Sofia Ling har visat hur fenomenet kvacksalveri under 1700- och 1800-talet i nedvärderande syfte utmålats i en kvinnligt genuskodad terminologi som ”kärringmedicin”, som kontrast mot den manliga läkarvetenskapen. Den obehörige utövaren av läkarkonsten utgjorde ett hot framför allt om denne var man och utgav sig för att vara läkare och därmed liknade de ”riktiga” lä- karna. Den kvinnliga läkekunskapen kunde däremot tolereras om den höll sig till den kvinnliga och icke-offentliga sfären. Som Sofia Ling skriver, har det aldrig varit en fördel för en manlig yrkesgrupps status att förknippas med kvinnliga karakteristika; läkarprofessionens och läkarvetenskapens anspråk på exklusivitet har organiserats även utifrån föreställningar om könsskillna- der.159 Att kvacksalveri och kvinnliga egenskaper förknippats med varandra, har med stor sannolikhet inverkat på kvinnors möjligheter i läkaryrket även under senare år.
Kvinnors väg till läkarbehörighet har haft sitt ursprung i rätten att stude- ra på en akademisk nivå överhuvudtaget. På 1850- och 60-talet väckte Carl Johan Svensén (1823-1883), medlem av bondeståndet från Kalmar län, mo- tioner i riksdagen med förslag om att kvinnor skulle få rätt att studera till både studentexamen och doktorsgrad samt få rätt att inneha alla befattningar på den civila tjänstemannabanan. De högre stånden protesterade, medan de lägre biföll förslaget.
Sundhetskollegiet yttrade sig i frågan. Läkarkonsten uppfattades som kvinnlig – omvårdande, uppoffrande, osjälvisk och mild – och kärleken till nästan var läkarens drivkraft. Detta gjorde att kvinnan kanske kunde vara en lika bra läkare som mannen, men det var tveksamt om eventuella framtida kvinnliga läkare skulle klara av det praktiska läkararbetet. Sundhetskollegiet påpekade att man inte ville ha någon särundervisning av kvinnor – det var viktigt att hålla en garanterad kunskapsnivå för att bevara läkarutbildningens status. Detta framhölls även av Uppsala medicinska fakultet och Karolinska Institutets lärarkollegium. Men även om utbildningen skulle vara gemensam, skulle yrkesutövningen hållas könssegregerad. Manliga läkare kunde verka på alla områden inom medicinen, medan de få kvinnliga läkarna skulle hänvisas till de områden som ansågs passa den kvinnliga naturen, såsom kvinno- och barnsjukdomar, behandlade i privat praktik. Behörigheten – kompetensen och lämpligheten – bedömdes olika för män respektive kvinnor. Enligt idé-
historikern Ulrika Nilsson skapades en bild av den kompetente läkaren som maskulin, stark och med gott intellekt, till skillnad från kvinnornas olika tillkortakommanden.160
(Ur Svensk humor 1971-73, s. 60)
År 1870 fick svenska kvinnor rätt att studera medicin och att avlägga medi- cinska examina och att på eget ansvar i enskild praktik utöva läkarkonsten, även om rätten till ämbeten fortfarande enligt grundlag var förbehållen män.
Detta märkesdatum har även en annan förhistoria. Ett exempel på tänj- barheten i de gamla svenska behörighetsbestämmelserna var att Sundhets- kollegiet redan år 1825 hade kringgått läkarkårens principiella monopol och gett Maria Jansson, känd som Kisa-Mor, tillstånd att verka som läkare.161 De formellt korrekt medicinskt utbildade kvinnliga läkarnas historia är emellertid av senare datum.
År 1873 skrevs de första kvinnliga medicine studeranden in i Uppsala, men dessa blev aldrig färdiga läkare, åtminstone inte i Sverige. Den första, Hildegard Björk, fick avbryta sina studier efter sex år på grund av dövhet. De två andra blev visserligen läkare, men i utlandet.162 Den första svenska kvinna att avlägga svensk medicine licentiat-examen – ”Sveriges första kvinnliga läkare” – blev i stället Karolina Widerström (1856-1949) år 1888.
Att öppna läkarutbildningen för kvinnor kan också ses som ett led i be- kämpandet av kvacksalveriet. Den första studentskan vid Lunds universitet
och tillika Sveriges andra kvinnliga läkare var Hedda Andersson (1861- 1950), utexaminerad år 1892. Hon stammade från en gammal kvinnlig benbrottsläkarsläkt i Skåne, i vilken läkekunskapen gått i arv från mor till dotter sedan slutet av 1600-talet. Hedda Anderssons mormor Elna Hansson (1814-1891), känd som Lundakvinnan, skickade flera gånger in ansökan till Kungl. Maj:t om tillåtelse att få arbeta som benbrottsläkare, men ansökning- arna avslogs. På grund av bristfälliga skolkunskaper lyckades hon inte heller ta fältskärsexamen eller badarmästarexamen; i stället åtalades hon för kvack- salveri. När läkaryrket öppnades för kvinnor, ville Hedda Anderssons mor och mormor att hon skulle få den officiella utbildning de själva inte hade fått och därmed också slippa kvacksalveristämpeln, och de betalade hennes ut- bildning med inkomsterna från sin obehöriga verksamhet.163
I början var de kvinnliga läkarna i stort sett hänvisade till privat praktik och ett fåtal lägre befattningar. År 1901 krävde 31 kvinnliga läkare och me- dicine studeranden i en petition till Kungl. Maj:t att ”samma studier, samma examina, samma förtjänster och samma skyldigheter böra skänka samma förmåner, rättigheter och utsikter”.164 Två år senare kom en förordning om att ogift kvinnlig läkare fick tillträde till vissa befattningar såsom stadsläkare, underläkare på sjukhus, prosektor eller laborator vid universiteten, men hon fick fortfarande inte bli provinsialläkare eller inneha chefstjänster. Medici- nalstyrelsen angav läkarbristen som enda grund för att utsträcka kvinnliga läkares befattningsmöjligheter. Enligt en lagändring år 1909 skulle ”infödda svenska kvinnor” kunna utnämnas och befordras till vissa läkarbefattningar, men detta hade år 1916 fortfarande inte realiserats. Kungl. Maj:t gav dock en rad dispenser för kvinnliga läkare till olika tjänster.165
Genom (ännu en) behörighetslag från 1923, som trädde i kraft två år se- nare, fick kvinnor till slut formellt tillträde till de flesta högre ämbeten, med undantag av militära och polisiära befattningar. År 1927 fick kvinnor också rätt att studera kostnadsfritt vid allmänt läroverk, vilket män hade kunnat sedan länge. 1923 års behörighetslag gällde sedan fram till 1949 då den upphävdes och talet om ”infödde, svenske män” i regeringsformens paragraf 28 byttes ut mot ”svenska medborgare”, till vilka nu även kvinnorna räkna- des.
En stridsfråga mellan de kvinnliga läkarna och ”kvinnomotståndarna” var frågan om innebörden av ordet kompetens. Enligt de senare borde det, när det gällde kvinnor, handla om något mer än bara akademiska betyg. I sam- band med diskussionerna som föregick 1923 års behörighetslag, ansåg ex- empelvis Karolinska Institutets lärarkollegium, inkluderande Israel Holm- gren, att lika regler skulle gälla för kvinnor som för män. Det ”större akade-
miska konsistoriet” vid Uppsala universitet hävdade däremot att frågan om kompetens och lämplighet inte bara gällde vetenskaplig skicklighet, utan även personliga kvalifikationer ”som normalt kunna anses tillkomma varje mogen och erfaren man” med erfordrad vetenskaplig kompetens. Självklart besatt kvinnor inte dessa manliga kvalifikationer. Även auktoritet ingick i definitionen av läkarens kompetens, och denna auktoritet definierades som en maskulin egenskap. Eftersom en kvinnlig legitimerad läkare hade genom- gått samma utbildning som de manliga kollegerna, gick det inte att frånkän- na henne intelligensen utan att samtidigt förminska utbildningens svårig- hetsgrad. I stället var det hennes svagare konstitution och brist på auktoritet som vändes mot henne. Alla läkare var eniga om värdet av en enhetlig ut- bildning och att läkarlegitimationen skulle vara en garanti för kompetens. De kvinnliga läkarna hävdade emellertid – i likhet med ett fåtal medicinska fakulteter – att även kompetens för tjänst borde bedömas utifrån enhetliga normer.166
Erik Tretow (1875-1948)
Det fanns också enskilda medlemmar av läkarkåren som argumenterade mot kvinnliga läkare. Erik Tretow, provinsialläkare i Västerhaninge, angav år 1924 arbetslösheten bland de manliga läkarna som ett argument mot att även kvinnor skulle få kunna bli läkare. Läkarutbildningen skulle förbättras kvalitativt om yrket stängdes för kvinnor, eftersom kvinnorna hade tillskan- sat sig förmåner på männens bekostnad. Dessutom ansåg Tretow att samun- dervisningen fungerade demoraliserande på män. Att kvinnor alls hade fått tillträde till läkarbanan uppfattade han som ett utslag av 1800-talsdeka- dens.167
Vid sekelskiftet hade 14 kvinnliga läkare utexaminerats i Sverige. Tio år senare hade siffran stigit till 38, av vilka 31 arbetade som läkare och tre re- dan hade avlidit. År 1930 hade antalet utexaminerade kvinnliga läkare ökat till 160 av totalt 2 234 läkare i landet. De första kvinnliga läkarna kom till 70 procent från socialgrupp I. De var ofta äldre än sina manliga kolleger vid examen, bland annat därför att de hade provat flera andra yrken innan de började läsa medicin; några var sjukgymnaster, andra lärarinnor.168 På 1940- talet ökade den kvinnliga andelen av läkarkåren med nästan 100 procent och männens med 40 procent. Detta trots att det krävdes högre betyg för kvin- norna än männen för antagning vid medicinsk fakultet, eftersom männen fick tillgodoräkna sig värnpliktstjänstgöring som poänggivande praktik. År 1960 utgjorde kvinnorna 13 procent av läkarkåren; i dag är andelen 34 pro- cent.169
Den första kvinnliga professorn i Norden blev år 1889 matematikern Sonja Kovalevsky (1850-1891), som verkade vid privata Stockholms hög- skola, men det dröjde till 1937 innan den första kvinnan utnämndes till professor vid en statlig högskola, då Nanna Svartz (1890-1986) utnämndes till professor i invärtes medicin.170 Denna händelse innebar dock inte att luften gick ur motståndet mot kvinnor på högre befattningar inom den me- dicinska världen. Efter Nanna Svartz dröjde det ända till 1964 innan ytterli- gare två kvinnliga medicinska forskare blev professorer.171
De första stegen på svenska kvinnors väg till högre studier togs alltså inte av någon kämpande kvinnorörelse, utan av män i riksdagen. Möjligheterna till tjänster inom läkaryrket var emellertid till en början begränsade, och med tiden krävde kvinnorna samma rättigheter som för männen. Segregeringen inom läkaryrket har dock fortsatt att leva kvar, vilket blir tydligt när det gäll- er specialiseringsmönstret inom läkarkåren.