Så långt kommen i litteraturgenomgången kanske någon i den ser en stö-rande tendens att ofta ställa det ena mot det andra. Nikolas Rose skriver kri-tiskt om sådana tendenser. Vi ska överge de ”binära delningar som så länge har strukturerat vårt politiska tänkande och vårt teoretiserande om det poli-tiska: dominans och emancipation; makt och motstånd; strategi och taktik;
Självet och Den Andre; civiliserat beteende och rått begär”.I anslutning till denna sin maning skriver han att empiriska studier av styrning och rege-rande, inom det forskningsprogram som kallas governmentality (där han är en känd författare), ”genererar komplexitet”. Det som inte är traditionellt delat i två i denna framlagda komplexitet ”har särskilt visat sig förbrylla dem som skolats i marxism eller kritisk teori”.Det menar Rose.
Jag ska inte gå in i längre polemiker eller i referat av en diskussion som pågått sedan den inflytelserika artikeln ”Att styra det ekonomiska livet” av Peter Miller och Nikolas Rose publicerades .Men alternativet till att tänka ”binärt” kan inte vara att tänka unitärt, inte genom att hänvisa till Foucault, varifrån idén om governmentality är hämtad och som jag åter-kommer till i denna boks sista kapitel.Och inte heller, om samhället bara det allra minsta ”är” vad vi förstår det som, om det bara till någon del medges att samhället blir till just så som vi förstår det, så som vi i vår för-ståelse av samhället löpande bygger det åt oss och för oss, och om detta bygge sedan dessutom sker i mängder av ”binära delningar”, då blir det att studera något annat än samhället att bortse från dess tudelningar. Miller och
L i t t e r at u re n •
Rose kan heller inte annat än, i sin skolbildande artikel, till exempel sam-manfatta -talets nya tankegods i de politiska partiernas program som:
”Att vara medborgare är att vara aktiv och individualistisk snarare än pas-siv och beroende av andra.”I akademikersamhällets batalj om detta anser de på liknande sätt Bruce Curtis kritik av deras ståndpunkter ”ortodox”. De han kritiserar är oortodoxa. På samma sätt: det är dags för sociologin att överge ett gammalt och stelbent tänkande; det måste överges för något nytt och mer flexibelt.
Hos Rose ovan, och även i Rose och Millers svar till Curtis fyra år tidi-gareställs ”dominans” i motsats till ”emancipation”, det vill säga frigö-relse. Det är ”endimensionellt” att göra så, skriver de. Ja, de ställer för övrigt inte dominans mot underordning, eller frigörelse mot förtryck, vilket här vore att vänta, men som förstås känns ännu mer direkt ”binärt”.
Vad slags tendenser till oöverlagd dualism i en forskningsberättelse är det en bör bekämpa? Begreppsparet maktutövning och motstånd kan knappast undvaras utan att samhällsbeskrivningen blir bisarr eller glider undan det kända. Nämligen det kända, att en, under det att en upplever ett slags olika medlemskap i det ena eller andra, eller helt enkelt i kraft av öppet deklare-rade medlemskap, agerar i och verkställer överlägen och underlägen och sällan samarbetar helt jämlikt eller jämställt med likar.
Dessa allas våra ”lägen” gentemot varandra är långvariga, repetitiva, genomgående, kollektiva och systematiska, ständigt undanglidande var och ens autonoma kontroll. Men det är även allmänt känt att dominans och underordning, om dessa positioner växlar i spontana eller överenskomna turtagningar, likt replikerna och de väntande och förväntande pauserna i ett samtal mellan goda vänner, skapar något annat än vad som skapas av ett arrogant och stöddigt förtryck som riktas mot servil och räddhågsen under-kastelse. Erkänner vi att det finns en mängd maktasymmetrier som hela tiden tillåter, även i sekundsnabba byten, dominansen och underordningen att på begäran växla poler, då inställer sig omedelbart den tanken, att all makt per definition är asymmetrisk, inte bara relationell, som Foucault redan övertygande utrett.Då kan vi till och med tänka att varken sam-tal eller samhälle är möjligt utan dominans och underordning, i alla sina kända grader, från stelt och brutalt förtryck som får hjärtat att stanna, till livliga och turtagande gemenskaper. Utan asymmetri finns inte rörelse.
Snedheterna får kulan att rulla hit och dit på leksakslabyrintens bräde av trä.
Den förtryckande makten, däremot, är snedheten stelnad, hård och för-härdad. Den är inte att leka med.
• D e l
Problemet blir då för forskaren, att både göra dikotomier och förena dem, att se dem och att se det som förenar dem till det enda, som de både utgår från och skapar i all sin komplexitet och som utgör en makt att kalla för en ”komplex domän”.Detta gemensamma något, är för subjektet att träda in i. Det är under ständiga små och stora konflikter reproducerat. Å ena sidan får vi då parvis gruppera kategorier runt begreppen motstånd och maktutövning, vilka tillsammans skapar makt, och som en ständigt måste förhålla sig till, förutom att bara förhålla sig till sina kontrahenter inom detta mäktiga. Konkreta konfliktförlopp i samhället kan beskrivas, så som stridande förstår sina kategorier och handlar mot och i dem, vare sig de dominerar eller opponerar som klass, kön, titlar inom en öppet deklarerad hierarki eller som annat, men som också, genom deras förståelse, är det sätt på vilket makt i samhället just då verkar, det vill säga i grunden relationellt och asymmetriskt, det asymmetriska som regel inte under allas kontroll, utan fastlåst i systematisk exploatering och i förtryck. Å andra sidan gäller det att studera vad det är som förenar makt och motstånd, vilka i sin sam-manstötning i varje stund konstituerar makten, men där denna också håller, med Butlers ordval, sediment och minnen av allt som gamla små och stora konflikter resulterat i, i språket, i samhällets känsloliv, i löften och överenskommelser, i det normala inom vilket frihet finns och som, i vårt samhälle, som sagt, obönhörligt lutar de olika plan vi står på i långvariga, skenbarligen permanenta, asymmetrier.
När Marieke de Goede, som många andra, därför citerar Foucaults berömda uttalande om att det inte kan finnas någon maktutövning utan motstånd, att ”makt bara utövas över fria subjekt, och bara i den utsträck-ning de är fria”,så uppfattar jag det fria som det där talas om som en fri-het som är villkorad och omstridd. Subjektets frifri-het villkoras och styrs av vad maktutövning kan inskränka och vad motstånd kan utvidga. Den styrs av det normala, av ”diskurser”, av de performativa handlingarns sediment eller av sanningsregimer och tolkningssystem, det sistnämnda då det ord jag vill använda och som jag gör reda för i nästa kapitel
Men det egendomliga är att det, utan motstånd, över huvud taget inte finns någon maktutövning.
[I] maktrelationer finns med nödvändighet möjligheten till motstånd, efter-som om det inte fanns någon möjlighet till motstånd (våldsamt motstånd, flykt, bedrägeri, strategier som kan vända situationen) så skulle det inte finnas några maktrelationer över huvud taget.
L i t t e r at u re n •
Låt oss placera detta påstående i vår historiska period och säga, att utan motstånd finns det idag ingen legitim maktutövning. Maktutövning, hur arrogant, oberörbar och självsvåldig denna än är, fungerar bäst när den har ett tydligt motstånd att övervinna.
Lena Ackebo visar det i sin seriekonst som kritiserar reklam och propa-ganda.Det får en andra gång utpeka den röst i avhandlingen som fått namnet det generiska subjektet. I långa och lustfyllt plågsamma sekvenser vägrar hennes tecknade figurer att bistå den allestädes närvarande övertal-ningen med mothugg. Strålande av förväntan omfamnar figurerna allt som de ska tycka. De repeterar duktigt slogans, klyschor, plattityder och små-sinta fördömanden av andra som är i samma situation som de själva, som vore det psalmverser att lära sig utantill.
Ackebo lyckas därmed visa hur en styrd kommersiell och politisk mass-övertalning fungerar under normala förhållanden, som det är normalt att inte märka. Men mot den motståndslösa bakgrunden, när det inte ens finns friktion, kan de vanliga och återhållna, av motstånd rikt kultiverade och tränade övertalningssätten framträda. Om alla håller helt med så fram träder de varierade sätten att tjata på som ett slags hypernormalt. När hur det nor-mala sägs blir avskiljt med hjälp av entusiastisk repetition då utfälls det som i sin knapphet verkligen blir sagt som torrt pulver på botten av en gift -bägare. Vad som i sin helhet blir sagt till oss kan då smakas av på nytt. Det görs känt. Hon skildrar en allt omkring sig gripande och kvävande norma-litet i dess rika fattigdom.
Det är en tes i denna berättelse att dagens finansiella massreklam och försök till folkbildning i masskala uttrycker en övergång från bräckligt upp-rätthållen och citerad moral till moraliserande. Det försätter en ju i en pro-blematisk situation om det är riktigt. Då är det bara klädsamt och normalt att en mulnar och grumsar, låter sig bli tröstad, får några uppmuntrande ord på vägen, och sedan gör det en/jag ska. Det främjar bara den allmänna trev-naden att det inte går för lätt att övertala mig. Den lilla striden som alltid pågår, den förenar parterna. Den håller dem sysselsatta, och projekt som en dominerande part ensidigt tänkt ut blir så projekt att tillsammans, samar-betsfullt, iscensätta, men på förekommen anledning nu mer rikt ornamen-terade. Generalinriktningar ändras inte på grund av lite motsättningar (även om de mest oväntade saker hela tiden kan ske). Vi är ju alltid i strid och spel med varandra. Det är en vana. I ett samhälle där vi närmast avkrävs lite motstånd, där det nästan är en medborgerlig plikt att ha en avvikande mening och föreslå ändringar, är det närmast pinsamt att uppträda med
• D e l
hundraprocentigt, entusiastiskt och tjänstvilligt stöd till rationaliteter och känslor som dominerar. Den hypernormala repetitionen av det normala är därför, paradoxalt nog, ett sätt att göra motstånd på.Den visar vad som dominerar och, mycket ofta också, vem eller vilka som lämnats ensamma kvar i matchen, med sin egen fullständiga och därför överdrivna seger. Mak-ten är då för ett ögonblick inte en riktigt lika komplex domän.
Förhållandet mellan känsla och rationalitet är viktigt i vad som följer. Det går ibland språkligt, har läsaren märkt, att tydligt träffa både det rationella tänkandet, kunskapen och känslan i ett och samma tillslag. På det språk jag känner väl till skriver jag därför: känna till, kännedom och erkänna. Den avsiktliga repetitionen av detta, som ett slags manér, ska så småningom göra verkan är det tänkt.
Olika teoretiker och filosofer bidrar i texten. Flera ska tillkomma. Hur många olika författare eller filosofer kan samsas om att ge lite stöd till en och samma text?
De begrepp och synsätt som jag med hjälp av olika författare sätter ihop fungerar för mitt syfte. En forskningsberättelse, en studie som skrivs i berät-telsens form, hänger förstås ihop så snart idéer, påpekanden och stånd-punkter hakar i varandra på längden, så att säga. Men det skadar i och för sig inte då om det (ofta med hjälp av Judith Butler) ibland går att passa ihop små system av begrepp på tvären, genom att liksom lägga dem i tårt-plan på eller, bättre, ringar runt varandra, istället för bara på rad, som i en löpande berättelse. Det visar i så fall att de brottstycken författaren använ-der inte tagits ur verk som börjar slå varandra fördärvade så fort de ställs bredvid varandra på bokhyllan, bildligt talat och för att parafrasera ännu en författare, Theodor W. Adorno, vars åsikt om detta använts i en annan debatt.
En genealogi bygger inget stort teoretiskt system. Men jag vill ändå avsluta denna litteraturgenomgång med ett exempel på hur teoretiska vänd-ningar, hos de olika författare som jag påverkas av och stött mig på, ofta är kompatibla med varandra, på iögonfallande sätt och på områden som anknyter till bokens problematik.
Kan subjektet autonomt producera sig självt? Foucault övergår mot slu-tet av sitt författarskap till historisk-filosofiska undersökningar av möjlig-heten till motstånd via självformering, motsträvighet, artisteriet på grän-sen eller med hjälp av det egna livet som ett slags konstverk.Subjektet är nu inte längre, kommenterar Butler, ”en enkel effekt eller funktion av
L i t t e r at u re n •
den slags rationalitet som föregår det”.På ett annat ställe tolkar hon denna vändning, från det helt låsta subjektet till subjektet med handlings-utrymme, genom att till synes omedvetet anspela på vad Marx en gång skrev om människornas historiskt villkorade frihet. I en artikel om en stats-kupp i Frankrike konstaterar Marx att allt gammalt där bara blivit ängsligt återanvänt av de stridande. Han sammanfattar: ”Människorna ska-par sin egen historia, men de gör det inte efter eget gottfinnande; de gör det inte under omständigheter de själva valt, utan under omständigheter direkt funna i, givna av och överförda från det förflutna.” I nästa mening flyttar han detta med en metafor från det plan där historia öppet utspelas till ett kollektivpsykologiskt drömplan:”Alla de döda generationernas tradition tynger som en mardröm på de levandes hjärnor.”Hundrafemtio år senare skriver Butler in samma teoretiska struktur på ett individuellt eller psy-koanalytiskt plan:
Självet formar sig självt, men det formar sig självt inom en uppsättning for-merande praktiker, [av Foucault] karakteriserade som subjektiveringssätt. Att spannet av möjliga former för självet att ta sig är begränsat i förväg av sådana subjektiveringssätt betyder inte att självet inte formar sig självt, att självet blir helt format. Tvärtom, det är tvunget att forma sig självt, men att forma sig självt inom former som redan är mer eller mindre operativa och på väg. Eller, kan en säga, det är tvunget att forma sig självt inom praktiker som mer eller mindre redan är där på plats.
Därmed övergår jag till att förklara vad syftet är med en sparandets genea-logi och geneagenea-logins egenskaper. Jag skriver om dess avtolkande metod, som är en strid för frihet och en förberedelse för radikal omtolkning. Jag skriver om att stå i mitten och den plats som olika berättarröster och det tol-kande subjektet har i denna mitt, som görs i ordning för det. Jag skriver igen om känslans plats i förhållande till det rationella tänkandet och om en ratio-naliserande felsyn på vad grunden är för vad vi påstår och tänker, samt om forskningsberättelsens yttersta grund och tro. I sin svagaste form är den en förhoppning.