År 1895 väckte borgmästaren i Östersund, Isidor von Stapelmohr (1849- 1916) i första kammaren en motion med krav på nya regler för utövande av
läkarverksamhet och handel med läkemedel. Under ärendets vidare behand- ling påpekades att det behövdes reglering inte bara av kvacksalveriet och de som utan tillstånd handlade med läkemedel, utan även av andra verksam- hetsområden som stod läkarkonsten nära. Det handlade både om förhållan- dena mellan exempelvis barnmorskor och ”kloka gummor”, kirurger och fältskärer, men också om de nya verksamhetsområden inom vården som uppkommit: sjukgymnaster, massörer, klockare, sjuksköterskor, badare, ho- meopater och de som sysslade med hypnotism, suggestion och magnetism, samt ”besynnerliga” yrken som elektroterapeuter, ögondiagnostiker och hel- brägdagörare.
Andra kammaren ville däremot inte skapa skärpta regler för obehörigt utövande av läkarverksamhet i allmänhet; man ansåg att kvacksalveriet bäst motverkades genom ökad tillgång till god och tillfredsställande läkarbehand- ling och genom ökad folkupplysning. Däremot ansåg man att det behövdes skärpta bestämmelser för de obehöriga personer, som bevisligen vållat den enskilde skada genom sin läkarbehandling. Därmed föll frågan.
von Stapelmohr förnyade sin motion året därpå. Första kammaren ville ha en utredning dels om i vad mån läkarverksamhet borde vara förbehållen examinerade läkare eller få utövas av andra, dels om vilka ämnen som bara borde få säljas av apotek.
Andra kammaren avslog emellertid förslaget med 149 röster mot 67, och frågan föll än en gång. Ett argument mot förslaget var att ett skydd för läka- re, apotekare, gymnaster, barnmorskor och sjuksköterskor ”och vad det nu än kan bliva för olika arter av läkarkonstens utövare” främst var avsett att skydda dessa gruppers ekonomiska intressen, under ”den vackra förklädna- den” att det var allmänheten som skulle skyddas. Ett annat var att det var ”bra illa” om de icke legitimerade ”hemläkarnas” verksamhet i glesbygden skulle hämmas. Tills vidare borde man lämna saken åt sig själv – den ordna- de nog sig själv så att missförhållandena försvann. Dessutom hade medicinal- styrelsens generaldirektör, August T. Almén (1833-1903), i första kammaren sagt att det inte gick att åstadkomma någon tillfredsställande lagstiftning som drog upp gränsen mellan lekmännens och de examinerade läkarnas verksamhet. Han hade också varit tveksam till lämpligheten i sådana straff- bestämmelser, eftersom dessa måste uppbäras av den allmänna opinionen. Hovsamma argument för bifall till förslaget var att man inte riskerade något med ett sådant försök till lagstiftning, och att man kunde tillmötesgå öns- kemålen om att tillåta viss lekmannabehandling genom att förbättra de be- fintliga bestämmelserna, som var alldeles för stränga. 34 Men förslaget föll
alltså, och det blev inte heller denna gång några skärpta bestämmelser mot kvacksalveriet.
Elva år senare blev frågan åter aktuell i riksdagen genom en motion i andra kammaren vid 1907 års riksdag av försäkringsmannen och vid denna tid li- beralen Sven T. Palme (1854-1934) från Stockholm. Denna syftade till att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om en utredning huruvida för det första läkare skulle kunna fråntas rätten att utöva läkarverksamhet – några bestämmelser om deslegitimering fanns som nämnts inte i de gamla medici- nalordningarna – och för det andra om nya bestämmelser till samhällsmed- lemmarnas skydd om medicinsk verksamhet utövad av personer som inte var läkare.35 Den omedelbara bakgrunden till Palmes motion var en händelse med en läkare som i tjänsten hade begått ett grovt brott, blivit dömd till straffarbete och viss tids vanfrejd. Medan detta vanfrejdestraff pågick kunde han ändå som vanligt utöva sin praktik och utfärda intyg, vilket upprörde såväl läkare som allmänhet.
Sven Palme ansåg att formerna för att få legitimation var alldeles för enkla, någon legitimationshandling utfärdades inte och det fanns inte heller några möjligheter att deslegitimera en läkare. Enligt strafflagens andra kapi- tel kunde statsanställda läkare avsättas om de var ovärdiga att nyttjas i rikets tjänst eller mista ämbetet på viss tid, men de förlorade inte behörigheten att verka som privatpraktiserande läkare. Som exempel på vådliga läkare nämn- de Palme sådana som ägnade sig åt fosterfördrivning, som drabbats av sin- nessjukdom eller som utfärdade opålitliga intyg. Ett argument mot att berö- va en läkare behörigheten hade varit, att detta inte skulle hindra sådana ”afdankade läkare” från att fortsatta med sin verksamhet på samma villkor som kvacksalvarna. Detta innebar enligt Sven Palme att det behövdes be- stämmelser även rörande obehörigas verksamhet på området. 1688 års medi- cinalordningar motsvarade enligt Palme varken ”våra dagars friare åsikter om rättigheter för enskilda, äfven icke läkare, att bispringa med sjukvård”, eller det moderna kvacksalveriets område.
Andra kammarens andra tillfälliga utskott – som leddes av Richard A. Wawrinsky (1852-1933), läkare och medicinalråd i medicinalstyrelsen 1891-1909 – anslöt sig till motionärens första förslag rörande möjlighet för läkare att förlora rätten att verka som sådan, men avslog den delen som rörde den obehöriga verksamheten. Anledningen var att det ansågs svårt att ka- rakterisera begreppet kvacksalveri och omöjligt att avfatta en bestämmelse så att den inte skulle drabba även den lekmannaverksamhet som ”med obe- stridlig framgång” utövades särskilt på orter där det saknades läkare, och som
därför till och med måste anses lovvärd. Andra kammaren biföll utskottets förslag, och första kammaren anslöt sig.
Resultatet av det hela blev att riksdagen i en skrivelse den 11 maj 1907 bara begärde utredning rörande läkares förlust av behörighet, och ärendet remitterades till medicinalstyrelsen. Andra kammaren hade således lyckats bromsa alla förslag, väckta framför allt i första kammaren, om skärpta åtgär- der mot kvacksalveriet. Det blev till slut bara frågan om deslegitimering av behöriga läkare som föreslogs resultera i ny lagstiftning.