Tro föregås, kan vi säga, av en vilja till tro. Tro om något föregås av tron på att det är bra, nödvändigt eller oundvikligt att på den punkten tro något.
I en bok om ideologi uppmärksammar Slavoj Žižekhär vad matemati-kern Blaise Pascals skriver i sina efterlämnade religionsfilosofiska skrifter.
Ett huvudsyfte, i de på -talet så kätterska anteckningarna, är att
över- • D e l
tyga tvivlare att tro på Gud. Det är vanan som gradvis skapar tron, argu-menterar Pascal. ”Hur få är inte de ting som verkligen är bevisade! Beviset har bara makt över tanken. Det är vanan som innebär den mest överty-gande och verksamma kraften.”
Vanan ställer in automaten, och den tar med sig tanken, utan att tanken vet om det.
Begreppet automaten definierar faktiskt det omedvetna på samma sätt som psykoanalytikern Jacques Lacan, menar Žižek.Men låt mig här istället ta detta vidare till känslan. En tydlig syn på den kan tänkas fram ur det stegvisa resonemang Pascal riktar till sin fingerade tvivlare (som nog är han själv).
Det går inte att i varje stund basera sin tro på förnuftet, skriver Pascal.
”Ty det är för tungvint att i varje ögonblick ha bevisen aktuella.”
Vi måste komma fram till en innerligare och mer otvungen tro; det kan vanan ge oss. Vanan kommer oss att utan våld, utan mödosamt tankearbete tro vissa ting och stämmer alla våra gåvor i samklang med det vi tror så att själen natur-ligt glider in i tron.
Eftersom förnuftet ”arbetar så långsamt” och ”måste räkna med en mängd förutsättningar som det oavlåtligen måste ha aktuella”, så ”riskerar det stän-digt att gå vilse, eftersom det inte har samtliga relevanta fakta aktuella”.
På så sätt arbetar inte intuitionen. Den handlar omedelbart och är alltid redo till handling. Vår tro måste därför bottna i intuitionen – annars skulle den all-tid vara vacklande.
Hur skapas detta intuitiva? En får, en gång för alla, låta sig intellektuellt övertygas. Sedan får vanan, upprepningen, sköta resten:
[S]lutligen är det vanan vi måste ta vår tillflykt till, när förnuftet äntligen upp-täckt var sanningen står att finna; det gäller att genomträngas och färgas av denna tro, som annars skulle glida undan oss i varje ögonblick.
Men att lägga fram gudsbeviset är en oöverstiglig svårighet. Vi är ”ur stånd att veta vad han är, eller om han är”.I andra delen av sina Tankar löser Pascal detta inom ramen för en spelets rationalitet. ”Genom förnuftets hjälp kan du inte göra något val. Med dess hjälp kan du inte påstå någondera delen.”Mot det beviskrävande förnuftet, går det emellertid att ställa
spe-L i t t e r at u re n •
larens beräkningar av risker, av sannolikheten för vinster och förluster. Det överbryggar skillnaden mellan oss och Gud, som är en oöverstiglig avgrund.
Det spelas ett spel på den yttersta raden mot denna avgrund, och krona eller klave kommer att falla upp. Vad håller du då på?
Tvivlaren står vid avgrunden, och inför tvånget att välja. ”Det är inte någon frivillig sak, du är ombord, och skeppet har lagt ut från land”.
Vad håller du alltså på? Låt oss se. Eftersom vi nu måste välja, får vi undersöka var risken är minst. Du har två saker du kan förlora: sanningen och lyckan, och två saker att satsa: förnuftet och viljan, insikten och saligheten, och din natur har två saker att frukta: villfarelsen och eländet.
Pascal resonerar här förhållandevis skonsamt med den föreställde vännen.
Vad han själv känner inför avgrunden har han i det föregående avslöjat i betraktelser över dödsskräcken. Han förbluffas av att ateisten inte förlamas av den. Ingenting är ”mer verkligt, ingenting mer förfärande” än döden.
”Ingenting är mer fruktansvärt att emotse än evigheten.”Detta söker Pascal logisk utväg ur: Tvivlaren ska satsa på tron, om ”chanserna för vinst och förlust är lika stora”och den fingerade dialogen fortsätter i vägningar av oändliga vinster mot begränsade förluster, till dess att textens föreställde tvivlare utmattad utbrister: ”’Jag erkänner att jag måste godtaga detta. Men är det inte i alla fall möjligt att se det som ligger under spelet?’.”Pascal svarar: ”Jo, skriften och allt det andra etc.”. Tvivlaren framhåller då upp-bragt att han är ”tvingad att acceptera ett vad”, men ändå inte tror: ”’Jag är skapad så att jag inte kan tro. Vad vill du råda mig till?’” Pascal svarar: Du behöver bara handla som om du tror, då kommer resten av sig självt:
Arbeta på att bli övertygad […] genom att kuva dina lidelser. […] Du vill botas från din vantro och ber om ett botemedel. Lär dig då av dem som har varit bundna liksom du och som nu satsar allt de äger. Det är människor som kän-ner till den väg du önskar gå och som har blivit botade för den sjuka som du också vill botas för. Sätt igång på alldeles samma sätt som de! De handlade i alla stycken som om de trodde – de tog emot vigvatten, lät läsa mässor etc. Allde-les av sig självt kommer detta att ge dig tron och göra slut på allt förnuft.
Det beviskrävande förnuftet är en lidelse som måste kuvas. Men Pascal är mot att ”hamra in religionen i förnuft och hjärta med våld och hot”.
Kuvandet ska ske gradvis med upprepade troshandlingar. Erbjuden ett verk-tyg att bearbeta sig själv med ger vännen till slut uttryck för sina känslor av
• D e l
lycksalighet: ”’Du anar inte hur det som du säger rycker med mig och gör mig hänförd’, etc.”, citerar Pascal fingerat, ur sin fantasi.
Den logik Pascal erbjuder sig själv och läsaren att steg för steg tänka ige-nom utgår från hans dödsskräck. Vid slutet av hans logiska kedja finns en lyckokänsla. Om den på nytt skulle störas av krav på bevis skulle det ratio-nella resonemang han föreslår i och för sig än en gång väl kunna landa honom i lugnet. Men att göra det igen och igen vore ju att fortsätta tvivla.
Hans teknik är att istället upprepa själva den formella troshandlingen: Att för sig själv uppvisa yttre tecken på tro utan hänsyn till sin inre känsla. Det perforerar till slut ens motstånd. Det skapar inre tro. Tron sammansmälter småningom med intuitionen. Därpå kan tanken lämna det hela i fred.
Det förhållande mellan känsla och rationalitet som kan härledas ur Pascals anteckningar bekräftas av det material jag har undersökt. Jag skri-ver därför: Känsla är erfarenheten av här och nu och rationalitet är planen som leder därifrån.
Denna bestämning gäller inte bara flykten från det obehagliga. Just i själva den planerade ansträngningen att stanna i det som känns bra, är en tvungen att först avlägsna sig ifrån det, att lite avlägsna sig från vad en erfar eller upplever här och nu; och mitt bruk av en avledning ur ordet erfaren-het i sammanhanget pekar mot minnet, så att jag alltså också skulle kunna säga nuets erfarenhet såväl som om att erfara nuet.
Även i obehagsfallet kan det rationellas flykt från känslan förstås ta sig formen av upprepning, av att upprepat pröva. Det fortsätter till dess att flykten lyckats. Om än i helt annan avsikt illustrerar diktaren Vladimir Majakovskij det nu sagda i tre meningar. I sin ”Hur man gör verser” för-klarar han hur det går till att fullborda versen där ”det fattas en liten stavelse, ett litet ljud”. Rörelsen ut från och tillbaka till känsla, det är vad det hand-lar om:
Man börjar på nytt forma om alla ord, och arbetet försätter en slutligen i ett till-stånd av förbittrat vansinne. Som för att hundrade gången pröva en jacketkrona som inte vill sitta och slutligen, efter hundra försök, ett tryck, och den passar!
Bildens relevans ökar genom det faktum att när denna krona till slut sitter fast, sprutar (bokstavligen) tårarna ur mina ögon av smärta och lättnad.
Inom ramen för de förhållanden jag nu enkelt försöker slå fast kan vi i reflexen se den naturliga motsvarigheten till rationalitetens övervägda rörelse bort från här och nu; fast då snarare som flykt från, eller återvändande till, förnimmelse. Det får, i den mån det här kommer att behövas, hantera den
L i t t e r at u re n •
för känslobegreppet besvärliga och glidande övergången mellan samhälle och natur, i vars gränsland Pascal alltså rådde tvivlaren att odla intuitionen med vanans sådd för att träna sig att tro. Rationalitet är med detta synsätt reflexen kultiverad, känsla är kultiverad förnimmelse. Förnimmelse och känsla ger inledningsvis riktning åt reflex och rationalitet.
Bakom ordet ”kultiverad” döljer sig en uppsjö av teorier om övergångar mellan natur och samhälle. Låt mig bestämma avhandlingens förhållande till dem.
Antonio Damasios neurologi studerar känsla och hjärnskador. Daniel Gross visar hur Damasios böcker, trots reservationer, projicerar biologi på samhälle utan kvalitativ övergång. Det avslöjas till exempel i det aningslösa bruket av begreppet ”normal”.Men om än inte när det gäller känslans allsidiga samhällsnärvaro så när det gäller dess fullständiga frånvaro, är Damasios redogörelser ändå talande för mina syften: Den som får sin käns-lomässiga kontakt med samhället mekaniskt avbruten, visar han med kli-niska exempel, kan ha fortsatt utmärkt förmåga att tänka ut och lägga fram
”ett uppbåd av rimliga och praktiskt genomförbara handlingsalternativ”, men plötsligt blivit utan förmåga att välja mellan dem.Den med sådan skada, som absolut inte är tvingad att tiga, utan uppmuntras att tala, kan ligga vaken i månader och sedan förklara varför hon varit tyst, med ”att jag inte hade någonting att säga”.