Johan Westin uppläser sitt memorial om besparingsbanker efter en dryg månads debatt på riksmötet – om Discontens bankrutt i Göteborg och Malmö.Under lågkonjunkturen, och på grund av att insättningar förskingrats, med åtföljande panikrusningar för att göra uttag, är landets första bankväsende i princip upplöst.”Rikets penningeverk är i våda, crediten skakad, näringarne hotade.”Det extra inkallade mötet börjar sista veckan i november.
I debatten deltar Westin redan från början, å BancoFörvaltningens väg-nar. Han avvisar krav från ledamöter, någon möjligen med direkt intresse i saken, att i Riksgälden lösa in de nu värdelösa så kallade ” pCt sedlarna”
och ”assignationer” som – framhåller någon – på vissa håll, till exempel Göteborg med omnejd, varit enda förekommande betalningsmedlet.
Den december kommer Westin till frågan om brännvinet.Den
december återkommer han med ett längre memorial för brännvinsförbud, eftersom ”brott och laster af alla slag i en förfärande progression tilltagit under de senaste tio åren”.Han lämnar uppgifter om hur antalet i Stock-holm inspärrade på spinnhus och i fängelser har ökat. Han låter det utbrista i:
”Till hvilken höjd har ej lättjan, sturskheten, osedligheten stigit bland de arbe-tande klasserna!
Westin memorial om sparbanker uppläses den januari. Han inleder med att kritisera försök som gjorts att förbjuda ”den ständigt öfverklagade yppig-heten”.Lagstiftningen mot överflödskonsumtion och kaffe har aldrig fungerat.Det går inte att ”på Styrelsen hvälfa hela ansvaret för ett ondt,
h e r re öve r öve r e n a n n a n s b ö r s •
som har sin grund i det enskildta lefvernet, och i hvarje Medborgares sed-lighet, sparsamhet och omtanka äfven torde hafva sitt bästa botemedel”.
Den som vill att ”Lagen ska göra allt” den gör det ”för att kunna vara så mycket eftergifnare i fordringarna mot sig sjelf ”.
Överflöd är ”ett relativt begrepp till tillgångar. Hvad som är öfverflöd för en, är det ej för en annan”. Problemet är detta:
Felet är ej, att den förmögne lefver efter sin råd, och således består sig flera njut-ningar öfver det nödvändiga; utan att alla, eller de mesta vilja lefva, såsom ägde de samma tillgångar, samma anspråk, och att det finnes en dåragtig täflan i detta afseende, att man sätter en heder i denna täflan.
Det är ett ”National-fel”. Effekten ”har varit ett sträfvande, som yttrat sig i alla Samhällets Classer, att i lefnadssätt, liksom i rang och uti allt hvad ögat faller, synas åtminstone någon grad uppöfver den, man verkligen inne-har och äger förmåga att fylla”. Genom denna nya strävan efter att stiga uppåt ”uppkommer och underhålles den yppighet som är Riksförderflig (…)”.Förbud kommer alltså inte att ha någon verkan. ”[D]etta onda (…) har sin grund i falsk opinion, som i allt söker det lysande i stället för det verkliga (…).” Försöken på senare tid, att ”corrigera opinionen genom sig sjelf, eller att lämna yppighetens hämmande åt frivilliga öfverenskommel-ser emellan Medborgare” är därför utan tvivel riktigare. De borde leda när-mare till målet, ”om nemligen”, …
… hvar och en först gör sin öfverenskommelse med sig sjelf, att äfven utan allt afseende på andra i intet mål öfverskrida sina villkor.
Det gäller för var och en att sluta jämföra sig med andra. Ja, det gäller för de lägre att sluta jämföra sig med de högre. Men istället för att förbjuda det som är ont gäller det att ”låta det goda, om möjligt, intaga dess plats, och bättre än förbjuda yppighet är således att uppmuntra sparsamhet (…)”.Det har de lyckats med i andra länder, medan här hemma det ”[i]
större Städer griper ett förderfligt yppighets gift, tillika med den sedelöshet, som deraf alstras, mest omkring sig och hinner äfven snarast de lägre klas-serne”.
Klagan öfver tilltagande osedlighet, misshushållning och utsväfningar bland den arbetande hopen och mest bland Tjenstehjon, i synnerhet i HufvudStaden, har blifvit likaså allmän, som erfarenheten, att genom blotta förbud det onda äfven inom denna krets ej afhjelpes, är ovedersäglig.
• D e l
Istället ska arbetaren ”mot laglig ränta få deponera det öfverskott af lön eller annan inkomst, som han möjligen kunde vinna, för att på detta sätt småningom samla ett Capital, såsom understöd vid sin Bosättning eller början af någon egen rörelse”. En sådan möjlighet erbjuds arbetarna i England. Där sker det som välgörenhetsinitiativ och är överlämnat åt pat-riotismen. Här ska Riksgäldskontoret stå som garant.
Detta överlämnas till Allmänna Besvärs- och EconomieUtskottet, som helt avvisar förslaget i två välvilligt formulerade betänkanden, i april och igen i maj (efter inkommen kritik på första svaret, som utskottet avfärdar).
Det föresvävar utskottet, att det är ”[m]öjligheten att se sin ringa dagspen-ning omsider förvandlad till ett Capital, som öppnar för den medellöse arbetaren eller den ringa tjenaren en utväg att sluteligen erhålla oberoende och sjelfbestånd”. Å andra sidan, menar utskottet, att den ”hopplöse arbetaren eller tjenaren, i ständigt beroende”, inte sällan och under för-tvivlan, slösar den sista slanten på en dövande njutning ”för att åtminstone ett ögonblick bringas till glömska af hvad han är, och hvad han icke kan upphöra att vara”.Men varje förslag om att främja sparsamhet är viktigt, eftersom det ”deruti torde finnas det kraftigaste medel till utrotande eller förekommande af den sedelöshet hos de ringare folkclasserna”, som det i synnerhet i storstäderna klagas på: ”Förgäfves söker man genom allmänna anstalter inplanta sedlighet hos uslingar och tiggare, bland hvilka alltid behofvets röst tvingar till tystnad Moralens.”
Sparbankernas öden överlämnas sedan till enskilda initiativ, till ”det all-männa”, i linje med tendensen att avbörda centrala staten så mycket som möjligt, bland annat med hänvisning till en besparings- och pensionsfond vid Årnäs Glasbruk.Utskottet förordar en undersökning av förhållan-dena i utlandet.Carl D. Skogman reser. Han rapporterar till riksdagen år om Skottlands sparbanker och om situationen i England.
Han reserverar sig där för att ”oaktadt all uppmärksamhet, något mindre betydligt räknefel insmygt sig”.Men han vill visa riksdagens ledamöter hur pengar växer vid procents ränta, när räntan läggs till kapitalet varje helt eller halvt år om vissa fasta belopp flitigt sätts in. Räntan framträder lik-som ur själva ränteberäkningen, i tabeller i slutet av rapporten, lik-som visar ränta på ränta i år.