Det har funnits kvinnliga läkare ända sedan tiden före vår tideräknings bör- jan.139 Den europeiska universitetsvärlden har dock varit manligt dominerad från början och det har under lång tid endast i undantagsfall tillåtits kvinnor att studera medicin eller att få auktorisation att praktisera som läkare, även om det finns sådana exempel.140
Historien om kvinnans väg in i medicinen blir lätt en uppräkning av år- tal, då den ena restriktionen efter den andra hävts och kvinnor fått stegvis behörighet till läkaryrket. Kvinnor har gått skilda vägar in i läkaryrket i olika länder beroende inte minst på förhållandet mellan stat och medicinsk mark- nad. Det genomgående mönstret i ett internationellt perspektiv är dock att de stora årtalen som markerar ändrad lagstiftning för det första ofta föregåtts av enstaka undantag som banat väg för förändringarna, och för det andra att de endast inneburit ett första datum för en i regel långsam implementering.
Det var i Nordamerika som kvinnor först fick möjlighet att studera till läkare. Ett politiskt och medicinskt liberalt klimat innebar att privata initia- tiv uppmuntrades, olika medicinska riktningar tilläts existera jämsides (om än inte jämbördigt) och det räckte med mycket kort medicinsk utbildning för att få praktisera som läkare. Vid mitten av 1800-talet öppnades dussintals medicinska skolor, varav flera lärde ut okonventionella behandlingsformer såsom homeopati, naturmedicin, och så kallad eklektisk medicin. Till skill- nad från de reguljära medicinska skolorna var dessa skolor också öppna för kvinnor; ett faktum som bidrog till att de blev ännu mer illa sedda av de re- guljära medicinarna. Det har således funnits en koppling mellan kvinnliga läkare och ”irregulars” redan från början. Från och med år 1848 öppnades en rad medicinska högskolor enbart för kvinnor, som gav dessa en möjlighet att utöva läkaryrket, om än på grundval av en utbildning som inte godkän- des i Europa. Den medicinska utbildningen var mycket kort, men det gällde även de manliga reguljära skolorna. Kvinnoskolorna hade ofta finansiella problem, höll en låg standard och erbjöd få möjligheter till praktik, eftersom kvinnorna inte släpptes in på sjukhusen. De manliga skolorna såg sig ändå
nödgade att konkurrera med låga avgifter, vilket fick negativa konsekvenser för undervisningens kvalitet även där.141
Epitetet ”den första kvinnliga läkaren” i västvärlden under modern tid brukar tillfalla engelskan Elizabeth Blackwell. År 1847 släpptes hon in på ett medicinskt college i New York, men efter detta som man ansåg misslyckade experiment stängdes åter dörren för kvinnor vid de manliga högskolorna.142 När det första universitetet öppnades för kvinnliga medicine studeranden år 1870, fanns redan 525 kvinnliga läkare i landet, utbildade vid irreguljära skolor eller skolor enbart för kvinnor.143 Samundervisning blev vanligare först efter det att det prestigefyllda Johns Hopkins University öppnades för kvinnorna 1893, men det dröjde till år 1945 innan kvinnorna fick tillträde till Harvard.144
Men att de reguljära medicinska skolorna öppnades för samundervisning fick till följd att utbildningstakten av kvinnliga läkare minskade i stället för att öka. Läkarutbildningen hade förändrats sedan 1870-talet: inträdeskraven hade skärpts, utbildningen förlängts och blivit både mer laboratorieinriktad och dyrare, vilket medförde att antalet kvinnliga studeranden sjönk.145 Det dröjde ända till 1970 innan andelen kvinnliga medicine studeranden i USA uppgick till nio procent; sedan dess har ökningstakten varit större, så att siff- ran hade vuxit till 36 procent år 1990.146
När det i dag talas om en tilltagande proletarisering av den amerikanska läkarkåren, hänförs denna bland annat till att de medicinska skolorna där blev tvungna enligt lag att rekrytera en viss andel minoriteter och kvinnor. I England beslöts på 1940-talet att åtminstone en femtedel av medicinstu- denterna borde utgöras av kvinnor. Denna kvot fick en begränsande funk- tion och blev till ett övre tak som gällde fram till mitten av 70-talet, då en lag som förbjöd könsdiskriminering kom.147
I såväl Nordamerika som Storbritannien skedde kvinnornas inträde i den medicinska världen stegvis via privata studier, kvinnoskolor och irreguljära skolor samt ”försöksverksamhet” med enstaka kvinnliga medicine studeran- den vid reguljära skolor. När det första amerikanska universitetet öppnades för kvinnliga medicinstudenter, hade flera europeiska länder redan öppnat sina medicinska utbildningar även för kvinnor. I Zürich och Paris fanns de första universiteten som släppte in kvinnor och som krävde 5 års studier för examen. Från hela Europa, särskilt Ryssland och Storbritannien, men även från Australien, Canada och Förenta Staterna kom kvinnor till Schweiz och Frankrike för att studera medicin, vilket Thomas Neville Bonner kallat den största migrationen av professionella kvinnor i historien.148
I Tyskland rådde inom den medicinska världen ett mycket starkt mot- stånd mot tanken att ge kvinnor rätt att få studera på en högre akademisk nivå och bli läkare.149 Läkarorganisationerna kontrollerade auktoriseringen och ville inte ha konkurrerande kvinnor i yrket, bland annat med hänvisning till att läkarkåren skulle förlora i status och anseende.150 Gynekologen Paul Möbius beskrev tanken på en högre utbildning för kvinnor som en andlig epidemi, ett ”massvansinne”, och medicinhistorikern Julius Pagel, som väg- rade ta emot kvinnor i sin undervisning, kallade deras studier för ”en av 1800-talets perversiteter”.151
”Kandidaten, säg mig, vad lägger Ni märke till hos patienten?
– Att människan har ett sidenlinne på sig.”
Karikatyr ur den tyska satiriska tidskriften Simplicissimus som kommentar till de- batten om kvinnors medicinstudier. (Jütte 1997, s. 70.)
Under 1890-talet arbetade den tyska kvinnorörelsen för att de medicinska fakulteterna skulle öppnas för kvinnor, men det dröjde till år 1900 innan kvinnor i Tyskland och Österrike fick officiellt tillträde till medicinutbild- ningen. Här hade universiteten ensamrätt på läkarutbildning; det fanns inga privata medicinska högskolor som i Nordamerika och senare även i Ryssland
och Storbritannien. Efter 1869 fick de kvinnliga läkarna arbeta informellt bland fattiga och på landsbygden, men de fick inte utge sig för att vara praktiserande läkare.152 Före 1900 kunde dessa kvinnliga läkare med ut- ländsk utbildning inte bli legitimerade i Tyskland, eftersom de inte heller fick studera där. I stället hamnade de i kategorin ”Kurpfuscher” (kvacksalva- re), bland magnetisörer, hydropater och andra behandlare som stod utanför den etablerade medicinska världen. De första tyska kvinnliga läkarna, Emilie Lehmus och Franziska Tiburtius, hade lång utländsk läkarutbildning men gavs alltså samma status som kvacksalvare.153
År 1899 blev det tillåtet för tyska kvinnor att ta läkar-, tandläkar- och farmaceutisk examen, men det kunde i vissa delstater dröja flera år innan be- slutet realiserades. Den medicinska fakulteten i Berlin erkände kvinnans rätt till promovering först år 1905. Den första kvinnan doktorerade i medicin år 1918 och två år senare kom en generell rätt för kvinnor att få doktorera.154 Under 1930-talets ”kris” för läkarkåren drabbades de kvinnliga läkarna igen; i kampen om arbetstillfällena var det de judiska, de kvinnliga och de politiskt misshagliga (vänster-)läkarna som först fick se sina möjligheter att studera och verka som läkare beskurna.155
Finland var det första land i Norden där kvinnor fick tillstånd att studera medicin. Rosina Heikel (1842-1929) var Finlands första kvinnliga läkare och tillika första kvinnliga akademiker. År 1878 avlade hon kunskapsprov för medicine licentiatexamen, trots att hon inte varit officiellt inskriven, och fick Majestätets tillåtelse att utöva yrket, även om den till en början bara gällde att få behandla kvinnor och barn.156 Den formella rätten att utöva lä- karyrket kom 1914 och år 1925 fick kvinnorna samma rättigheter som de manliga kollegerna. År 1890 utgjorde de kvinnliga läkarnas andel av den finska läkarkåren 0,4 procent av 236 läkare totalt, år 1930 hade man nått 9 procent och 1988 40 procent, vilket var den högsta andelen bland de nor- diska länderna.157
De tankar om kvinnans särart, som fanns bland manliga medicinare med flera inte minst i Tyskland under 1800-talets senare del, och som gick ut på att kvinnan inte var lämpad för intellektuellt arbete, hade utomlands utgjort ett stort hinder för kvinnors väg till läkaryrket. Särartsargument anfördes emellertid även av de amerikanska och tyska kvinnorna: särskilt kvinnliga läkare skulle kunna göra en insats mot okunnigheten om kvinnors fysiologi, de var särskilt lämpade att behandla kvinnor och barn, och om kvinnor hade möjlighet att gå till en kvinnlig läkare, skulle de gå till läkare i tid.158 De oli- ka argumenten för kvinnans särskilda (o)lämplighet för läkaryrket motivera- de länge både separata kvinnoskolor samt segregerad undervisning i flera
länder, medan principiell samundervisning var vad som kom att gälla i Sve- rige redan från början.