Stävjandet av okynnesrusningar

Penningen som uppfostringsmedel

Stävjandet av okynnesrusningar

Under sitt föredrag till sparbankspersonalen på sparbankskursen i Stock-holm, i juni , ett par månader efter den stora kraschen för Kreugers koncern och hans självmord i Paris, det som begås i mars, går en borgmäs-tare G. Bissmark igenom en mängd säkerhetsåtgärder vid kreditgivning som en sparbank kan och måste vidta.

”Den ledande principen vid all utlåning av sparbankernas medel bör vara att tillse att sparbankernas soliditet och likviditet icke äventyras”, in -leder föredragshållaren.^Och även om sparbankerna här är byggda ”på en fast tradition” har det ”syndats mot denna regel” … ”[p]å många håll”.^

”Jag vet knappt”, fortsätter han, ”om jag i detta sammanhang bör erinra om det nät av svindelsparbanker, som för några år sedan fejades undan”, och syftar på Allmänna sparbanken vars sammanbrott  jag tidigare nämnde. ”[D]et torde vara oriktigt att räkna dem till sparbankerna. Men vi har sett andra fall, där avvikelser från traditionen lett till ödesdigert resul-tat.” Till exempel ”sammanstörtade för omkring tjugo år sedan den stort anlagda Egnahemssparbanken”. Och det finns aktuella exempel: ”I dagarna har en snart hundraårig sparbank måst räddas genom att en affärsbank över-tagit deras rörelse.”^

Föredraget övergår därefter till en genomgång av sparbankslagens bestämmelser när det gäller sparbankernas penningplaceringar och med vil-ken marginal de ska följas. Talet berör de olika slag av obligationer som finns, lån mot borgen (”den är ju en omdömesfråga”^, och bör i så fall ges inom distriktet), förlagsbevis, säkerhet i form av fastigheter och tomtmark (”Att en sparbank, såsom förekommit, driver en dansbana, är ju ingalunda en lämplig sparpropaganda”^), kommuner (med blick på Norge, där

”oer-   • D e l 

hörda förluster drabbat sparbankerna i följd av allt för rundhänt kredit -givning åt kommuner”^). Vidare: Sparbankerna ”göra klokast i att avvisa alla större aktielån” och ”böra icke i någon form gynna sådan spekula-tionstendens, som är förenad med risk för kapitalförlust”^och så vidare.

Här uppräknas med andra ord en mängd olika situationer, trick och fällor, där en bör vara på sin vakt mot otillräckliga säkerheter och oförutsedda händelser. Sparbanken bör med god marginal se till att uppfylla §  i Spar-bankslagen om ”att minst / av insättarnas behållning skall redovisas i tillgångar, som med lätthet förvandlas till penningar”. Ja, det torde, ”i dessa vanskliga tider” (…) ”vara nödvändigt, att sparbankerna sörja för sin likvi-ditet på ett helt annat sätt”.^Talaren skulle här särskilt ”vilja förorda inköp av s.k. guldkantade obligationer i lämplig utsträckning, emot pant av vilka alltid i Riksbanken torde kunna erhållas en löpande räkning i händelser av påfrestning”.^

Av intresse för denna berättelse är hur föredragshållaren sedan, efter tio tättskrivna sidor med innehåll av det slag jag nu exemplifierat, mot slutet av föredraget och omedelbart efter den nyss citerade meningen, möjligen en liten aning oredigt, något som kan ha uppstått i transkriptionen, tycks återta en del av allt det han tidigare sagt, så att det mitt i stycket fortsätter:

”Dylika påfrestningar äro så sällsynta i vårt land, att man över huvud ägnat likviditetsproblemet allt för ringa intresse.” Han använder sedan begreppet okynnesrusning som i sig självt ger bidrag till att stävja vad det betecknar:

Det massbeteende, där många plötsligt vill rädda pengarna som pengar, istället för att långsamt och ensamt planera för deras användning, och göra anspråk på dem en och en, och utspritt över tid förstås.

Pengarna ska uttas gradvis, enskilt och i lugn och ro, om de ska uttas. För det är tryggheten central. ”Hvad förstår menige man att anförtro sina pengar hos en bank, om han icke äger någon erfarenhet i dylika transaktioner?”

Jo, först och främst vetskapen, att hans pengar komma i tryggt förvar. Från de mindre insättarnas synpunkt existerar banken hufvudsakligast som ett säkert förvaringsrum för besparingar. Räntefotens storlek kommer i andra rummet, ehuru den i och för sig spelar en väsentlig roll.^

Och sjuttio år senare, år , under rubriken ”Sparbankens Nya Pen-sionskonto” som är ett konto för utbetalad pension:

Pensionspengarna sänds direkt till Sparbanken och sätts in på det personliga kontot. Inga avier kan komma bort. Och pengarna är i tryggt förvar hos Spar-banken. Det är bara ni själv som kan komma åt dem. Tryggt!^

P e n n i n g e n s o m u p p f o s t r i n g s m e d e l •   

Att okynnigt ta ut pengarna från banken, är att ta dem utan att behöva dem till något särskilt, för att se om de är kvar. Det är att säkra dem från andras uttag med mitt eget, vagt eller tydligt medveten om att banken inte är något annat än ett långt mer än halvtomt centrum för andras, regel styrda men totala, förfogande av alla dessa ”de egna pengarna”. Normalhändelser adderar, och subtraherar fordringar och skulder till och från varandra, men sprider i sin totalitet ut långt mer pengar än vad som koncentrerats på den plats där de lämnades. De sprider ut beloppen, långt utanför lokalerna. Så att allt detta klotter, om vad den ene eller andre en gång kom med till ban-ken, vad denne behagade att hämta ut därifrån och hur länge denne avhöll sig från någon av dessa båda standardhandlingar är oviktiga, skulle trådarna av löften och förpliktelser gå av, till pengarna, som försvunnit bort mot horisonten i de vanliga kedjorna av transaktioner.^Om det plötsligt drab-bar bankens kunder som en sanning då uppstår rusningen. Riktas den mot en lokal punkt i systemet, då hjälper stöd från andra banker till dess att rusningen har stillats. Likviditeten, den lätthet med vilken pengarna sam-tidigt är tillgängliga för var och en, kan också praktiskt demonstreras för att stilla blodsvallningen i massan, som under rusningen mot Göteborgs spar-bank våren .

Köbildningen i sparbanken, som utgjorde en påtaglig yttre anledning till sti-gande oro bland insättarna, fanns det nödvändigt att bringa upphöra och för den skull utökades expeditionspersonalen med tillfälligt biträde av fem bank-tjänstemän (…), varigenom de två uttagningsexpeditionerna kunde fördubb-las till fyra och kön snart avarbetas och varje kund sedan expedieras omedelbart.

Två av styrelseledamöterna uppehöllo sig för övrigt i sparbankslokalen och talade förstånd med många insättare, tills man skämdes att räknas till den fåvitska hopen.^

Men om rusningen är allmän och kollegorna på många andra platser också de ansätts av mobben, då återstår det extraordinära, förutom att lugnt och förebrående tala till massan. Det är till slut att rent fysiskt tvinga på mas-san den nödvändiga långsamheten och trögheten (den som här nödvändigt alltid står mot det lättflytande och snabba) för att nödtorftigt behålla sprid-ningen över tid (som både är finansens själva existensvillkor och effekt).

Vid punktanstormningen får det handla om en spridning över tid i det direkt upplevda nuet. Det dras ut och görs segt. Talaren på personalutbild -ningsmötet fortsätter lärorikt här:

   • D e l 

Erfarenheterna i vårt västra grannland äro emellertid ägnade att inskärpa vik-ten av att beställa om sitt hus. Där finnes icke många sparbanker, som icke vid ett eller annat tillfälle varit föremål för ”rusning”. Det är ju att hoppas, att vi icke skola få göra samma erfarenheter, men det vore ansvarslöst att i dessa tider bygga på en sådan förhoppning. Som ett kuriosum kan jag i detta sammanhang omnämna, hur man i Norge mött okynnesrusningar. Man har skaffat sig en stor kassa av silver- och kopparmynt och verkställt utbetalningarna i dylikt mynt.

Uppräkningen av mynten har tagit en så oerhörd tid, att den köbildande all-mänheten har ledsnat på att stå kvar och lugnat sig tills rusningen hunnit gå över. Exemplet är kanske icke efterföljansvärt, men det visar huru emot en oresonlig allmänhet vissa försvarsmedel kunna mobiliseras i nödens stund.^

Massans rusning till banken tornar upp sig, men kan alltså passera som ett tillfälligt rus. Hopen kan försättas i köandets trampande kontemplation.

Därframme räknas mynten upp, ett i taget. Vredesutbrottet hindras från att krusa min blanka yta genom att jag tyst och långsamt räknar till tio.

Hanteringen av pengarna som sådana, den rytmiska förningen av de runda mynten från den ena sidan till den andra, noggrant, långsamt, kanske kär-leksfullt, ett efter ett, demonstrerar för de köande hur de ska göra. De ska behärska sig.

Sommarin uppehåller sig i sin sparbankshistorik också vid de många bankrusningarna, till exempel vid krigsutbrottet i augusti , och hur de bekämpades.

Situationen under de kritiska dagarna skildras i talrika minnesskrifter. I en av dem berättas, att sparbankens vestibul var full av folk långt före öppnandet och att en kö i fyrdubbla led till slut sträckte sig längs halva kvarteret. I en annan omtalas, att på utbetalningarnas första dag, som i denna landsbygdbank var den  augusti, den bräckliga barriären, som skilde tjänstemän och kunder, vack-lade betänkligt under trängseln mellan de  personer, som före expeditions-tidens slut utfingo , kronor.^

Är sådana rusningar rationella? Ja, deras rationella utgångspunkt är som sagt banksystemets likaledes rationella balans mellan skulder och fordringar, som när det gäller själva lokalerna där verksamheten pågår så långt det er -faren hetsmässigt är möjligt är placerad i tomma luften, det vill säga håller kassa valven fysiskt tomma, ned till bristningsgränsen, så att bankens pengar kan bli mera pengar, genom att inte vara där. Förutom den stora kraschen för Allmänna sparbanken , redogör Sommarin för förskingringar, börsspekulationer, fallissemang och trångmål för sparbanker, från -tal,

-tal och vidare under -talet och in i början av -talet.^Det är en situation helt i samklang med den internationella, som är präglad av

P e n n i n g e n s o m u p p f o s t r i n g s m e d e l •   

bankkrascher och finansiell förvirring,^men som när det gäller svenska banker trots allt har tyngdpunkten bland affärsbankerna,^för vilka börsk-raschen , finansiellt sett, markerar krigets avslutning detta år och utmynnar i, finansiell, ”fredskris” –. Bankerna hade ”via aktiebelå-ning beviljat krediter”.^Det fortsätter, efter ett bedrägligt uppehåll på några år, till krisen för Wallenbergfamiljens Skandinaviska Banken, som beviljat stora lån till Kreuger och hans koncern , men räddas med riks-bankslån på  miljoner  av den nytillträdda socialdemokratiska rege-ringen.^Om alla andra tappar huvudet, och inte följer uppmaningen ”Låt ej skrämma Er!” som står med stora bokstäver på ett anslag i bankloka-len^, då är det rationellt för mig att utan dröjsmål slå, klösa och bryta mig fram till kassörsdisken. Men om alla har fostrats att behärska sig, ja då är det ju möjligt att fortsätta skydda insättarnas pengar från dem själva, såle-des från deras egen förbannade klåfingrighet. ”Till firandet av sparsamhe-tens dag den  oktober ” – som beslutats på den stora internationella sparbankskongressen i Milano ”med vittgående konsekvenser för den sparfrämjande verksamheten världen över”^– hade bankdirektör Jöns-son, ledare för den nya Svenska sparbanksföreningens avdelning för sparpro-paganda ”hållit ett radioföredrag med mottot: Sparsamhet är en fråga om utgifter, ej om inkomster; därför spar lagom, men spar länge!”.

Till samtliga landets sparbanker för lokal propaganda och till alla tidningar för offentliggörande på sparsamhetens dag hade utsänts en samling tänkespråk och deviser till mellanstick i spalterna samt två artiklar. (…) För sparbankerna var dagen allmän flaggdag med annonsering i ortspressen. Artikeln ”Jag får, men jag får vänta” (av Emil Sommarin) tillhandahölls sparbankerna i särtryck för

 ½ öre till utdelning gratis.^

Som väl framgår så tjänar denna övergripande hållning – Jag får, men jag får vänta – inte bara som ett skydd för finanssystemet, vilket i -talets finansiella krackeleringar nu närmast slår en som självklart och tvunget att vid denna tid lära ut, men att lära ut som ett besvärjande mantra att tro på, att grundlägga en förtröstan om att pengarna är kvar och bleka ut den oro som kommer sig av dåliga erfarenheter, i vilka misstänksamhet mot förval-tares bedyranden kan slå rot, blomma upp och än en gång få den finansi-ella insolvensen att gripa omkring sig. Via propagandaavdelningens försorg sprids detta mantra alltså som en uppmaning till att mana sig själv (hösten

, ”i blott , exemplar för en befolkning om  miljoner” klagar Jönsson, enligt Emil Sommarin^).

   • D e l 

Men det är inte första gången detta är påtänkt, även om det nu formu-lerats så syntetiskt av Sommarin i en rubrik. Detta självs egen, på detta sätt föreslagna, slogan är samtidigt ett slags politiskt löfte till det. Den är ett överklassens löfte till det undersåtliga subjektet, som nu för första gången massivt orkestreras inför halvmiljonen skolbarn, att det blir bättre sedan, men att jag måste ge mig till tåls och inte ständigt gå till överdrifter, utan hänsyn till vad slags tider och objektivt läge det är; läget som tonsäkert under denna prekära tid till exempel motsagts av galna agitatorer med parol-len ”Allt genast!”^(eller om det är ett förbannat skämt?), men framförallt och olycksbådande motsagt av striderna på den svenska arbetsmarknaden som på -talet tillhör ”den mest konfliktdrabbade i Europa med förlust av miljontals arbetsdagar”.^ Ådalshändelserna  utgör ur det per-spektivet kulmen på ett obehärskat anlopp. Kan orsaken till det folkbildas bort? Finns det även naturskäl till händelseutvecklingen? Kanske kombi-neras på vissa ställen i befolkningen flera brister. Sparsamhet är ett karak-tärsdrag som genetiskt går i arv via kampen för tillvaron, en kamp som till-tar vid överbefolkning, undervisar till exempel en broschyr år  utgiven av den socialdemokratiska bildningsföreningen Verdandi. ”Den förutse-ende och sparsamme, den kraftige och företagsamme skall i denna kamp ha större utsikter än den lättsinnige och slösande, den svage och lättjefulle.”^

Arbetsgivarorganet Industria konstaterar i en reflektion över militärens skott i Ådalen att pappers- och stuveriarbetarna inte fått värre lönesänkningar än andra. Och därför:

Tilldragelserna i Lunde måste följaktligen ha alledeles särskilda orsaker. Först och främst bero de på Ådalsarbetarnas oroliga och självsvåldiga sinnelag. Kan-ske har detta en raspsykologisk grund. Men till icke ringa del är anledningen den, att man i långa tider kelat med denna art av ’Ådalspoesi’, så att arbetarna i Ådalen trott sig ha något privilegium på att ständigt och jämt uppträda obe-härskat och till och med lagstridigt. De synas rent av sätta en pervers stolthet däri.^