Marieke de Goedes genealogi över finansväsendet

Med början i vad som hände runt de första kapitalistiska aktiebörserna och finansprojekt på - och -talen skildrar Marieke de Goede i sin bok Finansväsendets genealogi en strid för finansväsendets legitimitet och upp-bygge i västvärldens samhällen. Den har pågått ända fram till idag. Det senaste kvartsseklet har den blivit mer intensiv. Hon visar hur det gått till när finanssystemets professionella kår skyddat sig mot kritiken att bestå av onyttiga spelare, giriga spekulanter, eller att den finansiella verksamheten stör en ekonomi som är mera real eller egentlig. Det är en politisk strid.

Den förs med moraliska, vetenskapliga och religiösa argument. Här används lagar och straff, å ena sidan, och praktiska genombrytningar och tänjanden av förbuden, å den andra. Det ändrar lagar. Det desarmerar moraliska argu-ment. Det går inte att här säga att segrar vinns av den sida som i någon slags objektiv mening ”har rätt”, därför att den sidan befann sig i samklang med eller förstod en övergripande ”utveckling”, eller av annat skäl. Det hade kunnat bli på ett annat sätt.

På nivån av detaljer betyder detta till exempel, att det på en aktiebörs inte finns något i sig korrekt sätt för aktiepriserna att motsvara situationen

L i t t e r at u re n •  

för de börsnoterade företagen i den omgivande ekonomin och som finans-vetenskapen skulle kunna göra en upptäckt av. På samma sätt visar ett finan-siellt index vad det skapar, i strikt såväl som i vid mening, det vill säga både som löpande sifferserie och som kulturfenomen. Under slitningar värks helt enkelt en sann ”diskurs” fram, i samhällets förhållande till finansen och även i den finansiella verksamheten som sådan. Vad gäller priser på finans-marknader har de ett sätt att göras sanna på.^

Detta synsätt genomsyrar de Goedes bok. Hon behandlar ”finansen som en performativ praktik” och som en ”diskursiv domän”.^Till ”det dis-kursiva” ska jag återkomma, men begreppet performativitet härrör från före-läsningar av John Austin på femtiotalet. Austins allra första exempel, på hur yttranden gör saker, hur det får faktiska förhållanden att bli till och vara, hur det som sägs inte beskriver utan snarare etablerar samhälleliga fakta, är mannen som svarar ”Ja” under bröllopsceremonin.^

Låt oss med fördel se Foucaults påstående, i ett helt annat sammanhang, om hur ”att tala är detsamma som att göra något” i det ljuset.^

Judith Butler utvecklar Austins begrepp. Hon tillämpar det på hur man-ligt och kvinnman-ligt liksom tillverkas i samhället, genom att iscensättas, genom att bli agerat. En av hennes tankar, att tänka ut svindlande långt, är att den genusimpregnerade människokroppen, kroppen som i vårt samhälle måste vara manlig eller kvinnlig, är ”arvet från handlingar som sedimenterats, snarare än en förutbestämd eller tillstängd struktur, essens, eller faktum, vare sig naturligt, kulturellt eller språkligt”.^Upprepningen är avgörande.

En ”’flicka’”, skriver Butler inom citationstecken, ”är tvungen att ’citera’

normen för att kvalificera sig som och förbli ett fungerande subjekt”.^

”Performativitet” (…) ”består av ett återupprepande av normer som före-går, begränsar och överskrider den som framför.”^de Goede hänvisar till Butler för sin egen studies performativa utgångspunkter, men även till en ny liten ådra inom finanslitteraturen som, om än annorlunda än Butler, studerar finansväsendet som performativ praktik.^ Det är detta san-ningsskapande performativa ”upprepande på daglig basis” som är avgö-rande för att återproducera finanssystemet såsom det ”är”, framhåller de Goede.^De finansiella praktikerna, vetenskapliga teorierna, tabellerna, diagrammen och dataprogrammen har själva skapat och skapar fortsatt själva det system som de säger sig avbilda, eller som de tänks vara anpassade till eller operera i, som vore det fristående från dem själva. Detta verkliga förhållande, hävdar de Gode i slutet av sitt arbete, är helt osett av, eller utan konsekvenser för, finansens samtida kritiker. Även i kritiken förblir en

  • D e l 

mängd av sätt som det finansiella skulle kunna göras på, av oss, stängda.

Hon framhåller den internationella koalitionen Jubilee  som exem-pel på ett undantag från det. Med stöd av några ord i Gamla testamentet har den krävt att Världsbanken och andra finansinstitut – villkorslöst och utan att göra några numeriska kalkyler – avskriver alla fordringar på extremt skuldsatta och fattiga länder.^

I kontrast till ett sådant krav, som liksom uttalas från en helt annan plats, finns den vanliga kritiken mot finansvärlden, förklarar de Goede.

Den gäller utbredd girighet eller kortsiktighet. Den framförs exempelvis i de amerikanska utredningarna om ekonomisk brottslighet efter börsfallet

. Den finns i krav på internationell reglering eller återreglering. Den präglas, menar hon, av en föreställning om ett opolitiskt och naturligt finan-siellt som har blivit stört: Efter varje bristning eller sammanbrott ska det all-männa förtroendet för detta normala återställas.^Till och med den kritik mot finanssystemet som verkar mycket radikal kan redan vara fångad i vissa skenbart självklara sanningar. Den bidrar därmed paradoxalt nog till att bygga eller upprätthålla det gällande finanssystemets själva tankematris, i vars spaljé det till exempel växer legender om en finansverksamhet som sti-ger logiskt och tvingande, i obruten kedja, från det primitiva till det civili-serade.^I sin kommentar till Douglas Henwoods marxistiskt inspirerade, och vid en första läsning svidande, vidräkning med dagens finanssystem^, skriver de Goede:

Det nutida förtingligandet av finansiell statistik har nästan tystat kritiska frå-gor om vad som är dess ursprung, hur och vad den sammanställer, och dess kulturella betydelse, också från dem som är kritiska till den finansiella kapita-lismen.^

Henwoods omfattande och kunniga kritik undermineras av honom själv, argumenterar hon sedan, eftersom han ”inte ifrågasätter de kategorier som finansindustrin erbjuder som verktyg för att veta något om och definiera den finansiella domänen”. Hans bok ”accepterar och reproducerar därför i stor utsträckning reglerna för legitim produktion av finansiellt vetande”.

Kritiken bör gå längre. Den bör rubba ”den finansiella statistikens fasta vetenskapliga auktoritet” och ”hur finansiellt vetande mer generellt produ-ceras”.^ Det handlar om att ”hitta osäkerheterna” i det som framställer sig självt som så ”stabilt, sammanhängande, och självgående”.^

Mycket av allt detta har jag tagit djupt intryck av.

L i t t e r at u re n •  

Skillnaderna gäller för det första det ämnesområde som är satt i fokus. Det är hos de Goede själva finansverksamheten. Hennes bok uppmärksammar inte den breda finansreklamen, de nya och gamla försöken till finansiell folkfostran eller de äldre kampanjerna för sparsamhet. En bok kan inte handla om allt. Men trots det vill jag peka på ett stort utelämnande i de Goedes arbete och ge min åsikt om vad det har för konsekvenser.

I bokens index finns inte orden pension eller pensionssystem upptagna.

Uppslagsordet försäkring leder läsaren till fyra eller fem korta avsnitt: Tre sidor i kapitlet om ”Finans, spel och spekulation” där det redogörs för för-säkringsväsendets koppling till vadslagning och lotterier från -talet och framåt, så att livförsäkringar i England till exempel omfattades av  års lagstiftning om spel. Den religiösa kritiken av livförsäkringar fortsatte ända till slutet av -talet.^Livförsäkringar omnämns igen i ett avsnitt om det religiösa fördömandet av statistikvetenskapen: Statistikerna hädade, eftersom de snokade i den framtid som bara Gud bör veta något om.^

Försäkringar i allmänhet omnämns igen mycket kort, med referens till Fran-çois Ewald, när han talar om dem i termer av ”moralisk teknologi”, men på ett egendomligt sätt, enligt min mening, eftersom han ensidigt understry-ker försäkringstagarens ansvar ”för de egna affärerna”, utan att nämna hur en försäkringsorganisering per definition utsprider detta ansvar för det egna över alla sina medlemmar, så att de egna affärerna blir allas.^ Slutligen omnämns optioner och derivat, eftersom sådana finansiella avtal kan använ-das till att försäkra sig om ett bestämt eller ett bättre pris i framtiden, på råvaror, valutor, med mera.^På ett ställe, i det avsnitt där kopplingen mel-lan försäkringar och vadslagning behandlas, berättar de Goede, med stöd av Viviana Zelizer:^

Men också att försäkra sitt eget liv, och de nära och käras, inbegrep spelmo-ment. Föreningar för ömsesidig hjälp erbjöd trygghetens och vadslagningens kombinerade attraktionskraft. En tidig form av ömsesidig hjälp var ”tontinen”, en pool till vilken medlemmar periodiskt bidrog med en liten summa. Tonti-nens siste överlevande medlem hade rätt till den totala summan av alla bidrag, och medlemmar spelade alltså faktiskt på varandras död.^

Det är poängrikt. Men där återklingar även av tillmälen. Vad som skymtar förbi och sedan blir passerat och lämnat i de Goedes fortsatta framställning lever. På Jamaica finns ännu Jamaican Partner. Det är finansiella sparcirk-lar med från kanske tjugo till fyrtio, femtio deltagare. Slavar organiserade dem från -talet och framåt, för att medlemmarna i tur och ordning

  • D e l 

skulle kunna köpa sig fria genom att regelbundet tömma cirkelns gemen-samma kassa.^ROSCA – associationer för sparande och kreditgivning på roterande basis – finns idag i åttiotalet länder, helt eller delvis utanför det vanliga banksystemet.^Den finansiella självhjälpsrörelsen, i det tidigt industrialiserade England från början av -tal och sedan i hela det kapi-talistiska Europa, omfattade miljoner människor.^Det stod politisk strid om rörelsens dygdighet, om dess föregivet farliga moraliska liv och finan-siella fostran. Rörelsen övergick på -talet i proletära fackföreningar, arbetslöshetskassor och sjukförsäkringssällskap. I de Goedes framställning är dessa sociala rörelser, med sina finanser och finansiella praktiker, för spa-rande och ömsesidigt skydd med pengars hjälp, inte omtalade, så när som på en redogörelse för lokala och alternativa valutor, som ju har en slående specificitet. De var i livligt bruk på olika håll i USA under depressionens

-tal. De finns kvar lokalt i USA. De figurerar här och där i andra län-der som fragmentariska tillägg till den vanliga penningekonomin.^De ger ibland ekonomiskt liv på anständigare nivåer i Latinamerika, där de är organisationsmedel i enklaver som har utestängts från den vanliga finansen, eller utifall den brutit samman, så som skedde i Argentina efter millen-nieskiftet.

de Goede berättar för det andra även tänkvärt om hur konstnärer utma-nat penningsystemet med ”falska” pengar.^Men strider och slitningar om pensioner, strejkkassor, begravningskassor eller sjukkassor, som pågick i två sekler och som nu igen öppet börjat, efter att de i olika omkastningar och kompromisser storskaligt och delvis integrerats i västvärldens välfärdssta-ter, är också en strid om finansiella tänkesätt och moraler. Så är det, trots de stridandes gemensamma tankematriser, i vilka exempelvis de officiella pengarna, mitt i konflikterna, fungerar som osynliga skapare av hård gemenskap mellan stridande, om sin speciella sanning.

Striden om de finansiella försäkringssystemen, dessa system själva men framför allt ”den halva berättelsen” om dem, är i stort borta ur de Goedes genealogi, till förmån för hennes kritiska berättelse om finansiell värde-pappershandel.

Genealogin blir alltså på så sätt ”halv” enligt min mening. Den andra hälften av finansen, som länge var den undre hälften, var och är inte ett marginalfenomen. Bristen i de Goedes framställning är heller inte bagatell -artad. Den verkar till och med framtvinga en slags reservation i hennes ord, som delvis återtar hur hennes studie ditintills satt den etablerade finan-sens sanningar i fråga. Hon skriver:

L i t t e r at u re n •  

Min poäng har inte varit att förneka att finansiell sanning finns, eller att hävda att den finansiella sanningens ritualer är fiktiva, eller att alla finansiella diskur-ser är falska och missledande. Tvärtom har poängen i resonemangen varit att demonstrera att den moderna finansens institutionaliserade och regulativa ram-verk, som är mycket realt i termer av tillgång till rikedom och krediter, har ska-pats och producerats via de politiska diskurser som har undersökts i bokens kapitel.^

Därmed kvarstår frågan om finansiell sanning som utsägs om det ena eller andra inte kan tänkas existera i flera versioner, även om en version av san-ningen dominerar. Eller måste vi trots allt göra en sista eftergift till en finan-siell ”kärna av sanning” som inte kan ifrågasättas? I så fall vill jag i det här arbetet återta den eftergiften, och istället visa att det på det finansiella områ-det, i vår hierarkiska historia och historieskrivning, alltid stått och alltid står åtminstone två sanningar mot varandra, med var sina ”kärnor av san-ning”, grundade i olika känslor gentemot det finansiella och legitimerade av två moraler, båda lika logiskt oantastliga när de betraktas i sin axioma-tiska form. Det vill säga: De är båda lika sanna.

Jag tänker i det som följer bland annat illustrera detta på pensionsom-rådet, på ett, i matematisk eller logisk mening, enkelt sätt. Hur ska en se på det enkla i detta sammanhang? Runt årsskiftet / är inte Paul Krugman den enda internationellt erkända ekonomen eller finansexperten som, i det alltför skumma ljuset från den internationella finanskrisen, skri-ver att virveln av finansiella innovationer skapat ett system som är alltför komplext, även för dess innersta krets av brukare och inspektörer.^ Krug-man räknar ironiskt upp bokstavskombinationer: CDO:er, SIV:er, ABCP:er och RBS:er. Det finns en växande flora av olika avtal. De sprider inte finansiell ”risk”, menar Krugman. De sprider finansiell förvirring. Deras själva karaktär av avtal, av löfte som kan brytas av någon eller några, trol-las först bort ur synfältet med hjälp av orden ”verktyg” och ”instrument”, vill jag tillägga.

Det extremt komplexa, där ett drivet, matematiskt och tekniskt hant-verkskunnande reder sig och för sig är den ena sidan av saken. Den andra sidan av denna sak har lagts fram av talespersoner för Jubilee . Marieke de Goede skriver:

Jubilee har uppmanat till bred allmänbildning och debatt om den finansiella rationalitetens principer. Jubilee tror att alla ”kan förstå och begripa finansiella ting som antas vara så komplexa”.^

  • D e l 

Det handlar om att sprida kritisk förståelse för de grundläggande tänkesätt som dominerar finansen och finansens funktion i världssamfundet. Hon fortsätter:

Att utmana komplext och matematiskt finansiellt vetande blir, i så fall, en av de viktigaste domänerna för att politisera den nutida finansen (…).^

Hon ger sedan exempel på sätt att mäta välstånd och utveckling som ifråga -sätter de normala sätten att mäta sådant och rapportera om det.

Jubilee  appellerade om enkelhet. de Goede manar till att utmana det finansiellt komplexa. Det har också väglett mig några gånger i denna avhandling.