Redan under 1200- och 1300-talen innehöll svenska landskapslagar stadganden rörande krav på yrkesskicklighet hos läkare. En del av dessa läka- re hade skaffat sig sina kunskaper vid utländska medicinska skolor och hos andra läkare och kirurger.16 Under 1500- och 1600-talen bildade även andra yrkesgrupper på området skrån, för vilka privilegiebrev utfärdades av Ko- nungen; det gällde exempelvis bardskärarna, badarna och kirurgerna. Med ”läkare” avsågs vid denna tid invärtesläkare, medan kirurgerna alltså var en separat yrkesgrupp. År 1663 grundade en grupp invärtesläkare i Stockholm ett Collegium medicorum, snart omdöpt till Collegium medicum. Kungl. Maj:t förunnade kollegiet vissa privilegier samma år. Enligt denna första medicinalordning förbehölls läkare invärtes behandling, och apotekare, ki- rurger och barnmorskor underställdes kollegiets godkännande och övervak- ning. 1688 års medicinalordningar blev den första rikstäckande medicinal- ordningen. I tredje paragrafen i medicinalordningarna stadgades kraven för medlemskap i kollegiet och även grunderna för rätten att praktisera som lä- kare. På 1680-talet fanns sju ledamöter i kollegiet.
1688 års medicinalordningar kom – efter vissa ändringar – i tryck år 1699 och blev det första rikstäckande regelverket för det medicinska området.
För att bli erkänd medlem av Collegium medicum skulle läkaren kunna be- lägga studier och praktisk erfarenhet och underkasta sig en praktisk examen. Desutom skulle han avlägga en trohetsed såväl som en ämbetsed, i vilken lo- vades och svor vid Gud och Hans heliga evangelium att tjäna Konungen, vara trogen, redelig och uppriktig, och att tjäna patienterna efter bästa för- måga – inte endast för arvodets skull, utan även för ”en Christelig kärleks skuld”. Vidare lovade han att inte skada, att iaktta tystnadsplikt samt följa regler och stadgar, instruktioner och medicinalordningar. 17
Hoten mot läkarnas yrke ansågs komma inte enbart från främlingar och kvacksalvare, utan även från ”qvinfolk”.18 Collegium medicum hade svårt att få sina beslut om sanktioner mot intrång på läkarens område verkställda av ordningsmakten och klagade till Kungl. Maj:t. Sofia Ling har visat hur kol- legiets försök på 1700-talet att utöka sina maktbefogenheter genom att självt utdöma straff stötte på motstånd från bland annat apotekare och kirurger, som argumenterade för att sådana ärenden borde avgöras inom ramen för ett opartiskt domstolsväsende med möjlighet att överklaga. De ansåg att det fanns risk att kollegiet skulle döma utifrån ett egenintresse till förmån för den invärtes läkekonsten, vilket skulle utfalla till nackdel för övriga medi- cinska ”wetenskaper” såsom kirurgi och farmaci.19
År 1797 utfärdade Kungl. Maj:t en ny instruktion för Collegium medi- cum. Den kirurgiska undervisningen fördes över till kollegiet och den ställ- des på en ”mera scientifique fot” än den förut varit. Den som blivit medicine licentiat eller doktor kunde vidareutbilda sig till kirurg och utbilda elever i kirurgi. Det dröjde dock ytterligare hundra år innan klyftan mellan medici- narna och kirurgerna överbryggades. Enligt den nya instruktionen anför- troddes kollegiet ”en odelad styrelse och tillsyn öfver hela medicinalverket i riket”.20 Kollegiet gavs möjlighet att efter varning självt ådöma de böter som stadgades för överträdelse av medicinalförfattningarna. Det fanns också sär- skilda läkarinstruktioner för vissa läkarkategorier.
Collegium medicums utveckling med tiden från att ha varit en kollegial sammanslutning till att bli ett ämbetsverk, har hänförts till statens merkan- tila intresse för befolkningens hälsotillstånd.21 Verket fick sitt officiella er- kännande år 1813, då namnet ändrades till Sundhetskollegium. I kollegiets instruktion fanns en bestämmelse för edsavläggning, som också utgjorde grunden för behörighet: alla ”medici” och kirurger skulle inställa sig i kolle- giet efter genomgångna examina, förete ”lärdomsdiplom” och avlägga tro- och huldhets- samt practici-ed.År 1878 ombildades sundhetskollegiet till en medicinalstyrelse. Licentiatexamen räckte för behörighet till att arbeta som
privatpraktiserande läkare, medan ytterligare examen och ämbetsprov be- hövdes för att få inneha statstjänst. 22
Kollegiet kunde emellertid kringgå bestämmelserna, och dessutom finns en lång tradition av att Kungl. Maj:t i flera avseenden har kompletterat och även korrigerat kollegiets monopolställning och andra rättigheter på områ- det.
Fram till 1846 hade sundhetskollegiet rätt att låta utrikes examinerade och promoverade läkare och kirurger försedda med kunskapsbetyg praktisera utan förhör om det var så att deras förvärvade ryktbarhet inom vetenskapen gjorde dem förtjänta av ett undantag. Det slutliga beslutet skulle emellertid fattas av Kungl. Maj:t. Även andra undantag från kvalifikationskraven kunde göras. Ända sedan 1600-talet hade det funnits en medvetenhet om att det fanns ett behov av lekmän på läkarkonstens område, och en flexibel lagstift- ning innebar en teoretisk möjlighet att kringgå de huvudsakliga stadgande- na. Detta innebar till exempel att personer som kunde styrka sin duglighet, efter särskild prövning kunde ges ett särskilt tillstånd att verka på området. Även i dessa fall skulle dock det avgörande beslutet fattas av Kungl. Maj:t.23
En rad ”kvacksalvare” ansökte om att få praktisera eller sälja ett visst pre- parat. Enligt Sofia Ling hanterades sådana ärenden individuellt av de medi- cinska myndigheterna. Det förekom att vissa erhöll en begränsad rätt att praktisera. Kvacksalvarna sågs då som ett komplement till läkarna, snarare än ett alternativ. I andra fall bedömdes kvacksalvarnas verksamhet vara farlig, eller utgöra konkurrens med läkarna på invärtesmedicinens område. Att me- dicinalstyrelsen i flera fall tvingades argumentera för skolmedicinens rationa- litet i förhållande till kvacksalveriet, kan ha bidragit till läkarnas professio- nella självbild och attityd.24 Här ses en början till hur talet om den Andre kan bidra till skapandet av bilden av de Egna.
De tidiga privilegiebreven och regelsamlingarna syftade alltså framför allt till att stävja kollegiala oordningar och upprätta gränser för yrket gentemot andra yrkesgrupper, och medicinalordningen talade om att den ene inte fick falla ”i den andras beställningar”.25 Läkarkollegiet, sedermera ämbetsverk, liksom Kungl. Maj:t, gjorde emellertid inte alltid som läkarna längre ner i hierarkin ville – bland annat beviljades undantag från behörighetsreglerna – vilket kan ha motiverat läkarnas förnyade organisationssträvandena under senare delen av 1800-talet. Ederna var mer inriktade på själva yrkesverksam- heten i förhållande till patienterna. Från och med slutet av 1800-talet och under 1900-talets början genomfördes en rad ändringar i stadgandena rörande läkarens yrke.
Läkarederna och medicinalordningarna ersattes av nya regelverk. Den första läkarinstruktionen kom år 1890 och innehöll bland annat stadganden om grunder för läkarens behörighet, ansvar och skyldigheter. En apoteksva- rustadga följde år 1913, och två år senare fattade riksdagen beslut om en ny behörighetslagstiftning, som införlivade läkarinstruktionens behörighetsbe- stämmelser. De etiska förpliktelser som tidigare omtalats i ederna överläts åt läkarna själva att fastställa. När läkarkåren mot slutet av 1800-talet organise- rade sig på nytt, var konkurrensen på den medicinska marknaden – men framför allt bland läkarna själva – en viktig anledning både till organisations- strävandena och talet om eventuella etiska regler. Det nationella läkarför- bundet i Sverige har dock aldrig motsvarat den form av läkarorganisation som finns i flera andra västeuropeiska länder, och som har större inflytande över tillträdet till läkaryrket.
Ytterligare en förändring som inträdde under senare delen av 1800-talet var att kvinnor fick rätt att utöva läkaryrket. Även om det tidigare funnits kvinnor som ägnat sig åt olika former av läkarkonst, hade det behöriga lä- karyrket varit förbehållet män. År 1870 fick kvinnor rätt att studera medi- cin, avlägga examina och praktisera läkaryrket, och Sveriges första kvinnliga läkare utexaminerades år 1888.