Såväl lagförslaget som den efterföljande riksdagsdebatten väckte stort intresse inom läkarkåren och refererades utförligt i Läkartidningen. Propositionen föranledde fyra motioner, varav två ville skärpa reglerna mot kvacksalveri medan de två andra syftade till ”ytterligare frihet för kvacksalveriet”, som Läkartidningen formulerade saken. Båda ståndpunkterna fanns representera- de i båda kamrarna. Å ena sidan föreslogs att den ”lojala homöopatien och naturläkekonsten” skulle beredas auktoriserad frihet och ansvar; å den andra
sidan framfördes nya krav på totalförbud för allt kvacksalveri samt krav på straff vid obehörig användning av läkartiteln.
Riksdagens särskilda utskott nr 1 ändrade en del i lagförslaget. Bland an- nat ansåg man att straff generellt bara skulle ådömas den kvacksalvare som utövade läkarkonsten yrkesmässigt och när behandlingen medfört fara till liv eller hälsa för den behandlade. De två läkare som var ordinarie medlemmar av utskottet regementsläkaren Carl Eklundh från Ulricehamn samt stadslä- karen Johan Almer, reserverade sig mot ”den utvidgning av kvacksalvarnas rättigheter att öva medicinsk praxis”, som utskottets förslag innebar jämfört med propositionen.52
Därefter behandlades ärendet i båda kamrarna.53 De båda läkarna ansåg att propositionens förslag i stor utsträckning innebar legalisering av kvack- salveriet, och att landet nu skulle översvämmas av kvacksalvare. Almer avvi- sade påståendet att läkaren skulle ha något ekonomiskt intresse av att kvack- salveriet skulle trängas tillbaka – tvärtom ledde fler kvacksalvare till mer ar- bete åt läkarna. Läkarnas motiv var i stället av ”betydligt ideellare art”; läka- ren var den som kunde se följderna av kvacksalvarnas verksamhet och bedö- ma orsak och verkan.54
Även andra läkare tog till orda i debatten, men de var inte helt eniga sins- emellan. Den ene ansåg att lagförslaget ”skapade ett lagligt kvacksalveri”, och att man hade hoppat ”ur askan i elden”. Nu skulle vid sidan av den utbilda- de medicinska personalen ”en legaliserad kvacksalvarkår” uppstå, som stod fri utan kontroll av medicinalväsendet. Han yrkade avslag på lagförslaget.55 Den andra ansåg det inte lämpligt att ”legitimera kvacksalvare” genom att Kungl. Maj:t skulle kunna ge särskild tillåtelse att inom riket utöva läkar- konsten, och han anslöt sig till tidigare förslag från läkarhåll om förbud mot användande av läkartiteln för obehöriga, med hänvisning till liknande stadganden i bland annat dansk, fransk och engelsk lag.56 Den tredje där- emot menade att alla försök till lagar var en kompromiss mellan vad man önskade och vad man ansåg möjligt. Vad beträffade lekmannaverksamheten blev den visserligen delvis frigiven, men ett absolut förbud skulle medföra ”stora olägenheter”. Lagförslaget innebar ändå att man med gott samvete kunde belägga de bedrägliga och skadliga formerna av lekmannaverksamhe- ten med effektiva straff.57
Även bland icke-läkarna var meningarna delade. Borgmästaren i Stock- holm mellan åren 1903 och 1930, Carl Lindhagen (1860-1945), hörde i den nu aktuella debatten till andra kammarens kritiker utifrån en annan stånd- punkt än de refererade läkarna. Han var rädd för alla ”s. k. skolor”, som skulle få monopol.
Vår nuvarande läkarvetenskap, sådan den inläres vid universiteten, har na- turligtvis sina förtjänster såsom ett uttryck för våra officiella uppriktiga strävanden för närvarande här i landet på detta område. Men man kan för- stå, att denna skola icke representerar hela sanningen utan blott är ett steg på vägen. Får en lära monopol, kommer den i alla fall – den må kalla sig veten- skaplig hur mycket som helst – att mer och mer förfalla till ovetenskaplighet, och detta är den stora fara, som jag till att börja med är rädd för, eller att ge- nom ett sådant förslag som detta skall fastslås ett monopol för en viss skola, och då kan hälsan få sitta emellan på ett högst betänkligt sätt.58
Lindhagen tvivlade inte på att kvacksalvarna begick fler misstag än läkarna, men han menade att de metoder som lärdes ut vid de medicinska högskolor- na också i stora delar var kvacksalveri, liksom apoteksmedlen. Lindhagen beskrev Torsten Thunberg som tillhörande ”den yttersta högern i en stridande medicinsk kyrka”, oförsonlig och oförstående ända ut i fingerspet- sarna. Lindhagen kritiserade operationsbenägenheten inom medicinen och hänvisade till egen erfarenhet av en framgångsrik homeopatisk behandling av sin son. Det fanns visserligen mångahanda slag av homeopater, vars verk- samhet kunde väcka misstänksamhet, men ”odium academicum” väckte ock- så rädsla hos lekmän, som visste att ”vetenskapligheten icke består i att av- lägga vissa examina med högsta betyget i alla ämnen”. Enligt Lindhagen – tidigare liberal, nu socialdemokrat och sedermera vänstersocialist59 – var den enda vetenskapliga ståndpunkten i detta fall den som predikade lärofrihet. Sitt stöd för åtminstone vissa homeopaters verksamhet, delade han med flera andra riksdagsmän.
En godsägare Åkerlund från Rö gick till hårt angrepp mot den ”tvångs- tröja” han ansåg att lagförslaget var och yrkade avslag ”på hela tutten.” 60 Redaktör Hjalmar Branting däremot hörde till dem som yrkade bifall till ut- skottets förslag, som han såg som en skärpning av lagstiftningen, och han hoppades att andra kammaren inte skulle visa sig ”kulturfientlig” genom att gå på någon annan linje.61
Förslagen bifölls i första kammaren utan votering, i andra kammaren med votering endast på punkten vilka sjukdomar som alltid skulle vara förbjudna för kvacksalvare att behandla; där segrade utskottets förslag med 141 röster för och 26 mot (som ansåg att kräfta inte skulle tas med, och att tuberkulos inte skulle ha ersatt ordet lungsot). Man beslutade också att bestämmelserna skulle ha formen av en lag i stället för en förordning. Därmed ledde 20 års diskussioner rörande bra och dåliga läkare respektive nyttiga lekmän och far- liga kvacksalvare till en ny behörighetslag på läkarkonstens område.