Erwin Lieks bok om läkarens kall är inte det enda exemplet på hur de tyska originalskrifterna modifierades för att bättre passa den svenska läkarpubli- ken. År 1931 utkom medicinhistorikern Henry Ernest Sigerists bok Medici- nens grundvalar på svenska, här försedd med undertiteln En bok för blivande läkare och för lekmän.105 Hugo Toll recenserade Sigerists bok i Hygiea och rekommenderade unga medicinare att läsa den för att få en orientering över sin blivande verksamhet.106
Boken, som kom ut även på andra språk, hade översatts till svenska av Carl David Josephson (1858-1939), som också tog aktiv del i bokens inne- håll: han skrev ett förord, ersatte ett avsnitt om den tyska läkarkåren med ett om den svenska, samt infogade egna kommentarer till Sigerists text i fotno- ter, särskilt i fall där han ansåg att det fanns skäl att anmäla en avvikande åsikt. I exempelvis ett avsnitt om olika behandlingsmetoder nämnde Sigerist homeopatin, som en ”egenartad” teori som fortfarande stod under diskus- sion. Josephson kommenterade detta försiktiga påstående med en fotnot: ”Homeopatin vilar på ett hugskott och saknar allt vetenskapligt underlag.” Mitt i en mening, där Sigerist berättar att homeopatins grundare Hahne- mann hade gjort vissa erfarenheter, infogar Josephson noten: ”Säkerligen en felaktig observation.”107
Tanken med utgivningen var enligt Josephson att upplysa allmänheten om vad ”läkarkonsten egentligen är” och hur den utvecklat sig. Josephson skrev som sagt ett eget avsnitt om den svenske läkaren, i vilket han började med medicinalväsendets utveckling och fortsatte med läkarutbildningen och det kraftprov den innebar. Han passade även i detta sammanhang på att
Henry E. Sigerist (1891-1957) var läkare och under perioden 1925 till 1932 leda- re för ett medicinhistoriskt institut i Leipzig. Bland föredragshållarna på institutet fanns såväl Alfred Grotjahn som Erwin Liek. Enligt Sigerist skulle medicinhistori- en utgöra det ämne inom medicinen som bearbetade de olika specialiteternas och historiens erfarenheter, och som skulle söka det förgångnas byggstenar för att tjäna en syntes.
Sigerist var socialdemokrat och stödde Weimarrepubliken. När han såg vad nationalsocialismen kunde föra med sig, antog han ett erbjudande från Nordame- rika om en medicinhistorisk professur vid Johns Hopkins-universitetet och flytta- de dit 1932 tillsammans med den rysk-judiske lärjungen Owsei Temkin. Sigerists företrädare i Leipzig, Karl Sudhoff, som hade varit liberal demokrat och antinazist, blev i stället medlem av nazistpartiet. Sigerists syn på medicinen blev med tiden allt mer sociologisk och marxistiskt inspirerad, men den amerikanska sociologin tog en annan riktning. Efter andra världskriget förlorade Sigerist sitt inflytande på den sociala medicinens område. (Thom 1991; Timmermann 2001; Fee & Brown 1997, s. 45-58.)
kritisera det svenska folkets vurm för kvacksalvare, homeopater, naturläkare och osteopater med flera. ”För ett sunt sinne måste kvacksalvaren jämförd med en svensk, endast helt vanlig läkare, förefalla grotesk”.108
Sigerist var en del av den nyhippokratiska rörelsen, som ville återupp- väcka Hippokrates och Paracelsus idéer om en mer harmonisk läkekonst. Han var en av de första redaktörerna för tidskriften Hippokrates, i vilken många artiklar beskrev läkarna som en evig och naturlig elit, som tyvärr inte kunde realisera sin potential för mänsklighetens bästa på grund av välfärds-
statens materialism och den medicinska vetenskapens mekanistiska attityd. Vidare var han en av förespråkarna för att även exempelvis homeopatisk och antroposofisk läkekonst skulle studeras närmare, och han intresserade sig också för psykoanalys och det humoral-patologiska perspektivet. Han var medlem av Paracelsus-sällskapet, grundat 1929, och av ”Pan European Uni- on of Germany”.109
Ett särskilt kapitel i boken om Medicinens grundvalar ägnades läkaren och dennes uppgift att tjäna mänskligheten. Sigerist talade om de tre makter som styrde läkarens handlande: staten, läkarkåren och det egna samvetet. Samve- tets måttstock var ett sedligt ideal, läkaridealet. Den ena grunden för detta ideal var, som även Liek lyfte fram, Paracelsus ord om att grunden för läke- konsten var kärleken. Den andra grunden var tidsbetingad och kunde ändras allt efter samhällets struktur. ”Den gode läkaren har i alla tider varit den, som kände sig mest förpliktad mot idealet för sin tids medicin”; ett exempel var Hippokrates. Sigerist betonade att tidens läkarideal inte bestämdes ensi- digt av läkarna själva, utan av det samhälle, som läkarna tjänade.110
Överallt vänder man sig bort från individualismen. Väl är varje sjuk en indi- vid, men han är också en medlem av gemenskapen. Så är också läkaren, och han behandlar den sjuke icke blott som individ utan också som medlem av samhället. Staten griper allt djupare in. Hälsa och sjukdom äro ej längre den enskildes privatsak. Den sjuke är onyttig för samhället, han betungar det en- dast. Staten har ställt medel att uppehålla och återvinna hälsan inom räckhåll för alla. Den fordrar därför av den enskilde hälsa, ja, tilltvingar sig den ibland.
Läkaren står i dag vid skiljevägen. Om han söker spjärna mot utveckling- en och hänga fast vid gårdagens läkarideal, blir han trängd åt sidan och hans krafter onödigt bortslösade. Annorlunda blir det, om han i klar uppfattning av det nutida samhällets fordringar med glatt mod ställer sig i det nya läkar- idealets tjänst. Dess konturer börja allt tydligare avteckna sig. Ännu aldrig har ett samhälle givit läkaren så stora möjligheter att verka, aldrig givit ho- nom ett så stort arbetsfält. Om någonsin kan läkaren nu deltaga i att leda staten, bli till en Platons Asklepios politikos.111
I den svenska utgåvan fick detta stycke avsluta boken. I den tyska original- versionen däremot, fortsatte Sigerist med att hänvisa till Friedrich Nietzsches profetiska vision om det nya läkaridealet, utan angivande av källa, men hämtad från Menschliches, Allzumenschliches från år 1878. Detta stycke ansågs uppenbarligen mindre lämpat för den svenska läsekretsen; möjligen gillade inte C.D. Josephson Nietzsches antikristliga tankar. 112
Läkarens framtid. - Det finns idag inget yrke som skulle kunna blomstra så som
läkarens; särskilt sedan de andliga läkarna, de såkallade själasörjarna, inte längre kan bedriva sina besvärjelsekonster med offentligt bifall och var bildad människa går omvägar omkring dem. Den högsta andliga utbildningen av en läkare kan nu inte anses uppnådd när han lärt och övat in de bästa metoderna och är i stånd att dra de blixtsnabba slutsatser från verkningar till orsaker som gör diagnostiker be- römda: han måste därutöver ha en talegåva som anpassar sig till varje individ och lirkar hjärtat ur hans kropp, en auktoritet vars blotta anblick fördriver all ängslan (alla sjukas frätmask), en diplomatsmidighet när det gäller att förmedla mellan så- dana som behöver glädje för att tillfriskna och sådana som av hälsoskäl måste (och kan) bereda glädje, finkänsligheten hos en polisagent eller en advokat, så att han kan förstå en själs hemligheter utan att förråda dem – kort sagt, en god läkare be- höver numera alla andra yrkesgrenars konstförstånd och konstgrepp: så utrustad är han i stånd att bli en hela samhällets välgörare, genom att multiplicera goda gär- ningar, andlig glädje och fruktbarhet, genom att förhindra onda tankar, föresatser, skurkstreck (som så ofta har sitt vidriga ursprung i underlivet), genom att fram- bringa en andlig-kroppslig aristokrati (som äktenskapsmäklare och äktenskapsför- hindrare), genom att vänligt operera bort alla så kallade själs- och samvetskval: bara så kan han förvandlas från ”medicinman” till helbrägdagörare utan att behö- va göra underverk, inte heller behöver han låta sig bli korsfäst.
Friedrich Nietzsche (1844-1900) Aforism nr 243 ur Mänskligt, alltförmänskligt från år 1878. (Nietzsche 2000)