I det ljuset är Foucaults genealogier och analyser av det som han kallar dis-kurser uttryck för att vägra, för att säga Nej, för att ta avstånd eller känna avsmak inför det som känns helt fel, så snart som en noga lär känna det. I detta är de ytterst grundade. Bengt Olle Bengtsson varnar till exempel för
”en formalistisk läsning” av en bok som Vetandets Arkeologi. Svagheten med en sådan läsning, skriver han, är ”att författarens underliggande vrede lätt glöms bort”.Komplexa resonemang och skenbart objektivistisk torrhet kan bedra. Kritiker, och kanske några anhängare, verkar förbise det i en debatt om hur Foucaults studier inte tar moralisk, politisk eller etisk ställ-ning.Jürgen Habermas har sammanfattat kritiken med att Foucault är oförmögen att besvara frågan: ”Varför överhuvudtaget kämpa mot?”.
Nancy Fraser talar om ”normativ förvirring”. Hon undrar hur Foucault kan gå ”från att skjuta upp att besvara frågan om den moderna maktens legitimitet till sin engagerade kritik av biomakt” – en del av den allsidiga makt som är vetande och vetande som är makt och som Foucault även beskriver som utövat mot individens själva kropp, som enhet i befolk-ningskroppen.Skildringen av -talets begynnande ”biomakt”, när det moderna fängelset föds, med sin minutiösa övervakning och detalje-rade kroppsstyrning, inleds fullständigt chockerande i boken Övervakning och straff, med en detaljerad redogörelse för hur Robert-François Damiens år avrättas efter ett misslyckat attentat mot Ludvig XV. Sådana övertydliga grundningar i författarens och läsarens själva märg blir av kri-tiker borttänkt. Hur kan de undgå att märkas? Jo, för vi söker ju efter en klart formulerad rätt att göra motstånd och kritisera, ett berättigande, ett resonemang som logiskt motiverar varför det exempelvis är fel att slita en försvarslös människa i stycken. Det måste finnas en hänvändelse till det rationella förnuftet.Alternativet till att stå i en definierad rationalitet är ju ”ett omöjligt försök att stå ingenstans”.
”Har en rätt att revoltera eller inte? Låt oss lämna den frågan öppen”, svarar Foucault vid ett tillfälle undvikande och på ett sätt som accepterar att frågan ställs just så. Han ger sedan uttryck för en slags mellanmänsklig respekt, fast i form av ett rent empiriskt konstaterande: ”Folk revolterar helt enkelt; det är ett faktum.”Det är ett axiom att börja fästa kedjor av argument i, förstås. Men vad är detta axiom då i sin tur grundat i?
Löften till varandra om ”att resa sig upp mot varje maktmissbruk” kan, lyckas Foucault till sist diskret stöta fram i ett postumt publicerat upprop, inte grundas i annat än gemensam känsla, i ”en svårighet att acceptera det
m e to d e n s o m s t r i d f ö r at t f o r s k a o bu n d e t •
som händer, som vi delar”.Så försynt måste det till slut utsägas, det där som har så låg vetenskaplig status.
Före Foucault har Adam Smith gett oss ett annat axiom, för teorier, syn-sätt eller logiska kedjor av argument som rör samhället, att börja eller börja om i. I sin bok om ”de moraliska känslornas teori”, lägger Smith fram det, i bokens allra första mening:
Hur självisk än människan kan antas vara, så finns där uppenbarligen egen-skaper i hennes natur som gör henne intresserad av hur det går för andra och som gör deras lycka nödvändig för hennes eget välbefinnande, även om hon inte får ut någonting påtagligt av den för egen del, annat än nöjet att se den.
Axiomet är liksom självt grundat i vad det postulerar, i välviljan mot andra, i den sympati en kan känna för andra, i en slags vänskapskänsla, på textens ålderdomliga engelska: i fellow-feeling. Det känns i texten, även om vreden, ironin och föraktet också finns där.
Kan ett sådant axiom egentligen, i våra samhällen, med någon trovär-dighet hållas för sant? Gross påpekar att Smith inte skulle ha behövt skriva en bok på sidor om moral och känsla, om det inte vore så att hans vän-skapskänsla är mycket ojämnt spridd. Sympatier förekommer inte naturligt, jämntjockt och spontant. Sympatier gäller inte alla, alltid eller i lika hög grad.Tvärtom är det ju just så, argumenterar Gross mot Smith och den skotska upplysningens ”optimistiska filosofer” – och det är ett tema i hans bok – ”att känslors konstitutiva kraft beror på att de är ojämnt distribue-rade”.I kraft av sin själva brist på universalitet bidrar de till att konsti-tuera samhällena, just så som vi här och nu känner dem.
Men från sitt axiom fortsätter Smith också pessimistiskt. Argumenta-tionen löper mellan exempel som strax motsäger att känslor för andra är universella. Graden av sympati för den andre är föremål för ständig för-handling. Den beror mycket mindre på någons belägenhet som sådan, än på rang och andra inflytanden. ”Om känslan för det passande” är temat för Smiths första nittio sidor. Sympatin för andra kan vara passande eller opassande. Den belägenhet som någon hamnat eller försatt sig i är alltid social. Hur det känns, för den lycklige eller olycklige, och i dennes omgiv-ning, det beror därför på hur situationen uppstått, om den blivit normalt och rätt hanterad, och på vilken rang de har, alla de som känner något, på olika avstånd från det gemensamt upplevda. I samhället finns det därför inga rent ”absoluta” belägenheter. Omgivningen kan förhålla sig helt kall-sinnig till den utfattige, eller göra denne socialt osynlig, förklarar Smith,
• D e l
även om hur denne har det borde ge upphov till allmän sympati.På mot-satt sätt stormar känslorna tio gånger starkare inför misshälligheter som personer ur eliten råkar ut för, än när samma sak händer vem som helst.
Allt det och mer därtill är uppenbarligen riktigt, även år senare.
Smiths axiom gäller väl i själva verket inte som en allmän utsaga om käns-lan alla och envar har för alla och envar? Vederläggs den inte varje dag?
Samtidigt, i själva de sammanhang där axiomet systematiskt blir vederlagt och mals sönder, finns exempel som illustrerar och bekräftar det. Smiths axiom har performativt, ständigt och under stridigheter reparerats och repe-terats som sant. Förbud och hinder mot maktmissbruk, protester mot för-tryck, mord, exploatering och översitteri, två sekler av sociala rörelser sedan Smith, har inte kunnat göra annat än söka sig mot denna mitt, och där till slut, även mitt i bittra strider, åberopa detta axiom. Samhället så som vi kän-ner det skulle upplösas utan denna upprepning, dessa ständiga försök att göra axiomet sant. Det som inte är en egenskap hos samhället kan ändå vara absolut och uppenbar möjlighet i det. Den finns där, reellt existerande, som egenskapsmöjlighet. Som sådan har den här och nu även reell verkan på samhället.
Vad annat av sanning jag i det som följer än ställer mot annan sanning, relativiserar med citattecken, smädar med stor bokstav eller påstår är sant som sanningseffekt, står jag alltid själv i åtminstone en sanning: Det är sant att vänskapskänslan för alla finns där som en ständigt närvarande möjlig-het att strida för. Så är det också när det gäller finansiella göranden och låtanden. Det är sant i sig. Det är en fast punkt i vad som följer, om alla andra sanningar i stridens hetta än kan kokas bort.