I en artikel om känslans plats i organisationsforskning är grundfrågan om känslor över huvud taget kan undersökas. Till exempel med argumentet att de är privata. Andrew Sturdy skriver:
Som en skulle kunna förvänta sig, har den mesta litteraturen perspektiv på känsla med olika speciella fokus. Det finns otaliga ansatser. De är förknippade med en rad olika discipliner (som till exempel psykologi, sociologi, filosofi, his-toria, lingvistik, biologi och så vidare) (…).
Det går till exempel att ”ha fokus på en eller flera känslodimensioner: på den förnimmelse- eller upplevelsemässiga (feeling), den beteendemässiga, den
• D e l
psykologiska, den lingvistiska, den kulturella, den kognitiva, eller på den socialt strukturella.” Sådana dimensioner går sedan att ”relatera till särskilda känslor eller vissa perspektiv: känsla som omdöme, kommunikation, sinnes -förnimmelse eller kontroll, till exempel”.
Även om sådana ansatser ofta visar sig vara fruktbara, och även om någon grad av fokus är undvikligt, är känslors mångdimensionella natur typiskt skymd i sådana ansatser.
Artikeln gör sedan en teoretisk gruppering av studier, under rubrikerna
”levd erfarenhet och diskursiv konstitution”, ”kroppslighet”, ”samhälls-strukturer” och ”känslighet för maktutövning”.
Naturligtvis finns det många poänger under de rubrikerna, men låt oss fortsätta till nästa exempel. Redaktörerna för en antologi med medver-kande författare skriver:
[K]änslor ligger i skärningspunkten för ett antal grundläggande dualismer i det västliga tänkandet, så som medvetande/kropp, natur/kultur, offentligt/pri-vat.
Antologins författare har forskat ur en mängd olika perspektiv. Ett genom-gående teoretiskt bekymmer, förklarar antologins redaktörer, är förhållande mellan biologi och samhälle. Huvudfrågan är ”hur viktigt” biologins under-liggande inflytande är på känsla som socialt fenomen.Några preciserade ansatser läggs fram i bokens första del. De introducerar antologins mer kon-kreta studier och handlar i tur och ordning om: ) att med kärleken som exempel försöka gå utöver det biologiska utan att förbigå det; ) känslors betydelse i Jürgen Habermas syn på kommunikativt handlande och hur känslor förhåller sig till social agens; ) att försöka avslöja begränsningen hos rent kulturellt beskrivande eller konstruktionistiska synsätt genom att föra kropp och samhälle teoretiskt närmare varandra; samt ) i artikeln jag ovan citerade ur, av Tim Newton, att beakta känslors historia, med exempel från
- till -tal (med sikte på -talet, när det gäller manligt/kvinn-ligt, privat/offentligt och koder för emotionellt uppträdande på arbetsplat-ser).
Tiedens och Leach är redaktörer för en annan antologi med sexton arti-kel bidrag från forskare. Boken är en frukt av en psykologkonferens om Social Emotions. Psykologer betraktar sedan länge känsla som responsiv gent -emot det sociala, förklarar de. Känslor är för det första sociala i den meningen. Ur ett annat perspektiv, även det representerat i antologin, är
L i t t e r at u re n •
känsla socialt reglerad. Av det sociala eller kulturella blir känslorna, så att säga, hindrade att bryta fram som de i grunden naturliga fenomen de är.
Introduktionen återkommer på flera ställen till Sartres skrift från , uppenbarligen för att legitimera det perspektiv som redaktörerna tycker är
”mest provokativt”: perspektivet på känsla som socialt konstituerad.En tredje kategori bidrag i antologin ser känslor som framkallade ur sociala relationer och inte ur den ensamme individen.
De sexton artiklarna indelas sedan på ”tre nivåer av socialitet: mellan personer, inom grupper och mellan grupper”.På den första nivån betas det sedan av: empati, avundsjuka, genans och skam i olika sociala situatio-ner.På den andra nivån skildras (två artiklar: om känsla inom gruppen som står mot den andra gruppen; tre artiklar: om social kategorisering i all-mänhet) emotionell konvergens mellan grupper, känslor och kultur samt känslors och sociala gruppers ömsesidigt konstitutiva natur.På den tredje nivån, om känslan mellan grupper, hittar läsaren slutligen artiklar som ”dis-kuterar hur känslor är inblandade i den konflikt, konkurrens, fördomsfull-het och det politiska manövrerande som kännetecknar så många relationer mellan grupper”.De studierna är sedan igen ytterligare fördelade på teo-retiska perspektiv.
Det finns en väldigt neutral och saklig ton i antologins artiklar. De kan struktureras av att postulat strikt uppräknas och prövas i tur och ordning.
Där finns mätningar, kurvdiagram, statistisk hypotesprövning, en logisk box om fyra fält och modeller.Dessa tillvägagångssätt får belysning av reflektioner i en artikel av David Knights och Torkild Thanem. Den hand-lar om att organisationsforskningen försummat att studera kropp och känsla, även om det finns fina försök att visa hur det kroppsligt känsliga sätts i och ur spel vid visst lönearbete i tjänstesektorn. Känslouttrycket utpe-kas, med stöd av Arlie Hochschild och hennes begrepp emotionellt arbete (”att styra och leda känsla för att skapa ett offentligt observerbart ansikts-och kroppsuttryck” som ”säljs för en lön ansikts-och därför har ett bytesvärde”) som viktigt för tjänsteproduktionen. Mot slutet av artikeln påpekar de att den normala akademiska texten inte ger uttryck för det kroppsliga eller för känslor. Det förstnämnda är kanske omöjligt, menar de. Det tycks ju vara att sitta fast i en paradox, att med text redogöra för det kroppsliga på något annat sätt än avförkroppsligat.Till sist reflekterar de självkritiskt över brister i artikeln, när det gäller i vilken mån den ger uttryck för affekt eller känsla. Det är ett dilemma för samhällsforskningen, att känsla, eller den personligt upplevda erfarenheten, eller den passionerade argumentationen,
• D e l
eller det känslosamma, och så vidare, normalt inte ska förekomma i veten-skaplig framställning, menar de.
Akademiskt skrivande och forskning utpekas där egentligen självt som emotionellt arbete. Det ligger i öppen dag, men i öppen dag på andra sidan av ett slags jordvall, som skymmer själva observationsmöjligheten för oss där vi står, blir ställda eller har ställt oss.I nästa kapitel återkommer jag till det.
Avhandlingens fråga har i alla fall tvingat mig att leta utvägar från blocke -ringen som Knights och Thanem skriver om. Några utvägar jag tror på används här redan. Jag ska så småningom återkomma mer utförligt till det där, men framläggandet av det drastiska exemplet utgör onekligen åtmin-stone en liten del av lösningen. I den antologi jag nyss refererat till avslöjar Citrins, Roberts och Fredricksons bidrag en del av vad de känner. Den effekten åstadkommer de med exemplet som inleder deras feministiska studie av kvinnors kontroll av känslor (som del av en utseendets kontroll av självet och självkontroll av utseende – detta går åt båda håll, som Blaise Pascal förut, i sammanhanget vana och tro, gav stöd till att förstå). Artikeln börjar i det kosmetiska bruket av injektioner med nervgiftet botox. Det ger en syntes av två aspekter på att göra sig till objekt för sin kontroll. Giftet tar bort rynkor i ansiktet genom att förlama små muskler. Det är samma musk-ler som gör det möjligt för en att visa vrede och ilska. Tidningen The New York Times citeras: ”[I] vissa sociala enklaver är det numera sällsynt att se en kvinna över års ålder som har förmåga att se arg ut.”Jag uppmärk-sammar särskilt det exemplet, eftersom det kopplar till ett reportage i Finan-cial Times från , ett år före det att börsbubblan, den gången, brister.
Åtminstone det året finns det möjligen även ett nytt herrmode i vissa sam-hällskretsar i London och även i finanskvarteren, bland dem som innehade
”exekutiva befattningar på etablerade finansfirmor och banker”. En VD för ett finansbolag intervjuas. ”[F]olk började ge kommentarer om att jag såg trött och orolig ut hela tiden.” Han har tagit sin tredje injektion. Men inte för att han är fåfäng, säger han. ”Botoxet fick mig att göra ett lugnt och avstressat intryck och jag märkte att folk kände sig mer avslappnade i mitt sällskap.” Han tycker det är skönt att folk nu ger honom en annan respons än de gjorde förut, berättar han.
I litteraturen radas så många angreppssätt som möjligt upp på känsla.
I en anmälan och presentation av boken av Gross, som jag ovan tog impul-ser från, varierar Nader Chokr det bekymret. Han är överlag mycket posi-tiv till vad Gross skrivit, som kallar sin ansats ”retorisk”. Chokr kallar den
L i t t e r at u re n •
”socialt konstruktionistisk”. Men Gross ”kanske går lite för långt i sin dom över och tillbakavisande av” ansatser som är grundade ”i biologi eller libe-ral humanism”.Det syftar på kritiken av Damasio, men även på att Gross utförligt kritiserar vad Martha Nussbaum skriver om känsla och samhälle.
Gross förebrår henne för att vara alltför angelägen att, trots allt, hålla kon-takt med vetenskapliga rön inom neurologi. Hon hamnar även i en essen-tiell tro på universella (goda) känslor, istället för att konkret placera känsla i verkliga samhällen, med de mest skiftande kulturer, och i verklig historia, menar Gross.Om den polemiken skriver Chokr:
Det bör stå klart för vem som helst som vill göra sådana bedömningar, att käns-lorna måste fångas i deras komplexitet, i sina olika dimensioner och från en rad olika noggrant artikulerade perspektiv. Där kan inkluderas: det sociala, kul-turella, historiska och biologiska perspektivet, såväl som det som är i mer egent-lig mening politiskt, och som kan läggas fram stående i en universalistisk, nor-mativ uppfattning om ’emotionell rättvisa’.
Och avslutande:
Vi kan bara göra ytterligare framsteg i vår forskning om känslorna med hjälp av en brett anlagd tvärvetenskaplig ansträngning.
Redaktörerna för de två antologierna tog hänsyn till det genom att tillåta en mängd olika teoretiska ansatser. Jag är ändå, typiskt, till exempel inte överens med redaktörerna för den andra antologin när de till sist förklarar vad som är gemensamt för bidragen:
I de kapitel som följer, kommer du att få se ’en värld av känsla’, därför att allt det vi är finns i allt det vi känner.
Det verkar inte riktigt att säga så. Känsla är inte allt det vi är. Eftersom vår värld också är en värld av oreflekterade och okända vanor, av det som inte längre känns, samt av planer och ändamålsenligheter, på ständig väg bort från känslan. Och själva uppdelningen i känslor och rationaliteter måste kanske den samhällsvetenskapliga skildringen till slut överskrida i reflekte-rad, allsidig och poängrik skildring av medvetanden eller själar i samhällen, eller ibland till och med av samhällenas själar?Men istället för att driva detta längre här, eller säga mer än vad jag redan gjort i förhållande till Sartre (vilken som synes ännu ger stöd och legitimitet på känsloteorins område), för att sedan göra ett val i moraset av perspektiv och teorier, hänvisar jag till de enkla överväganden jag nu har gjort. De utmynnar i en metod och ett
• D e l
praktiskt försök. Sättet som försöket sker på svarar bland annat mot det allmänt spridda bekymret i litteraturen om känslor, nämligen att tvär ve-ten skaplig inställning är det enda hållbara i längden.