Skolsparlådan av pansarplåt

Det finns ingen inre askes utan yttre askes.^ Så i centrum för skolspar -rörelsen, som ett gränssnitt mellan den enskilde eleven och samhällets finan-siering och som ett på samma sätt materialiserat gränssnitt mellan den enskilde och dennes kamrater i skolklassen, finns den rektangulära skol spar-lådan av pansarplåt med sina vid pass  askar av bleck, en för varje elev.

En avlång skolsparlåda är sporadiskt i bruk, i utförande av trä med num-rerade hål, på vissa skolor, rapporterar en folkskoleinspektör i Skara stift i årsberättelsen –.^Den senare lådan av plåt är dock industriellt tillverkad.

I rapporten The Swedish School Thrift Movement till Tredje Internatio-nella Sparsamhetskongressen i Paris, som översatt till svenska ingår i pro-pagandaavdelningens skriftserie, skriver J.H. Jönsson:

De flesta svenska sparbanker använda i skolsparrörelsen en av f. rektor Ivar Andrén i Västerås konstruerad skolsparlåda. Denna tillverkas dels av bleckplåt och dels av stålplåt, och innehåller ett antal å locket numrerade sparaskar eller fack, av vilka eleverna tilldelas var sitt, samt är försedd med tvenne olika lås.

Sparbössor framställas numera även i ett flertal andra länder efter denna modell.

   • D e l 

P e n n i n g e n s o m u p p f o s t r i n g s m e d e l •   

Bild  och : Skolsparbössa av märket Herkules,  fack,  lås som har olika nycklar.

Den för klassen eller hela skolan gemensamma sparbössan torde vara mera effektiv för väckande av elevernas intresse för sparsamhet än den enskilda hem -sparbössan, som lätt faller i glömska.^

Skolsparbössornas fack märks upp med skolelevernas namn. Träningen i att spara sker i kollektivets hägn, i återkommande evenemang och ritua-ler.^Vad är deras mening? Folkskollärare Cyrus Mannervik åberopar här frankt den socialdemokratiska kampanjen för Folkhemmet i valrörelsen

, i en artikel ”till de lärare, som på sina orter ännu inte har skolspar-rörelse anordnad”.^ Han förklarar att skolsparrörelsen handlar om ”att låna ut sina pengar mot skälig ränta, således att hjälpa andra samtidigt, som man hjälper sig själv”. Dess mål är ”ingalunda att fostra till själviskhet och gnideri” och får heller inte ”göra oss beroende av pengarna, så att de behärska oss och inte vi dem”.

Nej, skolsparrörelsen bör bli ett led i skolans övriga fostran av eleverna till mora-liskt sunda karaktärer, till goda, ansvarskännande medborgare, som ”det ena göra, det andra icke låta”. Den ska lära dem, att ur den svenska fattigdomen skapa fram det svenska välståndet. Den skall lära dem, hur den ringa gärningen är upphov till den stora, hur de många kuggarna förmedla rörelsen till hela maskinen.^

Via sparandet blir du en kugge i en maskin. Då är det inte konstigt om sparandet samtidigt är ”en psykisk träning, en fostran till självdisciplin och självansvar” så som det formuleras av en deltagare i radioprogrammet ”Ung-dom och ekonomi” år .^Programmet inleds och avslutas av natio-nal ekonomen Bertil Ohlin. Här ”diskuteras” sparsamheten ”representativt”

av ”kvinnliga kontorister, industriarbetare, jordbrukare samt privat- och statsanställda” samt av ”[t]alesmän för nykterhetsrörelsen, idrotten och den religiösa ungdomsverksamheten”. Det handlar, sammanfattar Ohlin delta-garnas föredrag, sedan han först berört sparandets betydelse för kapital-bildningen i samhället, om att arrangera ”en rationell ordning av sina eko-nomiska förhållanden”. Han citerar sedan en deltagande ”fröken Brunskog”

om vikten av att ”behärska situationen”, om hur det tilltalar alla, särskilt ungdomen, att ”vara situationens herre”.^

För skolsparverksamheten, som likt radioprogrammet eller det 

massdistribuerade läromedlet Uppfostran till sparsamhet i   exemplar, också det med bidrag från flera nationalekonomer^ska rikta barnets blick på dess ansvar för hela samhällets ekonomi, är slutligen skillnaden mellan fattiga och rika barn ett bekymmer. Förutom att själva den stora

skolspar-   • D e l 

lådan som sagt utgör ett materialiserat gränssnitt, mellan elevkollektivet i varje skolklass och samhället, och för hela kollektivet att ständigt betrakta i självfostrande gemenskap, finns det så klart i lådan även askarna av bleck-plåt. Alla dessa, i lådan tydliga ekonomiska gränssnitt mellan individerna döljs av det starka locket och skyddas av två lås. Men fantasin och tankar tränger ju igenom. Om den allra första skolsparverksamheten i Sverige, berättar J. H. Jönsson i den tidigare nämnda rapportens historiska inled-ning, att den Philipsenska Skolan i Stockholm och dess skolsparbank år

 i sina stadgar hade: ”Endast försumlige och vanartige nekas insätt-ning, tills förbättring visas”.^ Det var att göra sig skyldig till ”ett stort pedagogiskt-socialt misstag (…)”, och han förklarar att ”den moderna svenska skolsparrörelsens största förtjänst är dess strävan att vara en hela folket omfattande rörelse med mål att uppfostra den uppväxande ungdo-men till sparsamhet och god insikt i ekonomiska frågor”.^

Här står rörelsen inför ”föräldrarnas olika inkomster och samhällsställ-ning” samt ”elevernas olika möjlighet att själva förtjäna någon slant att spara”.^Jönsson framhåller därför mot slutet av sin internationella rapport några punkter.

• Det är av ”stor vikt, att läraren behandlar frågan om storleken av vars och ens besparingar med en viss grannlagenhet”.

• ”Under inga förhållanden” ska storleken av barnens besparingar jämfö-ras. Med tanke på att individuella jämförelser skulle kunna vara sårande på barn från fattigare hem ”uppräknas också sparlådornas innehåll i all-mänhet i sparbanken”. Pratar sedan eleverna själva om denna skillnad

”torde detta icke nämnvärt bidraga till att öka de sociala motsättning-arna”.

• Det som ”allramest hos barnen väcker medvetande om befintligheten av olika sociala skikt, äro de penningar, som köpas upp, icke de som sparas”.

• ”I detta fall torde man kunna säga, att skolsparrörelsen rent av minskar motsättningarna genom att locka huvudparten av slantarna i sparbös-san.”^

Medvetandet om de skiftande penningförhållandena i den större gruppen ska alltså inte i onödan väckas. Den penninghanterande skolsparrörelsen hjälper då, det är paradoxen Jönsson hävdar.^Men det är uppenbarligen så att ett torrt regelverk, som hindrar mig att räkna på vad den ena har men

P e n n i n g e n s o m u p p f o s t r i n g s m e d e l •   

inte den andra, som så avskiljer mig från upprörande kalkyler, inte ensamt går att lita på. Det kräver understöd av standardtolkningar (att göra av handlingar, motiv och dygder), vilka förklarar hur det ena beror av det andra och som absorberas i mitt känsloliv. De måste vara av det slaget att de både innehåller och stillar denna motsättning, vars enkla krasshet ju hålls vid elakt liv, ja finns, med hjälp av pengar, men som skolsparrörelsen alltså likafullt använder just pengar till att bekämpa med meningsfyllda riter, vars innebörd bland annat är att det inte alls är så enkelt som det verkar, att vad den ene har, det har inte den andre, och vad den ene kan spara det kan inte den andre.

Den kampen för rik penningkultur och för pengarnas komplexa mening har masstidningen Lyckoslanten i uppgift att föra.^Rösten har i uppgift att förebygga de besinningslösa vredesutbrotten, för att nu uttrycka det så, genom att i rik ornamentering visa mig vilka alla de känslor är, som kan och skall uppammas och kännas inför ovannämnda problem. De gäller inte bara en klassmotsättning, utan också det att pengar mäter samhälleligt värde, används just för jämförelse av sådant värde, och även är detta värde i sin tingform. Det kan knappast undanhållas mig. Det ska jag ju också lära mig, men lära mig med samma verktyg som skolsparrörelsen även använder till fostran av mitt tanke- och känsloliv. De sparade beloppens olika storlek mäter mina ansträngningars moraliska vikt; egentligen vilken penningkraft jag mäktar med att hålla från mig och avstå från att här och nu ta i bruk. Fast utan att få se vad de har i sin ask och dras till det, ty det är mina egna ansträngningar att knoga och spara som ska jämföras med sig själva, av mig, under lärarens överinseende, på min väg mot ständig förkovran av tären. Dennes lott är att ensamt, själv bedömd av ingen, jämföra min karak-tär med andras och högtidligt ge omdömen. Någon sådan viktning av det ena beloppet mot det andra sker emellertid aldrig i det andra steget, när beloppen sätts i kontakt med samhället, helt enkelt som ekvivalent till vad de köper och utan moraliska skillnader, vilket är just det krassa faktum som är för mig att hysa rätta känslor för, liksom jag även måste lära mig att uthärda ett tredje steg, att ta i skam och obehag av skilda slag, för vilket steg det ju är så att allas värde faktiskt mäts med pengar, så att värde ständigt ställer mig över och under andra. Även detta måste sagorna i Lycko -slanten uppbyggligt och tröstande besjunga, i föredömligt måttfullt trots. Då är också tillfälle, som redan antytts, att även mana några barn i familjer som har mera pengar, inte utan hot om vad som annars kan bli följden, att de ska tukta känsla, tal och uppträdande när de med pengar för sig bland

   • D e l 

andra, eftersom det alltid sker inom ramen för de prekära realiteter där det värdeproducerande systemet ständigt störtar sitt värde in i människovärde och sprider människovärdet hierarkiskt.