I den mer än sekellånga kampanjen handlar det alltid om barn i olika skep-nad. I ”den första egentliga sparbanksbroschyren”heter det:
De wanor man får i barndomen äro gemenligen de starkaste; för den skull är det ock nödvändigt att från början wänja barn wid sparsamhet och ordning.
Fraserna varierar en stamtext. Rösten argumenterar i en variant av den fort-sättningsvis om hur detta ”[f ]rån uråldriga tider (…) varit erkänt. Det gamla bruket av Sparbössor är bewis derpå”.I en annan variant fortsät-ter det med överväganden om hur mycket det då kan bli, att det ”wäl i bör-jan” inte blir någon ”betydlig summa” men att barnet kommer att finna
”stort nöje” i att köpa ”en Katekes eller en Psalmbok eller till och med en Bibel”för egna pengar. I varianten från i Visby fortsätter det här-ifrån med tanken, att barnen ska tillåtas sätta in pengar i sparbanken så snart det är gammalt nog att själv förtjäna dem, medan Malmöutgåvan
istället framför till läsaren, att barnet ska tillåtas sätta in vad det fått av föräldrar, det vill säga före arbetsför ålder, och så vidare.
Barnet kan också påverka föräldrarna, ända från det att det är nyfött.
Det är en senare idé. I slutet av Linds stridsskrift från om nykterhet är den uttryckt i berättelsen om den supige fadern i England som rörd av sin dotters sparsamhet blir nykter. Sparsamheten hade hon lärt sig i skolan.
• D e l
Hela familjen räddas därmed, berättar Lind.Senare, när propaganda -avdelningen har varit igång ett tag, i en kampanjåtgärd som utformas med lite olika grader av obligatorium, men mest lokalt heltäckande när nyblivna föräldrar (sparbanken kontaktar varje kvartal pastorsämbetet) får en spar-banksbok med ett litet belopp insatt, en hemsparbössa och ett ”vackert illu-strerat ’gåvobrev’” (tryckt centralt), allt i barnets namn hemskickat till sig, även de ”vars föräldrar sakna de ekonomiska resurserna för en första insätt-ning eller icke hava tillräckligt intresse för att anmäla sig på sparbanken”.
Flera svenska sparbanker utdela härför sparbanksböcker till samtliga nyfödda inom verksamhetsområdet (…) åtföljd av ett brev, i vilket avsikten med gåvan klarlägges.(…) Genom detta system riktar man sig till alla, således även till de föräldrar, som måhända själva från början icke skulle visat så stort intresse för saken, att de av egen drift skaffat en sparbanksbok.
På detta har sparbanker ibland fått rörande respons, rapporterar Jönsson.
”Ofta får sparbanken mottaga skrivelser från föräldrar, i vilka dessa uttala sin tacksamhet över gåvan och meddela sin föresats att på allt sätt söka arbeta för en ökning av den skänkta grundplåten. Många skrivelser hava haft ett starkt känslobetonat innehåll, varav man kan förstå, att denna form av sparsamhetspropaganda varit synnerligen lyckligt funnen.”
En del av de skollärare som Lind talar till på Nordiska skolmötet
är redan, via sin facklitteratur, tidigare exponerade för denna diskussion om barnen, som för övrigt har tendens att översvämma till familjen. Att studera här finns inte alls bara det anekdotiska och populära, som väl eld -själen Linds tal och broschyrer representerar. I de Pedagogiska skrifter som utges av Sveriges Allmänna Folkskollärareförenings litteratursällskap märks bland annat ”avhandlingen” Det sociala medvetandets utveckling hos barn, ett
”bidrag till barndomens psykologi och pedagogik” av Will. S. Monroe.
Lind känner också till den. Han citerar ur den i en passage.I Amerika, skriver förläggarna som översatt detta engelskspråkiga manuskript (om vil-ket de meddelar att det hittills endast fått tysk utgivning) omfattas ingen pedagogisk fråga ”med större ifver än just den barnpsykologiska”. ”[P]å andra sidan Atlanten” bedrivs ett stort arbete med detta och ”[d]enna afhandling” (…) ”utgör ett prof på detsamma och visar tillvägagångssättet:
huru man genom insamling af en mängd fakta samt genom statistisk bear-betning af detta sålunda insamlade material söker komma barnens själslif på spåren.”
Denna mycket grundliga skrift, där femte kapitlets första punkt
”Pen-P e n n i n g e n s o m u p p f o s t r i n g s m e d e l •
ningintresse och sparsamhet” förstås närmast är den som angår denna berät-telse, börjar i ”[d]et sociala sinnets spädaste plantor – instinkt och känsla – som hos de högre organismerna utveckla sig till socialt medvetande” och
”äro djupt rotade inom släktet”.Författaren säger sig följa ”RIBOTSklassi -fikation som särskiljer fyra huvudformer av föreningar mellan djur”. Han börjar då hos ”vattenpolyperna, hos hvilka den sociala instinkten visar sig i sin lägsta form, vid anskaffandet av föda vid försvar och anfall”. Över-sikten går sedan via sympatiska och altruistiska känslor ”som grunda sig på fortplantningen” till gemensamt handlande och ”fastare föreningar (…) för fullföljandet af ett gemensamt mål”, med hänvisning till Darwin om hur djur bistår varandra med varningsrop, och där denne särskilt nämnt ”kani-nernas, fårens och getternas energiska stampningar samt de högljudda rop, som på post utställda fåglar, sälar och apor utstöta”, vidare till ”arbets-fördelning, solidaritet, stabilitet och kontinuitet genom flera generationer, såsom hos bin, getingar och bäfrar”, över Herbert Spencer, som påstår att
”kråkorna hafva ett slags regering, erkänna äganderätten och bestraffa lag-överträdelser”.
Därefter växlar texten fortsatt mellan djur, barn och vildar, hävdar att djurens lekar ”erbjuda mången gång ej ringa likhet med barnens” (med hänvisning till Die Spiele der Tiere av en professor Groos och en W.N. Hud-sons iakttagelser av ”de icke sällan förekommande mystiska danser i luften, som utföras af hökarna, tornsvalorna och gamarna”) och för att poängtera att ”leken hos djur liksom hos barn har sin grund i en verklig instinkt och är af utomordentlig betydelse för utvecklingen av det sociala sinnet”.
Det sociala sinnet uppkommer omedvetet och underhålles genom naturligt urval; den nytta, det för med sig, uppgår så småningom för medvetandet.
Via denna logiska kedja som fäster i vattenpolypernas ursoppa kommer Monroe så småningom, via utvikningar om de ”vildaste folkstammar som ströfva omkring regellöst och utan fasta bostäder”, men ”erkänna plikten att lyda en anförare”, till en ”nyligen publicerad amerikansk studie av MR
JOHNSSONöfver rudimentära föreningar bland gossar” vilka ”uppvisar en tydlig parallell mellan begynnelsen till den sociala utvecklingen hos barnet och hos den primitiva människan”.
Denna studie gällde ”de agrariska vanorna och organisatoriska instink-terna” (sic) hos femtio fattiga pojkar boende på McDonogh-institutet i Baltimore som är ”ett slags åkerbrukskoloni för föräldralösa gossar”.De gavs uppenbarligen sådan frihet i sina verksamheter, tyckte Johnson, så att
• D e l
han kunde studera dem utifrån, så att säga.
Hvad penningangelägenheter angår, använde de såsom bytesmedel vanligen ägg, krusbär, vindrufvor etc. En gosse utbytte exempelvis ett slags ägg mot ett annat. Affärerna blefvo så invecklade, att gossarna minskade antalet ”kontanta likvider” och transporterade sina anspråk från en på en annan. Detta åskådlig-gör idén om den överlåtbara växeln. Några gossars slöseri förde till inrättandet af sparbanker. En gosse fann t.ex. att det var omöjligt att spara, så länge han själf gick och bar på sina penningar, och därför anförtrodde han dem åt en vän; på så sätt kom han själf att tycka, att han var fattigare än han var.
Upplevelsen av att vara fattig hjälper till när en lägger band på sig eller tar hjälp att ålägga sig begränsning, och Monroe sammanfattar: ”Dessa upp -växande ynglingar återspegla (…) i utvecklingsgången af sina sociala, politiska och ekonomiska föreställningar sina förfäders och hela människo -släktets historia”. ”Likasom embryologen i äggets föränd ringar igenkänner vissa rudimentära drag, som försvinna före födelsen, så kan sociologen och forskaren på de mänskliga institutionernas område i ett samhälle af gossar igenkänna icke blott rudimenten af samhället i dess urtillstånd utan äfven grodden till dess vidare utveckling.”
Jag läser alltså en slags embryologi. Och grodden till sparbanker fram-kommer därför helt naturligt i ”öfvergången från den primitive vilden till ett civiliserat väsen”. Det är en övergång som ”[h]varje skolgosse på sin väg till mannaåldern åskådliggör” (flickor är det ännu så länge ej tal om, men skillnad mellan pojkar och flickor återkommer senare i texten).
Men frågan är varför någon då måste ingripa med fostran. Är det för att påskynda och effektivisera? Nej, det finns problem som Monroes vidare utläggningar om det sociala livet i allmänhet hanterar genom att förbigå.
Låt oss se berättelsen röra sig fram till denna punkt.
En professor Baldwin har riktigt påpekat, instämmer Monroe citerande, att barnet ”föds in i ett system af sociala förhållanden, alldeles som det föds in i en luft av viss beskaffenhet. Liksom det tillväxer i kroppsligt hänseende, medan det inandas det senare, så tillväxer det i andligt hänseende, medan det i sig upptager de förra”, alltså systemet av sociala förhållanden.
Hur går det till? ”Barnet tager sina första lektioner i samhälleligt lif genom att efterapa familjemedlemmarnas handlingar”, skriver Monroe och citerar åter Baldwin, som har skrivit:
Allt hvad det lär, är en kopia, en reproduktion och assimilation af det, som dess omgivning gör, och alla medlemmarna af dess omgifning göra och tänka det,
P e n n i n g e n s o m u p p f o s t r i n g s m e d e l •
de göra och tänka, emedan de hafva gått samma väg af kopierande, reprodu-cerande och assimilerande som barnet.
Det andra levnadsåret, menar Monroe, ”försiggår en anmärkningsvärd anpassning af dess eget lilla jag till de sociala förhållandena”.
Detta är just den period, då leksakerna öfva ett så välgörande inflytande, i det de disciplinera det lilla jaget och sätta det i förbindelse med omgifningen genom den vid leken utvecklade verksamheten.
Barnet står i ett slags gränsland mellan djur, vilde och civiliserad medbor-gare, genom vilket dess passage ska guidas. ”Man ska inte sticka till barn pengar på samma sätt som man matar Skansens apor med kakor och bröd-smulor”, uppfordrar rösten därför i ett föreläsningsunderlag från Samar-betskommittén för sparpropaganda , ”– då får de liksom aporna en benägenhet att tigga”.
Och de kan utveckla denna förmåga till ett raffinerat käxande, om oförståndiga föräldrar har för vana att till slut ge efter för detta käxande. Barn får härigenom en alldeles felaktig inställning till pengar.
Rösten framför sedan en tanke som arkivet visar finns långt tidigare, i stri-den om de engelska självhjälpssällskapen från slutet av -talet, vilka berättelsen redan förut berört, de sällskap vilkas syfte ”helt enkelt var trygg-het, inte den vällovliga ambitionens rättmätiga belöning”.Om föräldrar ger efter för barnens krav och inte underkastar pengarnas utdelande ett överordnat lagbundet förhållande, av byte mot en egen ansträngning, då blir pengar …
… något man får mer eller mindre slumpartat och oförtjänt, och de ekono-miska förhållandena i barnens värld blir inte alls underkastade de konsekventa lagar de följer i den verkliga värld, där de unga en gång skall ut och verka.
Det är bland annat mot detta godtyckliga utdelande av pengar som sparbanker år tidigare i England uppställts som alternativ till självhjälps -klubbarna, därför att klubbarnas uppbyggnad och regelverk, enligt exem-pelvis en W. Davis åsikt, inte stämmer med den allmänna utformning som uppmuntrar till sparande.Den enskildes interaktion med klubbarnas uppbyggnad och krav ingriper inte rätt i danandet av karaktären. Ur flera viktiga aspekter förblir den istället ostyrd eller felaktigt styrd på. Olyckor och akuta stödbehov drabbar slumpmässigt. Då går det ju inte att förutsäga
• D e l
vem som kommer att få rätt till pengar ur klubbarnas kassor.
Vår strävan är att varje man [sic], genom punktligt sparande, kommer att få njuta frukterna av sin egen idoghet, när så hans behov det så kräver; men klub-bar, de är en slags välgörenhetslotterier.
En herr J. Davidson framhåller två principer i samma debatt: Att ”varje man ska arbeta åt sig själv, något som har blivit gravt åsidosatt i praktise-randet av fattigvårdslagstiftningen; och (…) att varje man ska spara åt sig själv, ett axiom som hjälpklubbar, lokalt uppbyggda fonder, och en del andra program, trampar under fötterna”.Idén som sparbankerna slår fram, i kontrast till självhjälpssällskapen är helt enkelt den, preciserar his-torieskrivaren sammanfattande, att ”den individuella belöningen bör stå i exakt proportion till den individuella dygden”. Försöken att kooperativt försäkra sig förvanskar eller bryter mot den principen.Dessutom finns här en annan övergång, vill jag uppmärksamma, från den inträffade olyckan eller det uppstådda trängande behovet, till formeringen av det berättigade anspråket på andra, att de ska komma till finansiellt bistånd, som även Carl David Skogman uppmärksammar i sin rapport till riksdagen om de skotska sparbankerna, när han påpekar att fattigvården i England, vars kostnad enbart ”drabbar (…) ägare och innehafvare av fastigheter”och ”utgör öfver hufvud omkring proC. af totala afkastningen utaf all fast egen-dom i England”. Det är uppenbart, så måste jag tolka det – och Skogman avslöjar inte i sin skrift med ett ord, att han känner till konflikten med och om ”de så kallade vänliga associationerna” – att hjälpsällskapen inte underlättar att fördriva den mentalitet som Skogman varnar för ska uppstå även i Sverige och som nu, utan fungerande sparbanksväsende som i Skott-land, råder i England med dess rättighetslagstiftning. Och rätten som upp-rätthålls bland likar i ett litet sällskap kan ju så lätt riktas som ett krav utan-för den kretsen, mot dem vi känner sämre, som vi hittills kanske har känt sämre för att umgänge inte uppstått, kanske just för att deras resurser till finansiell hjälp verkar vara mycket större. Så att dessa sällskap snarare underblåser än motverkar, som sparbanker skulle göra, den situation där, som Skogman fått veta det:
Hjelpen fordras med trotsighet, den gifves med ovilja och emottages utan tack-samhet: och under dessa bittra förhållanden sönderslitas de heligaste band i samhället.
Nåväl …
P e n n i n g e n s o m u p p f o s t r i n g s m e d e l •
Den första regeln blir därför: inga onödiga penninggåvor …
… fortsätter texten från om barnens ekonomiska fostran, som jag just avbröt läsning av. Texten är bestämt ämnad att läsas upp i lokala föredrag av skollärare eller studiecirkelledare. Men den anonyme centralförfattaren medger avvikelser. Så att det innan ett avsnitt med smalare spalt (som hand-lar om arbetstagares allsidiga utbildning, också om ”en arbetstagares rätts-liga ställning till sin arbetsgivare i ekonomiskt avseende”) uppmuntrande står: ”(Om en föredragshållare önskar lämna erfarenheter från sin egen under-visning kan dessa komplettera det indragna partiet.)”
Vart syftar denna fostran till? Under en rubrik i fetstil, ”Låt barnet bli en liten löntagare”, har föreläsningsunderlaget, här som annars, markerat med kursiv var någonstans i uppläsningen av texten som talaren bör tala med eftertryck och höja rösten:
Men lika viktigt, som detta är [att inte utdela pengar som svar på barnets tig-geri, min anm.], är det också, att barnen faktiskt får pengar att handskas med, ty det är endast så de kan lära sig den svåra konsten. Men det är först, då peng-arna utbetalas regelbundet – som veckopengar eller månadspengar – som de får sin uppfostrande betydelse. Då tvingas den lille löntagaren – ty hans veckoslant är egentligen en rättmätig lön för det svåra arbete han utför: att växa upp och anpassa sig till den moderna kulturen – då tvingas han planera och att välja mellan sina önskningar och behov.
Vid bestämmandet av ”storleken av den lilla löntagarens lön” så bör
”[r]isken att veckoslanten skall bli för liten (…) inte tynga dem, som inte har råd att ge större slant åt sina barn.” Och fortsatt med kursiv (här kan du höja blicken från manuskriptet och se auditoriet i ögonen): ”Det är betyd-ligt farligare, om den är för stor.”
Den regelbundna insättningen, rörelsen ut från den som sparar, kom-pletteras därmed symmetriskt av en lika regelbunden, fostrande och eko-nomiskt lagbunden motrörelse, in till den som sparat, men nu av den väl avvägda lönen.
Föredragsanvisningarna från gäller ett föredrag för barnföräldrar.
Barnet socialiseras allra först i familjen, förklarade Monroe med stöd av Baldwin. Hur ska det då gå om familjen som sådan, i princip och till exem-pel vad det gäller föräldrarnas vandel och inställning, också den står i ett gränsland? Monroe nämner inte frågan, så han bearbetar inte den i ratio-nella utläggningar och härledningar mot en slutsats. Det är helt enkelt djupt känt, som ju uttrycket inte utan skäl lyder, och förutsättningen för vad som
• D e l
satts igång, det är en känsla som hela skolsparrörelsen uttrycker, att mena-geriet av familjer kräver att staten överskrider familjens gräns för att inte bara utbilda barnen i ekonomiska frågor, utan också uppfostra barnen i dem.
Annars fostrar ju familjen, som Baldwin förklarat ovan, automatiskt barnet till sin avbild. Därav nu överallt och hädanefter, som just har visats, det dubbla ansvaret för hem och skola i ekonomisk fostran, till ”att bibringa barnen åtminstone de första grunderna i konsten att behärska sig själfva och dymedelst utrusta dem för livet”.Ja, det är ”en gemensam uppgift för hem och skola”, ekar rösten i föredragsunderlagets undertitel från .
Men även problemet med familjemiljön förutan finns det grundläggande budet att hjälpa naturen på traven, trots den obändiga naturliga utveck-lingen. Monroe inleder avsnittet om ”Penningintresse och sparsamhet” med ett påstående som får bli ett litet avslut här:
Det lilla barnets penningintresse är liksom den primitiva människans svagt och föga utveckladt. För att utveckla denna brodd, som redan i urtiden begynte synas, och förbereda den mänskliga hjärnan för sin kontrollerande verksamhet behöfdes, såsom [antropologen, min anm.] MORGANanmärker, den påföljande barbariperioden.
Detta penningintresse har Monroe mätt. Det följer några sammanfattningar av sådana kvantitativa studier. Den första inleds:
I afsikt att utröna barnens idéer och känslor beträffande penningar, liksom också penningintressets styrka under den första barndomen, gafs åt , barn följande fråga: ”om du hvarje månad finge öre i fickpengar och finge lof att använda dem huru du ville, hvad skulle du då ha dem till?”
Resultatet är uppställt i en tabell som visar ”huru stor procent af barnen, som ämnade spara sina penningar”. Den verkar ”tyda på tilltagande spar-sammetssinne [sic] med tilltagande ålder” och Monroe fortsätter här en smula oredigt, kanske på grund av hans önskan att det biologiska åldran-det ska underlätta slutresultatet genom att av sig självt ge något slags civi-liserande bidrag:
Till en viss grad har detta naturligtvis sin orsak i uppfostran, fastän ej med nöd-vändighet, då ju fickpengarna voro rent imaginära, ett faktum som i viss mån upphäfver uppfostrans inflytande.
I vilket fall har skolsparkassorna sedan ungefär tjugo år tillbaka varit det bästa hjälpmedlet i Förenta Staterna ”vid den ekonomiska
undervis-P e n n i n g e n s o m u p p f o s t r i n g s m e d e l •
ningen”, förklarar han, efter att ha redovisat några andra studier han gjort av sparbenägenheter och sätt att spara.
Ursprungligen anordnade för att göra det möjligt äfven för de fattiga att spara, hafva skolsparkassorna numera stor betydelse för barn af alla klasser och hafva blifvit en viktig faktor vid uppfostran till sparsamhet och själfhjälp.
Problemet är ju ”den viktiga pedagogiska sanningen”,
att sparsamheten är en dygd som man icke utan vidare kan framtrolla, utan att den måste under barndomen odlas. Sparandet förutsätter tydligen vissa psy-kiska egenskaper: . fantasi, förmåga att förutse fördelar, . en så stark viljekraft, att individen blir i stånd att under en längre tidsperiod sträfva efter ett bestämdt mål. Det är denna senare egenskap, som barnen vanligtvis fullständigt sakna.
Denna benägenhet har, som vi nu vet, med barnens oundvikliga och pro-blematiska närhet till djuren att göra och som kan vara mer problematisk beroende på familjens sociala situation och vandel, det som utgör barnets
Denna benägenhet har, som vi nu vet, med barnens oundvikliga och pro-blematiska närhet till djuren att göra och som kan vara mer problematisk beroende på familjens sociala situation och vandel, det som utgör barnets