optimum, sin maximala effekt.

Det finns i det som följer, har jag redan antytt, också en röst, eller finns en grammatisk position, som tillhör vad jag kallar det generiska subjektet.

Det är inte jag som har hittat det eller hittat på det. Det allestädes närva-rande textuella styret av ”mig” hittade det långt före mig. Jag har bara i min tur hittat ”mig” överallt i den finansiella övertalningen. Den övertalande rösten tilltalar det generiska subjektet som om det var jag. Det sker i stän-digt nya och finurligt uttänkta dramaturgier under loppet av en historisk trimning till mästerskap, på den finansiella övertalningens område liksom på alla områden, något som ett kapitel nedan tillägnas. Mycket tidigt på

m e to d e n s o m s t r i d f ö r at t f o r s k a o bu n d e t •  

-talet säger rösten som övertalar-undervisar Ni och Eder när den talar till tiotusentals om sparande, konsumtion och politik.^ Ett halvt sekel senare börjar den säga Du och du, även när den utövar statlig myndighet.^

I det nutida materialet föredrar den ofta, att vibrera i mitt själva skallben som ”jag”. Den bryter in i min självtolkning med hjälp av mitt personliga pronomen. Den instruerar mig om vad ”jag” just i denna stund frågar mig själv om vad ”jag” vill eller vem ”jag” är. Den tilltalar det generiska subjek-tet som om det var jag. Det ska bli jag. Jag ska bli det. Så ska vi samman-smälta, i våra praktiska åtgärder, ty till slut räknas bara de. Jag behöver bara göra det jag ska. Jag behöver bara utföra de avgiftsbelagda handlingarna.

Men bara jag kan utföra dem. I den berättande redovisningen av nutida material, i första hand, har jag låtit detta ”jag” lära känna de finansiella övertalnings- och styrningsförsöken av mig. Jag låter ”mig själv” aktivt bryta tillbaka in i materialet och svara. Då försöker ”jag” med råge motsvara de finansiella förväntningar som rösten ställer på ”mig”. ”Jag” är en prydnad för hela ”min” befolkning. ”Jag” är alltså det finansiella subjektet i sin prydno.

För det tredje talar förstås författarens egen röst, ofta som öppet jag i tex-ten, ibland uppgående i ”vi”, så som är brukligt när en författare vill dra läsaren med sig. Så är det också i flera avsnitt när jag strävar efter att kolli-dera två rationaliteter mot varandra och träda ut ur röstens sanningsområde, men utan att dölja hur det känns för mig, för läsaren att ta ställning till.

Texten blir flerfaldigt subjektiv på olika sätt. Den tar Foucault och den foucaultska litteraturen efter honom som norm att utnyttja, överskrida och känslosamt bryta mot. Det ger sammantaget ett kraftigt värderande intryck.

Ambitionen att förhålla sig strikt neutral inom en del samhällsforskning undgår inte att bli normativ, i ett slags gott moraliskt exempel, med bud-skapet att: ”Så kylig och neutral borde också du, som nu läser vad jag skrivit, kunna hålla dig, rationell precis som jag”. Eftersom det finns tunga historiska skäl mot att ge eller följa det rådet finns det också skäl att pröva andra sätt att skriva vetenskapligt på, påtagligt värderande och över huvud-taget mera känslosamt.^Det kan inte passa bättre än i denna bok.

I det som följer är det i alla fall och i princip tre röster som tillsammans hjälper materialet att ge sig till känna. Om det generiska subjektets röst då ibland blir svår att skilja från den röst som övertalar, då beror det på att det är så det är. Den allra bästa övertalningen åstadkommer sammanblandning av en själv och vad den röst som övertalar säger till en. Om det generiska subjektets röst ibland blir svår att skilja från berättarrösten, då beror även

  • D e l 

detta på att det är så det är. Det blir därmed illustrerat att jag tappar bort mig själv i röstens framlagda föredöme. Citattecken kommer därför som regel inte i fortsättningen att användas när jag skriver ”jag”. Om, slutligen, forskarens berättarröst blir svår att skilja från den röst som övertalar, den som studien lär känna, då beror det på att jag ofta faller rösten som över-talar i talet.

Med en sådan vän behöver den finansiella övertalningens röst förstås inga fiender. Men den får smaka sin egen medicin. Ack, är inte den beskäf-tige vännen en erbarmlig plåga, den självutnämnde assistenten som i tid och otid griper ordet från den blyge, eller ännu värre från den som plane-rat säga något med visst eftertryck, fast noga och skickligt avvägt ändå, med passande återhållsamhet, med just den rätta intonationen, men istället rysande tvingas höra sin hedervärda angelägenhet plumpt framläggas av någon oskicklig idiot? Jag pratar i mun på vad som blir sagt till oss, för att i lillgammal analys röra mig in mot centrum av det sagda och förvuxet tolka av, vad det centrala är, i det som där blir funnet.