Om de slutgiltigt uttolkade, avdömda och bedömda helheterna själva erkänns som delar av en helhet som subjektet också ständigt bygger sig till i de normaliserande tolkningssystem hon tolkar inom, blir tolkad av och alltså till och med kan ses som del av, då talar vi inte om en tolkningslära utan om tolkningsvillkor att hantera. Vad händer då om det är just de vill-koren som en forskare ska studera, i en studie som i sin tur inte är möjlig utan tolkning?
I inledningen till andra boken i serien Sexualitetens historia, som ovan redan citerades, beskriver Foucault ”de studier som följer” som ”protokol-let för en övning”. Han har övat på att komma undan det tanklöst redan tänkta.
Det var en filosofisk övning: meningen med den var att ta reda på i vilken mån arbetet med att tänka den egna historien kan befria tänkandet från vad det tän-ker i tysthet och låta det tänka på annat sätt.
I början av sitt författarskap försöker Foucault hitta ett ställe utanför his-torien att stå i, förklarar Beatrice Han. Det är ”transcendentalt”. Det är bortanför och hinsides. Han ska stå där, men inte som ett upplevande och talande subjekt. Senare väljer han istället att stå mitt i det undersökta, men inte heller här från en mänsklig position.
Han undersöker det som fjärrverkar på det som sägs.
I relation till sitt begrepp epistemoch på tal om ekonomiska prakti-ker – ”en monetär reform, en sedvänja inom bankväsendet, en kommersi-ell praktik, som var och en har utvecklats, bibehållits och upplösts i för detta passande former” – skriver exempelvis Foucault i boken Tingens ord-ning att ”de alltid grundas på ett visst slags vetande: ett dunkelt vetande som
• D e l
inte själv träder fram i en diskurs, men vars oundgängligheter är precis de samma, både för de abstrakta teorierna eller för spekulationerna som inte har synbar verklighetsförankring.”När ett sådant epistem förändras och byts ut, då sker, skriver Foucault, förändringar av ”själva vetandet, på den arkaiska nivå som både gör kunskaperna möjliga och sättet att vara på för det som det ska vetas något om”.
Begreppet diskursiv praktik (för vilket ”att tala är detsamma som att göra något”) ställs i boken Vetandets arkeologi också det i förhållande till dun-kelt verkande regler. I varje ny förklaring kräver någon nycdun-kelterm alltid ännu en förklaring:
Det man kallar ”diskursiv praktik” kan slutligen nu preciseras. (…) [D]et är en mängd av anonyma, historiska regler, alltid definierade i tid och rum, som under en bestämd epok och för en given social, ekonomisk, geografisk eller språklig krets har definierat de villkor under vilka utsägelsefunktionen utövas.
”Utsägelsefunktionen” i det nyss citerade kommer ur ”utsaga”, som är ”en modalitet”, det vill säga ett sätt att finnas till på, för ”den mängd av tecken”
som annars bara vore en ”sats eller proposition”. Men genom själva sättet den finns till på, befinner den sig ”i relation till ett område av objekt” och
”för varje möjligt subjekt” föreskriver den ”en definierad position” samt är repeterbar.I förhållande till en utsaga är subjektet ”en position som under vissa betingelser kan intas av olika individer”, så att det med subjekt därför inte åsyftas ”det medvetande som talar” eller ”formuleringens upp-hovsman”.När det gäller begreppet diskursen bestämmer sig Foucault sig till slut, här, för att den ”består (…) av en mängd teckensekvenser, i den utsträckning dessa utgör utsagor, d.v.s. i den utsträckning man kan tilldela dem särskilda existensmodaliteter”.Detta fortsätter:
Och om (…) lagen som styr en dylik serie just precis är vad jag hittills kallat en diskursiv formation, om jag lyckas visa att denna verkligen är principen för det sätt varpå utsagor – alltså inte formuleringar, satser eller propositioner utan utsagor i den innebörd jag nu angivit för detta ord – sprids och fördelas, kom-mer termen diskurs att kunna fastslås: en mängd av utsagor beroende av samma formeringssystem; och på så sätt kommer jag att kunna tala om den kliniska diskursen, den ekonomiska diskursen, naturhistoriens diskurs, den psykiatriska diskursen.
Diskursen, den ”framstår som ett gott – avslutat, begränsat, åtråvärt, nyt-tigt – som lyder vissa regler för att uppträda men som också ställer villkor
m e to d e n s o m s t r i d f ö r at t f o r s k a o bu n d e t •
för tillägnelse och nyttjande”.Diskursen,
den är ett gott som alltså genom sin blotta existens (och inte bara i sina ”prak-tiska tillämpningar”) ställer frågan om makten; ett gott som till sin natur är föremål för en kamp, och för en politisk kamp.
Och det ska skildras utan att en själv styrs av styrande egenskaper hos det skildrade, det som ska lyftas fram: Lagen eller den diskursiva formationen själv, de anonyma historiska reglerna, regelsystemen som verkar, ska beskri-vas oförvrängt, med orädd röst, en röst som inte är styrd, koopterad, köpt eller inordnad. Därför kanske med omänsklig röst, eftersom den mänskliga rösten så lätt är undersåtens röst. Det får inte heller finnas referenser till en yttersta eller grundläggande orsak (till exempel ”ekonomin” eller ”demo-grafin”). Det är resurser inom det tankefält som redan är styrt. Vad är alternativet? Det är oklart, tycks Foucault medge tio år senare inför en kritisk publik. Han uppräknar beskrivningar av sitt studiesätt: ”avbrott, diskontinuitet, singularitet, ren beskrivning, orörlig tablå, ingen förklaring, återvändsgränd”.Han har strävat efter ren avbildning, en slags perfekt positivism, ett blankt framläggande av det som verkligen blir sagt och det som styr det, det är tydligt.
Skulle det lyckas, hade han förut antytt, kan vi förvänta oss att studie-objektet avslöjar sin löjeväckande fattigdom: ”utsagornas sällsynthet, det söndertrasade utsägelsefältet, fullt av lakuner och tomrum”.Att ”analy-sera en diskursiv formation är att söka efter lagen för denna fattigdom, bedöma den och bestämma dess specifika form”.I denna avsikt låter sig Foucault inte bli förd in i tolkning. Mot tolkningen ställer han ”utsägelse-analysen”.Tolkning av det som sägs förlorar sig bara i ”det sagdas kom-pakta rikedom”.
Att tolka är ett sätt att reagera inför fattigdomen på utsagor och kompensera den medelst ett mångfaldigande av innebörden; ett sätt att tala utifrån den och trots den.
Själva den akt där en inlåter sig på att söka efter en underliggande mening i vad som yttrats, där en anstränger sig att genomskåda vad det sagda under-förstått verkar anspela på, vad det egentligen betyder, eller också betyder, eller symboliserar, och så vidare, det är en fälla. Att tolka är att låta sig vilse -ledas av de laddade meningskedjornas oändliga rader av kopplingar, i strid med ”det faktum att det allt som allt endast är få saker som kan sägas”.
Det är att föra sig själv bakom ljuset av ”en exegetisk attityd”.Tolkningar
• D e l
gör missriktat diskursen till ”en outsinlig skattkammare ur vilken man hela tiden kan hämta nya rikedomar, alltid lika oförutsägbara”.Men det som verkligen blir sagt ligger inte förborgat.
”[P]olitiken döljer inget”, skriver Gilles Deleuze i en betraktelse över detta. Utsagorna ”är aldrig fördolda”, även om de inte är ”direkt läsbara eller ens sägbara”.Med andra ord: ”Det räcker med att kunna läsa, även om detta kan vara svårt nog.”
Hemligheten finns bara för att bli förrådd, för att förråda sig själv. Varje epok utsäger med fullständig klarhet det mest cyniska i sin politik och det mest råa i sin sexualitet, och detta i så hög grad att förbrytelserna har föga värde.
”Det krävs en viss omvändelse av blick och attityd”, påpekar dock Fou-cault. ”Att utsagan inte är dold innebär inte för den skull att den är synlig”, skriver han.Jag väljer att lägga detta underfundiga på minnet. För denna forskningsberättelse kommer jag ofta att välja fullständig omvändelse. Det går inte att stanna vid halvmesyrer. Detta ska nu förklaras.