Sartres skiss till känsloteori

I boken Skiss till en känsloteori av Jean Paul Sartre är förhållandet mellan känsla och rationalitet tvärtom, jämfört med hur jag här lägger fram det.

För honom flyr känslan från det här och nu som rationaliteten hanterar.

Känslan står längre bort från det sanna än det rationella. Känslan är inte det rationellas grund, avstamp eller utgångspunkt. Nej, känslan är det ratio-nella tänkandets löjliga, föraktliga eller farliga motsats. Det är också Rene Descartes ståndpunkt. Också på -talet, men med idéer motsatta Pascals,^lägger Descartes den moderna grunden till vetenskapens huvud-fåra, även samhällsvetenskapens. Förnuftet kan och skall helt skiljas från känslan.^I vardagen sitter själ och kropp ihop. Inom vetenskapen måste de två radikalt skiljas åt. I sin bok om den personliga röstens betydelse (vars unika ljud, läser vi där, filosofin helt negligerat till förmån för det röstlösa talet) räknar Adriana Cavarero upp flera sådana antagonistiska klyvningar:

  • D e l 

Mellan rationalitet och känsla, mellan tal och sång samt mellan manligt och kvinnligt, på så sätt att ”kvinnor sjunger, män tänker”.^Descartes och de cartesianska idéernas starka inflytande på västvärldens vetenskap utgör, skriver Genevieve Lloyd i sin feministiska vetenskapshistoria, ”en vision av ett enhetligt rent tänkande med samma räckvidd över alla typer av objekt som solens strålar över tingen”.^Sartre är inom det cartesianska verkningsområdet. Han skriver:

När vi i ett tillstånd av hög anspänning inte kan finna den välavvägda och pre-cisa lösningen på ett problem, påverkar vi oss själva, vi sänker oss och förvandlar oss till en varelse för vilken de grövsta och sämst anpassade lösningar är goda nog (exempelvis att riva sönder pappret där problemet formulerades). Vreden framträder alltså här som en flykt: den arga försökspersonen liknar en man som inte kan lösa upp knutarna på repen som binder honom och därför vrider och vänder sig i sina bojor.^

För det första uppmärksammar Sartre inte innebörden av sin egen förut-sättning, att ”vi” går in i hans experiment ”i ett tillstånd av hög anspän-ning”. Därför ser han inte, för det andra, att ”vi” försöker fly från denna, genom att tänka och räkna så det knakar. Han märker inte heller, för det tredje, att den växande vreden själv inte leder någon vart. Men den ger impuls till och riktning åt handlingen som förlöser situationen. Att det är rationellt att byta tillvägagångssätt för att uppnå sinnesfrid går, för det fjärde, Sartre förbi. Därmed förbiser han, för det femte, vad som ytterst var målet med att sätta sig att kalkylera. Det leder till det underförstådda fel-slutet, för övrigt och för det sjätte, att det rationella som i varje läge står oss till buds är ett enda. Han tillåter sig helt enkelt inte tänka tanken att det finns ett menageri av ändamålsenlighet mellan, säg, den naturgivna reflexen och den maskinmässigt logiska analysen. Han ställer alltså för stora krav på det rationella, som för honom är ett enda. För det sjunde har denna ratio-nalitet förelagts hans tänkta försöksperson av försöksledaren. Denne är utanför Sartres bild, men har uppenbarligen varit där och bundit försöks-personen i en rationalitet att sprattla i. På alla dessa punkter har jag mot-satta synsätt. ”Flykt i aktiv rädsla uppfattas felaktigt som ett rationellt bete-ende”, menar Sartre. Flykt är ”en spelad svimning, ett magiskt beteende som förnekar det farliga objektet med hela vår kropp”.^ Han kan inte föreställa sig det magiska som en slags funktionell rationalitet, eller som försök att vetenskapa, i ljuset av att gränsen mellan magi och vetenskap kan vara eller är oklar, särskilt när rationaliteter står emot varandra. För mig

lig-L i t t e r at u re n •  

ger det nära till hands att till exempel hävda det på de ställen där det pri-vatekonomiska ställs upp mot det kollektivekonomiska.^Ja, med magin, av Sartre helt på tok beskriven som kaotisk aktivitet eller attityd, verkar hans känsloteori faktiskt radera ut känslan. Så att den spänning som från början gav upphov till hans resonemang på så sätt kan förlösas i en känsla av lugn och tillfredsställelse, av att saken blivit förnuftigt utredd, vill jag gärna tillägga. Känsla är helt enkelt en lustig, barnslig, knäpp eller mindre ändamålsenlig form av rationalitet. ”Glädjen är ett magiskt beteende som genom besvärjelse”, och jag kursiverar, ”försöker förverkliga ägandet av det åtråvärda objektet som ögonblicklig totalitet”.^ Denna skarpa reprimand till glädjen som levereras med exemplariskt lugn och i filosofisk språkdräkt är för denna boks själva ämne bestickande, ska läsaren märka. Påtaglig bäring på ämnet har det också här, att det Sartre kallar ”medvetande” (med ett begrepp från Heidegger) för honom kan ”’vara-i-världen’ på två olika sätt”. På ett övervägt sätt, så att världen framträder för det ”som ett orga-niserat komplex av redskap”.^Där drar vi, så att säga, selektivt och över-lagt i den ena eller andra tråden eller spaken för att få de resultat vi vill.

”Världen kan också framträda för medvetandet som en icke-redskaps-totalitet, det vill säga möjlig att ändra utan förmedling och i stora mas-sor.”^”[D]et är den magiska världen”.^Den försöker känslan ändra allt i, på en gång. Det handlar om världens närvaro för medvetandet ”utan avstånd”, med Sartres kursiv.^Känslan är något som brister, den är ”med-vetandets plötsliga fall in i det magiska”. ”Känslan är (…) med”med-vetandets återkomst till den magiska attityden.”^Där känslan kommer in där bris-ter i precis samma stund behärskningen, av det lämpliga avståndet till begärliga objekt.

Det är därför, det ska vi se, som det är så viktigt att lära sig spara.

Skillnaden i synsätt nu står klar och även hur Sartres synsätt varierar det cartesianska. Jag övergår nu via ett sista exempel från Sartres skrift till annat:

En nybörjare till boxare som blundar ”vill undertrycka existensen av motståndarens knytnävar”, skriver Sartre. Rädsla är ett ”medvetande som genom magiskt beteende avser att förneka ett objekt i den yttre världen (…)”.^Nåväl, detta beteende kan kanske rekommenderas även till andra debutanter i trängda lägen, så de kan hålla ut några sekunder till istället för att direkt kasta in handduken. Med tanke på hur trycket från verkliga och imaginära åskådare känns i sådan stund? Blundandet har ju dessutom den tydliga fördelen att bara förlänga blinkreflexen, till ett mera medvetet knipande, istället för att bekämpa den. I själva verket blir samhället här av

  • D e l 

subjektet projicerat tillbaka på kroppen. En hos Damasio teoretiskt ”sekun-där känsla”,^stoltheten, i denna sport sannerligen av särskilt slag, har tagit kommandot över rädslan. Rädsla är ett exempel på vad som i litteraturen kallas för ”primär känsla”. Det är en favoritkänsla på känslans studieom-råde.^

I nästan lika hög grad är vreden också favorit, som i Sartres första exem-pel ovan. Vredesutbrott leder tanken till det djuriskt naturliga ruset och kanske den organiska kemins mätningar av adrenalinhalter i vävnader. Men här finns i litteraturen en blick för att skiftningar i vrede, eller vreden mel-lan människor som sådan, är historiskt placerad. En viktig observation att göra när det gäller penningsparande är till exempel när vreden börjar bli socialt problem.^Känslans historisering är temat för Tim Newton. Han kopplar till exempel hur vreden trängs tillbaka bland en splittrad och beväp-nad elit i -talets Europa till hur våldsmakten då centraliseras hos kunga makten. Då uppstår ”hovmässigt uppträdande”. Då framtvingas utslätning av anletsdrag i regentens närvaro.^Bara detta borde väl i sig ge upphov till en särskild tolkningslära, kan vi tro.

Men också frambrytande vrede kan ses i relation till samhällshierarkins allmänna historia. Redan i det elitistiska schema Aristoteles ställer upp, för-klarar Gross, har ”varje undersåte en kapacitet att vara arg som står i direkt proportion till vidden av hans eller hennes berättigade stolthet”.^Vrede mot dem som i konsumtion och produktion är överordnade uppstår hos de underordnade när de känner sig berättigade att hysa sådan vrede. Känsla av att ha rätt, att känna sin stolthet kränkt, att vara något värd, måste odlas fram. Den måste kultiveras. Från punkter i historien är den noggrant fram-organiserad. Sådant, kan vi då tänka, kommer före vrede, ilska eller harm i masskala och egentligen står det alltså en permanent strid om dessa käns-lors själva berättigande. Innan en över huvud taget känner sig berättigad att vara arg, är ens vrede över ett övergrepp eller en orättvisa minimal, eller måste händelsen helt enkelt få annat känslouttryck än ilska. På en annan plats i hjärnan, kan en tro, för att återknyta till Damasios neurologi. Men detta faktums ringa förklaringsvärde inom samhällsvetenskapen blir nu avslöjat, med Gross, som ”trivialt sant och därför ointressant”.^

Detta är däremot intressant: Beteckningarna ”primärt” och ”sekundärt”

kan lika gärna kastas om. Hur skulle vreden över orättvisan kunna uppstå före känslan för vad som känns orättvist? Hur skulle den känslan i sin tur kunna uppstå utan ett bestämt slag av självkänsla, en bestämd känsla av sitt själv för sig själv? Hur odlas sådan självkänsla av dem som lider brist på

L i t t e r at u re n •  

den? Gäller det inte också här att skapa tro på sig själv via vanan, via att handla som om en tror, vilka handlingar även återkommer i den kollektiva aktionen? Hur blir den tron bekämpad? Hur står den under systemiskt tryck? Hur har den förhandlats fram med andra? Hur har folk kommit till tro på sitt värde?

Och så vidare.

Dessa ståndpunkter och avgränsningar när det gäller känsla, rationalitet eller tro bildar tillsammans ingen teori. I denna bok stiger de, som sagt, från början fram ur materialet självt. Framställningen ställde några minimikrav på klargöranden. När jag gör dem kan jag, som läsaren ser, ta stöd av det ena som skrivits och motsätta mig annat. Jag har alltså bara bestämt mig för några synsätt som är uppenbart tillämpliga.^I min själva definition ovan av rationalitet och känsla, som framtas ur förhållandet mellan dem, förblir det till exempel oklart vem det är som känner, så att bestämningen jag gjort verkligen omsluter en hel del, vilket också är avsikten. Så är det för övrigt även i frågan om hur det känns, kan vi i förbigående märka, som saknar per-sonligt pronomen. På just denna punkt passar det emellertid bättre att åter-komma efter en redogörelse om studiens metod och förstås ännu en gång i avhandlingens slutkapitel. För mycket annat kommer några närmare teo-retiska preciseringar inte att göras i förväg.

Studien skulle heller inte bli bättre om den byggs kring ett visst teore-tiskt system. Det finns stöd i litteraturen för den åsikten och det följer även osökt ur materialet. Jag ska nu närmare redogöra för det i tur och ordning.