Från den moraliserande röstens synpunkt sett förhåller det sig förstås pre-cis tvärtom. ”I landshövdingens berättelser från Västernorrland var klago-målen över allmogens tilltagande överdåd i kläder och lönearbetarens eko-nomiska lätsinne [sic] ständigt återkommande”, skriver Ulla Johansson om tiden runt den stora Sundsvallsstrejken och citerar ur en sådan indig-nerad redogörelse:
den lösa befolkningen åter, … den tycks på ett oförståndigt, för att icke säga lättsinnigt och lastbart sätt ha förslösat sina relativt ymniga inkomster. Undan-tag finns, men dessvärre endast undanUndan-tag.
Antaganden om ”att arbetaren verkligen hade något att spara av, att han levde över sina tillgångar eller använde dem på felaktigt sätt”, vilar på
teo- • D e l
rin om nationalkaraktärer som underbygger folkskolans undervisning om sparsamhet. Den har en lång historia. Till nationens ”karakteristiska lynne”, skriver ett riksdagsutskott i ett betänkande år , ”[räknar] man ej utan skäl den svagheten att ej kunna spara”.I befolkningsstatistikern Gustav Sundbärgs beskrivning av ”det svenska folklynnet” hundra år senare ingår påståendet att svensken inte kan göra ordentliga ekonomiska beräk-ningar.Stående i samma cirkel vänder Carl Jonas Love Almqvist för sin del denna sanning om folket till ett motangrepp på ”herrskapsklassen” och på ”penningpjask”. I stridsskriften Svenska Fattigdomens betydelse, med-ger han att den svenska nationalkaraktären bland annat just kännetecknas av slösaktighet. Eller har den inom räckhåll! Ty slösaktigheten är fattig -domens grundhållning i god bemärkelse. Fattigdomen ska förkovras till för-måga ”att kunnavara fattig”, att vara i själ och grund skild från sina ägo-delar, att sorglöst kunna ge dem ifrån sig och att i det finna oberoendets rikedom.
Uppfattningen om befolkningens grundläggande slösaktighet är alltså en arena att strida inom och inte en uppfattning att strida mot. Publicisten Ernst Beckman reser runt efter Sundsvallsstrejken. Han menar sig med sina artiklar avslöja hur dåligt sågverksarbetarna hushållar med sina löner. Eller i Ulla Johanssons referat och kommentar:
Han menade att strejken, en protest mot att lönerna pressats ned under existensminimum, kunde ha undvikits om arbetaren haft förstånd att under de goda åren spara för sämre tider. Men “sötebrödsdagarna” blev istället ett sorgligt kapitel. Ståtliga kalas vid barndop och bröllop, gravöl med ett halvt hundratal gäster, herrskapsaktiga kläder, lax och champagne till vardagslag – livet vid sågverken tycks ha varit en enda fest.
”Denna arbetarens oförmåga till ekonomisk planering kom till uttryck i följande samtal med en arbetare”:
– Hur mycket har ni förtjänat under året?
– Ja, det kan jag verkligen inte säga.
– Men har ni då aldrig fört bok?
– Jo, jag gjorde det en tid, men det barka af så rosenrasande åt skogen, så jag måste sluta upp igen.
”Intervjun med mannens hustru kretsade kring samma tema”:
– Jaså, ni har skuld också, – sade jag till hustrun.
– Skuld? Ja, det är fäl det vi har lefvat på hela vintern!
– Ja, det blir man inte fet på… Men ni har väl varit lika de andra och inte sparat under de goda tiderna, kan jag tro…
M o r a l o c h m o r a l i s m •
Kvinnan svarade: Ja, nåde oss så visst, men det enda en kanske skulle kunna säga, är att herrarna just inte sparade de heller.
Är inte en gemensam slösaktighetens omoral förhanden, motfrågar kvin-nan. Är den inte gemensamt utövad, åtminstone inför den nådegivande Guden, inför vilken ju alla är lika? Då kommer det kanske inte an på någon människa att fördöma det.
Jo, men även om herrarna slösade de också, och detta i sitt överdåd, fanns det då inte minsta utrymme för just kvinnans familj att spara något?
Hade verkligen hon och familjen gjort allt för att gardera sig mot ofärd?
I denna skamliga blotta står var och en, ensamt och privat, mot samhället så som det är. Det borgerliga industrisamsamhället skapar nöd i arbetar -klassen. Jodå, men vad är en enskild arbetares eget ansvar för att skydda sig mot dessa verkningar?
Atterdag Wermelin, journalist och självlärd ekonom, vädrar här uppen-barligen en fara, när han på -talet agiterar mot sparsamhetspropagan-dan. Räcker det då att svara ”på talet om sparsamhet med en fråga: hur skall arbetaren kunna spara med den svältlön han erhåller?”, frågar han.
Utan att på minsta vis förringa styrkan af detta argument, vill jag dock uttrycka den mening, att ”agitatorerna” skulle kunna svara på ett sätt, som för deras motståndare vore betydligt mer dräpande än detta. Anhängarne av sparsam-hetsteorien kunna för att styrka sitt påstående hänvisa på åtskilliga exempel af, att en person från att tillhöra de egendomslöses klass genom omtanke och sträng ekonomi bragt sig upp i de egandes. Alla dessa exempel försvaga uppen-barligen styrkan af det bevis, som hemtas från talet om arbetarens svältlön.
Detta tal är sålunda, ehuru sant i och för sig, icke tillfyllestgörande.
Det räcker inte att åberopa praktisk erfarenhet av yttersta nöd. Det ena exemplet kan motsägas med ett annat. En blick bort från penningen, som enligt talaren är de ekonomiska förhållandenas ”overkliga återspegling”, flyttar frågan om sparandet ”ur det skenbaras värld in i det reellas”. Tala-ren börjar ge olika exempel, tänkta och teoretiska, metaforiska, på hur sam-hällets produktion skulle stanna upp om alla sparade. Det illustreras med omöjliga samtidigheter.
Antag att vid ett skeppsbrott hundra menniskor kämpa för sitt lif i vågorna, och att en enda planka flyter omkring bland dem. Om en af de skeppsbrutne lyckas svinga sig upp på plankan, så blir han räddad; men om alla haka sig fast vi den, så går den till botten med dem alla. Det förhåller sig på samma sätt med spar-samheten.
• D e l
Eller:
Om Ni står midt i en folkhop, kan det visserligen lyckas Er att höja Er upp på de öfriges axlar, så att Ni kommer ett par fot från marken; men om det upp-stode en allmän sträfvan i hopen att höja sig upp på hvarandras axlar, skulle väl hela massan derigenom kunna lyfta sig en enda tum från marken? Svaras det nej härpå, skall man icke sedan komma och predika för folket, att alla och en hvar kunna genom sparsamhet skaffa sig ett kapital. Att tala till den stora mas-san om sparsamhet såsom kapitalbildande är ett hån. Sparsamheten kan i detta syfte blott tjena ett fåtal kapitalistfrön, ty den liknar ett handtverk, som kan drifvas med fördel endast så länge konkurrensen inom det samma ej blir för stor.
Påminner inte den sparandets sanna ”moral” som de talar om även om den finansiella paniken, och hur dess spridning leder till allmänt moraliskt sam-manbrott i skrik och klängande på varandra? Men å andra sidan, är det för enkelhetens skull den förbigås av talaren, sparmoralen och den solidariska askesen som rörelsens kassörer gör denna slags publik medveten om, så att allt sparande, åtminstone betraktade som självtekniker, står i begrepp att blandas?
När föredraget hålls har -talets hungerupplopp sedan länge övergått i -talets strejker. Det finns över industriarbetare. På år har deras antal mer än fördubblats. År har fackföreningar bildats på tio år. De har runt medlemmar.Sjukkasserörelsen får sitt mass-genombrott runt -talet. Vid sekelskiftet utgör det ett ”småkasseelände”, med knappt olika föreningar och kassor, där företrädesvis män är medlemmar.I samma stund som talaren häcklar sparandet pågår insam-lingen av pengar. Det är organisationsmedel. Deltagarna i det nya organi-sationsväsendet ska solidariskt bidra. Kräver det inte självbehärskning och att avstå från det omedelbara? Krävs inte, i denna mening, fostran till spar-samhet?
Wermelin lämnar den luckan stängd under föredraget. Men i en glipa mellan moral och moralism som ”de reaktionäre och de liberale” propage-rar sin ”universalmedicin för ett sjukt samhälle”, i den glipa där det enskilda fallet uppträder – i den egna situationen, som du i oförstånd eller av övertygelse kan välja se som åtskiljd från den stora striden, men där det väl åtminstone är möjligt att lägga undan någon slant vid något tillfälle, bekänn nu detta, och som du förstås kan välja att vrida så att den vätter mot deras moral eller mot vår – där propageras väl sparsamhet, där förhål-ler du väl dig själv att vara sparsam? Kan du i så fall svara på, hur du ska
M o r a l o c h m o r a l i s m •
skilja den självbehärskning som vi måste bygga, försvara och prisa, från den vi måste fördöma?
år senare, i den tillbakablickande hyllningsdikten till Gäfle-Dala Järn-vägs Förares och Eldares Spar- och Hjälpsamhetsföreningtalar första versen för samförstånd över gränsen mellan klasserna. De rika har accepterat den finansiella hjälpsamheten.
På vår förenings högtidsdag vår tanke osökt glider, till några vackra lynnesdrag som den omkring sig sprider!
Den spara satt på sin devis samt hjälpsamhet tillika, ett motto, som fått allas pris, båd’ fattigas och rika.
Andra versen omnämner strax föreningens helgon. De män (sic) som trot-sade avguden. Guden som ännu inte är förintad, som inte tycks kunna för-intas, som finns inombords och som kan åkallas i hemlighet av envar; guden som offentligt måste avvisas, så som grundarna gjorde med sina lysande exempel.
De män som lade första sten till grund för vår förening, de stå för oss i vördat sken i ordets bästa mening.
De solidaritetens bud gestalt och själ ha givit
med öppet trots mot ”jagets gud”
sitt namn i hävden skrivit.
Slanten och sedeln läggs undan till andra, till alla i föreningen, alltså inte till dig utan till oss och därför inte bara i egen, utan också i kollektiv behärskning. Ska inte dessa två aspekter av självbehärskning förenas till en gemensam disciplin? Ska de strida? Kan inte den enskilde växla mellan dem?
I ett föredrag på det tionde Nordiska skolmötet i Stockholm , manöv -rerar folkskollärare Gustav Lind i den blottan.Lärarkåren ska vinnas för skolsparrörelsen som finns utvecklad nere på kontinenten. Det är ett år
• D e l
efter storstrejken, som bland annat fått massutträden från den fackliga Landsorganisationen (LO) som följd.
”Ingen kan gärna vara blind för att det existerar många och svåra sociala missförhållanden”, säger Lind i föredragets inledning. Det är därför det under de senaste årtiondena ”uppvuxit jättelika organisationer”. De är inter-nationella. Det visar ”att ingenstädes den brännande frågan om existens-medlens rätta fördelning fått en för det stora flertalet tillfredsställande lös-ning”.Man kan knappast hoppas att denna fråga kommer att lösas inom en snar framtid, förmodar Lind. Ja, och är det inte dessutom så, att lag stift-ning och social omvälvstift-ning är otillräckliga ”för att skapa den sociala lycka, varom så många drömma”. Så det privata måste ställas fritt vid sidan av det sociala och inte förnekas av samhällskritikerna, det är poängen Lind vill driva hem.
Ty vi skola besinna, att hur fördelaktigt man än lyckas ordna förhållandet mel-lan kapital och arbete, så har dock individen kvar rätten att i sitt privata liv fritt bestämma över sin ekonomi. Från denna rätt lär han icke vilja avstå.
Sålunda står det honom fritt att antingen på ett lättsinnigt sätt förslösa sina mer eller mindre surt förvärvade existensmedel eller att på ett klokt sätt utnyttja sina ekonomiska möjligheter.
Eller med en liten framryckning: Det privata ska ställas i balans med det sociala och inte i motsättning till det.
Vill man förbättra de sociala förhållandena, så får man icke förbise, att det lig-ger stor vikt uppå, att människorna uppfostras till ekonomisk omtänksamhet.
Givetvis innebär icke en dylik uppfostrande verksamhet till sparsamhet [sic]
något underkännande av den strävan, som går ut på att bereda förmånligare utkomstmöjligheter åt den stora massan av folket.
Det är i den noggrant avvägda motställningen som balans mellan två kraf-ter uppkommer. Det krävs nya pendlingar mellan de två positionerna, fram och tillbaka. Gustav Lind vet, säger han besinnande – efter att ha gjort en internationell exposé över skolsparrörelsen och då berört det svenska folkets slösaktighet som allmän egenskap och ”det till synes allt mer tilltagande slöseriet” i synnerhet – att ”kravet på att skolan skall uppfostra barnen till sparsamhet på sina håll mötts med misstro”.
På sätt och vis kan denna vara förklarlig, emedan ropet på sparsamhet stundom kommit från personer, som måhända icke varit alldeles främmande för diverse baktankar.
M o r a l o c h m o r a l i s m •
Han kan även tänka sig en annan orsak till misstron, förbereder Lind nästa framstöt med ännu en storsint reträtt. Nämligen den, att ”man låtit för-leda sig till att överskatta sparsamhetens betydelse, vilket man kan säga att den förf. gör, som påstår, att”, citerar Lind:
om samhället bleve genomsyrat av sparsamhetsdygden skulle den s.k. sociala frågan till huvudsaklig del vara brakt ur världen.
”Så enkel är tyvärr inte den sociala frågan”, inväntar Lind det tysta med-hållet från radikala skeptiker i auditoriet, men rycker sedan åter fram:
Men vad som icke kunna bestridas är, att för mången kampen för tillvaron skulle förlora en del av sin udd om konsten att hushålla funnes.
Han fortsätter framstöten, med en ny definition av vad det är att spara, som inringar de allra fattigaste:
Det säger sig självt, att de, vilkas inkomst sammanfaller med eller befinner sig nära existensminimum, icke kunna spara i vanlig mening. För dem måste spa-randet – det uttrycket anser jag, man kan använda – gå ut på att åstadkomma en riktig proportion mellan de olika utgiftsposterna. Det gäller vid en så låg inkomst, varom det här är fråga, att se till, att en relativt mindre viktig utgifts-post icke får svälla ut och menligt inverka på en viktigare. Även den fattige kan man sålunda tillråda sparsamhet, om man utvidgar begreppet i den riktning, som antytts, och man på samma gång förmår påvisa, vad vetenskap och erfa-renhet har att säga om den lämpliga proportionen mellan de olika utgiftspos-terna vid den eller den inkomsten. Härvid tänker jag närmast på de statistiska undersökningarna angående levnadsomkostnaderna, vilka företagits i flera län-der och nu senast i Stockholm, och som borde på populärt sätt bearbetas till tjänst för den stora allmänheten.
Sparandets moral står mot det materiella livets realiteter. Men det som är generellt omöjligt kan inte avfärdas som konkret omöjligt vid alla enskilda tidpunkter eller för det enskilda exemplet. Det finns ett spelrum mellan moral och moralism. Det finns ett sprängfyllt tomrum mellan dem, för att låna ett uttryck från en boktitel.
I glappet stöter anklagelser, om slappa undanflykter, om den nya klän-ningen och flaskan i handen, våldsamt samman med sarkasmer, om hyck-leriets flottiga skjortbröst vid dignande bord. I det trängs olika predikningar om att vara självregimens rättmätiga tal. De trängs om rätten att besjunga ditt avskiljande från pengarna, om rätten att besjunga det som ett sätt att binda dig samman, med det ena eller med det andra och med dig själv.
• D e l
Om vilketdera det ska vara står en strid, om pengar. De binder sam -tidigt alla ohjälpligt tillsamman.