Det sista exemplet i raden av skriftställare med anknytning till den tyska de- batten om en medicinens och läkarkårens kris, utgörs av en svensk läkare. Åke Berglund arbetade som privatpraktiserande läkare i Ålsten sedan år 1930. Under åren som underläkare dessförinnan var han ordförande i Sveri- ges yngre läkares förening (SYLF) åren 1925-1930, och mellan 1930 och 1940 styrelseledamot i Sveriges praktiserande läkares förening. Under slutet av 30-talet och början av 40-talet var han dessutom politiskt aktiv i olika nationalsocialistiska föreningar, däribland Nationalsocialistiska partiet (NSP) och Nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSAP); han var också medlem i sty- relsen för samfundet Manhem.119 Under några år i början av 30-talet var Berglund den författare som fick flest artiklar publicerade i Social-medicinsk tidskrift. Han gjorde flera studieresor till Tyskland, och de tyska influenserna märks tydligt i det program för socialhygien och socialmedicin han utveckla- de, och som beskrivits närmare av Roger Qvarsell.120
Den samhällets och vetenskapens kris som Åke Berglund talade om i den tidigare nämnda artikeln från 1932, utmynnade i en plädering för ”samman- fattning och syntes”: ”Den moderna vetenskapens storartade analytiska ar- bete ropar naturnödvändigt på en stor syntes mäktig att bli en verkligt le- dande makt i samhällslivet.”121
Tendensen till syntes hade enligt Åke Berglund bland annat tagit sig ut- tryck i en strävan att skapa en universalvetenskap med biologin i högsätet, och även sociologin gjorde anspråk på att utgöra den verkliga syntesen. Han beklagade att medicinen och den praktiska läkarverksamheten i Sverige inte hade kommit lika långt i tendensen att bryta avskildheten från andra veten- skaper som i ”de s. k. stora kulturländerna”. Syntesen enligt Åke Berglund – samarbete mellan olika teoretiska och praktiska fackmän för lösandet av sär- skilt trängande samhällsuppgifter – skulle bygga just på en sociologisk syn på
problemställningarna. Om gårdagen kännetecknades av analysbehov, specia- liseringskrav och individualism, så skulle morgondagens program bli syntes och samarbete. ”Krissituationen påskyndar starkt omslaget från analys till syntes, från specialisering till samarbete, från individualism till kollekti- vism.”122
Åke Berglund kritiserade Alfred Grotjahns socialpatologi och ansåg att den saknade en ordentlig utredning om läkarens uppgifter i det sociala ar- betet. Han ansåg också att frågan om läkarna och de sociala spörsmålen hade dominerats för mycket av frågor om läkarnas sociala och ekonomiska ställ- ning och prestige. I stället behövdes läkarnas engagemang i de stora allmän- na sociala problemen. Den sociala diagnosen krävde som grund en läkardia- gnos. Arbetet behövde inriktas mot ”profylaks och prevention”.
Läkarna måste förstå att deras tid nu är inne. Krisen behöver läkarna. I den- na stund få läkarna icke envist endast sysselsätta sig med sina mer eller mind- re mekaniska vetenskapliga detaljspörsmål eller sin förvisso centrala men därför icke allena saliggörande individuella sjukuppgift utan måste försöka, att med öppen blick för det växlande sociala livet runt omkring sig och ge- nom ett intresserat inträngande i detta sociala livs sammanhang skaffa sig en allsidig överblick över de socialhygieniska problemen, som utgöra de centra- laste i tidens universella krissituation och genom vilkas lösning alla goda och framtidsinställda arbetare hoppas en räddning ur krisen och ett friskare och lyckligare tillstånd för mänskligheten.123
År 1934 talade Åke Berglund om ”omvälvningen” i Tyskland. Han kom- menterade den tyska läkarkårens tidigare ”själviska” klasskamp och kår- intressen, som fjärmat läkarna från tidsrörelserna och tidens människor och därmed satt läkarnas anseende på spel, medan ”s. k. naturläkare” bättre vetat att ”fördomsfritt” följa med den stora folkrörelsen och tidens tecken och därmed fått erkännande av staten.124 Han skissade på en fyrdelning av sam- hället, byggd på Ferdinand Tönnies uppdelning i Gesellschaft och Gemein- schaft, kompletterad med Wirtschaft och Gesundheit. På det sistnämnda hälso-området skulle läkarna leda arbetet. För att bättre kunna fullgöra sina skyldigheter på det sociala arbetets område, ansåg Berglund att läkarna skulle delas in i två kategorier, med skild utbildning, organisering och skilda ar- betsuppgifter. Det handlade om å ena sidan fritt arbetande läkare som ägna- de sig åt ”individuellt-humanitära” uppgifter med tystlåtenhetsplikten i be- håll, och å den andra samhällsläkarna – ”de sociala experterna” – som var bundna genom en fast anställning till exempelvis stat eller kommun, som
stod oberoende till individerna och inte var bundna av tystlåtenhetsplik- ten.125
Åke Berglund drog paralleller till den tyska utvecklingen på området, bland annat med hänvisning till ett samtal han haft med riksläkarledaren Gerhard Wagner. I den tyska nyordningen fann Berglund stöd för sin upp- fattning att läkararbetet borde delas upp i olika verksamheter, vilket också skulle tillförsäkra de fritt verksamma läkarna en central uppgift i sjukvårds- arbetet.126
Med tiden övergick befolkningsfrågan för Åke Berglund från att ha varit en socialhygienisk fråga till att bli en rashygienisk, och han orienterade sig allt tydligare mot den nationalsocialistiska världsbilden och synen på läkar- nas roll i samhället, som att statens väl hade företräde framför individens. Rashygienen blev enligt Berglund en positiv uppgift i den verkliga folkhäl- sans tjänst – ”inte i första hand en negativ avseende skyddet av de svaga och mindervärdiga […]. Framtiden tillhör de positiva.”127
Berglunds förslag till lösningar på samhällets och den medicinska veten- skapens kris stod i stort sett oemotsagda i Social-medicinsk tidskrift – med ett noterbart undantag. År 1934 skrev psykiatern Sandor Izikowitz (f. 1897) en varnande artikel om steriliseringspolitiken i Tyskland, i vilken han inte minst ifrågasatte det vetenskapliga underlaget för en sådan steriliseringslag. Berglund angrep Izikowitz för detta ”hätsk(a) angrepp från ett mot den nya tyska regimen fientligt inställt håll” och dennes ”hatiska inställning mot den nya tyska andan”, och debatten fortsatte i ytterligare ett par vändor. 128
Åke Berglund fortsatte med sina studieresor till Tyskland, där han sam- talade med rikshälsoledaren Leonardo Conti, som också var i Stockholm på besök.129 Berglund anmälde och recenserade böcker i Nordisk Medicinsk Tidskrift rörande bland annat biologisk medicin, homeopati och naturläke- konst; böcker utgivna på Hippokrates Verlag i Stuttgart. I Läkartidningen kommenterade han striden mellan skolmedicinen och den biologiska medi- cinen i Tyskland. Han nämnde i det sammanhanget både August Bier och Erwin Lieks ledarskap för förlaget och tidskriften Hippokrates. Dessutom be- rättade han om naturläkarnas och homeopaternas tidiga anslutning till ”folkrörelsen”, som ledde till att de fick gehör hos det nationalsocialistiska partiets ledning, medan läkarna stod splittrade och politiskt desorienterade utanför rörelsen. Detta var en bakgrund till en del åtgärder som, enligt Berglund, särskilt på nazistfientligt håll i utlandet kom att betecknas som ett gynnande av kvacksalveriet. Läkarkåren hade dock lyckats behålla sin ställ- ning genom klokt anammande av vissa lärdomar från de oppositionellas sida. Berglund sammanfattade konflikten som en motsättning mellan en ana-
År 1937 gav privatpraktiserande läkaren Åke Berglund ut en pamflett om utnäm- ningen av ”juden Katz” - som här aldrig presenteras med förnamn - till den Ene- rothska professuren i Stockholm. I skriften publiceras långa listor på personer som enligt Berglund gått ”de internationella och antinationella, pornografijudarnas” med fleras ärenden. På listorna fanns bland andra professor Israel Holmgren, de praktiserande läkarna Gerda Kjellberg, Ada Nilsson och Alma Sundquist samt ge- neraldirektör J. Axel Höjer. (Berglund 1937, s. 46-47.)
lytisk och en syntetisk riktning, inte bara inom medicinen. Han betecknade Liek som ”den ledande själen” i polemiken, ”den orädde kämpen för läkar- nas sociala rättigheter” och ledaren för oppositionen på det medicinskt-ideo- logiska området.
Måtte analysens tid, förstörelsens tid snart ersättas av syntesens, återuppbyg- gandets tid i världen. Då komma till slut både analysens män och syntesens män att finna vägen till fruktbärande samarbete i det för hela naturen ge- mensamma livets tjänst.130
Åke Berglund skrev ett manus om ”Läkaren och det tjugonde århundradet”, som delvis hann översättas till tyska, innan krigsutbrottet förhindrade en ut- givning. År 1941 överlämnades manuset till Leonardo Conti. Två år dess- förinnan hade Berglund varit en av de drivande bakom svenska läkares kam- panj mot att judiska läkare skulle ges rätt att få verka som läkare i Sverige.131
”Men det gick som det gick.” När den tyska utvecklingen i Tyskland inte gick i den riktning Åke Berglund önskade, gav han sitt socialmedicinska program en ny inriktning med en bas i naturvetenskapen i stället för i en politisk ideologi. Nu talade han i stället om en ”biologisk-medicinsk sociolo- gi, en ”enhetsmedicin”, med naturen som den störste läkaren – ”vi äro blott dess tjänare.” Den bok om en syntetisk socialmedicin han arbetat med sedan 30-talet, lade han fram som doktorsavhandling vid Karolinska Institutet; den underkändes emellertid. Berglund fortsatte att arbeta som privatläkare och avled under senare delen av 70-talet.132
Åke Berglund hade klagat över svenska läkares ointresse för hur man i Tyskland valt att lösa sin befolkningsfråga och över att ”hemmaprofessorer- na” hade dödförklarat den tyska vetenskapen, och han talade också i Tysk- land om det svenska ”motståndet mot rastanken”.133 Berglund var dock inte ensam om sina sympatier för nationalsocialismen vid denna tidpunkt. Pro- fessor Israel Holmgren klagade i sina memoarer över att hela samhället, in- klusive Svenska läkaresällskapet, ”inficierades” av nazismen. ”Läkare utan betydelse inom facket åhördes nu andäktigt, när de predikade sina rasläror och förklarade att nazismen var den enda äkta socialismen.” Holmgren an- vände år 1938 ”die neue deutsche Heilkunde” som avskräckande exempel på motståndet mot de medicinska fakulteterna och talade om de tyska läkarnas reaktion mot denna politik som även ”omhuldade homeopatin”.134 Själv dömdes Holmgren till 4 månaders fängelse för sin skrift Nazisthelvetet – att döpa om den till Nazistparadiset gjorde ingen skillnad – men blev till sin förtrytelse benådad. Efter kriget fick han en rad utmärkelser för sin kamp mot nazismen, bland annat ett hedersdoktorat i Erlangen.135
De nämnda personerna och deras skrifter representerar var och en olika aspekter av medicinens och läkarkårens kris. August Bier ansåg att homeo- patin kunde ha ett värde inom medicinen; en ståndpunkt som inte hyllades i några bredare lager inom den svenska läkarkåren. Erwin Liek siktade in sig på välfärdsstatens socialpolitik som ett hot både mot folkhälsan och läkarkårens ställning, och upphöjde läkarens kall till en skapargärning av gu- domlig dignitet. Vissa delar av Lieks debattbok om Läkaren och hans kall, som kapitlet om rashygien, översattes inte ens till svenska. Däremot delade svenska läkare Lieks åsikter om den hotfulla sjukförsäkringen, men det var kanske framför allt hans syn på läkarkonstens natur och läkarens höga kall som föll i god jord. Henry Sigerists optimism rörande läkarnas framtida ar- bete i statens tjänst vann genklang hos Hugo Toll. Bernhard Aschners plä- dering för äldre medicinska tankar väckte mer blandade känslor inklusive ett
direkt avfärdande av sådana, och han ansågs inte vara någon äkta hippokrat eller paracelsiker. Åke Berglund fångade upp de nationalsocialistiska ström- ningarna, bland annat via direkt kontakt med ledarna för den nazistiska om- orienteringen av medicinen, och försökte själv utarbeta ett program för framtidens sociala medicin. Hans tankar om läkarnas nya uppgifter presente- rades år ut och år in i Social-medicinsk tidskrift. Tongivande delar av den svenska läkarkåren var vid denna tid mycket tysk- för att inte säga nazistvän- lig, men det fanns också uttalad opposition mot de nazistiska tankarna, som hos Israel Holmgren.
Under 1920-talet och en bit in på 30-talet var det fortfarande möjligt för judar, konservativa och socialdemokrater i den tyskspråkiga världen att enas i en kritik av den vetenskapliga medicinen. Att notera är att Liek, Bier, Sau- erbruch och Carrel samtliga var kirurger och välrenommerade representanter för den ”skolmedicin” man ville reformera, medan homeopater och naturlä- kare stod för en annan inriktning på medicinen. Under 30-talets gång och i och med nazisternas maktövertagande försvann vissa personer och deras åsikter från offentligheten, medan andras tankar institutionaliserades under ny flagg.
I Sverige var den utvecklingen av förklarliga skäl inte lika markerad. Flera av de frågor som upptog de tyska läkarnas intresse debatterades emellertid även här, ibland med tydliga referenser till förhållandena i Tyskland.