Om behörig och obehörig läkarkonst

Den officiellt erkända behörigheten till läkaryrket är central för läkarens identitet. Läkarbehörigheten är inte enbart en medicinsk fråga, utan även en politisk och juridisk. Frågan om behörig och obehörig läkarkonst har hand-

lat både om vem som ska få tillträde till läkarkåren och då till vilken behö- righetsform, och om vilka andra yrkesgrupper som också ska ges samhällelig auktorisation. Olika behörighetsfrågor griper in i och påverkar varandra: lä- kares olika former av behörighet och förlust av behörighet, utlänningars och kvinnors tillträde till läkaryrket, gränsdragningen gentemot en oönskad obe- hörig verksamhet under rubriken kvacksalveri och gentemot andra behöriga yrkesgrupper inom vården. En central fråga för detta kapitel har varit vem som haft den legala makten och möjligheten att definiera läkarens yrke och hur de legala ramarna och semantiken på området förändrats under den stu- derade tidsperioden.

Regelverken kring läkarbehörighet skiljer sig åt mellan olika länder och från en tid till en annan beroende på om det varit staten eller läkarkåren själv som satt upp ramarna för krav på utbildning och auktorisation, och om läkarkåren haft monopol på läkarkonstens område eller inte. Nationella skillnader i rättssystem har haft konsekvenser för definitionerna av innebör- den av begreppen behörighet och kompetens och för läkarkårens samman- sättning och identitet.

I Sverige var det från början ett mindre kollektiv stockholmsläkare som lyckades utverka privilegier för sina anspråk på ensamrätt på läkarkonstens område, även om staten stundom tog sig rätten att sätta sig över medicinal- ordningens bokstav. År 1915 blev emellertid läkarkåren genom riksdagens försorg av med sitt tidigare åtminstone teoretiska monopol, och den obehö- riga verksamheten tilläts med endast vissa undantag. Läkarorganisationers och medicinalstyrelsens förslag om ett totalförbud mot allt yrkesmässigt kvacksalveri klingade ohörda, och läkarna gavs ingen skyddad yrkestitel. Däremot infördes regler om deslegitimering av olämpliga läkare.

I den nya behörighetslagen från år 1915 nämndes inte ordet kvacksalveri, utan såväl läkarnas som de obehörigas verksamhet benämndes utövning av ”läkarkonsten”. Hur denna skulle definieras i praktiken överläts åt rätts- tillämpningen att bestämma. Högsta Domstolen – och medicinalstyrelsen i sin roll av sakkunnig – tolkade lagen strängare än vad de lagstiftande politi- kerna hade avsett, vilket fick oönskade konsekvenser: ordination av grädde, handpåläggning, smörjelse med olja och bön hänfördes (tillsammans med ytterligare kriterier som medförde brottslig handling) till utövning av läkar- konsten. I lagen gavs dessutom en redan tidigare praktiserad möjlighet att ge lekmän rätt att verka som behöriga läkare. Denna möjlighet nyttjades emel- lertid inte i praktiken; i stället fick utländska läkare med tiden – mot Läkar- förbundets vilja – allt större möjligheter att verka som läkare i Sverige.

Att lagstifta mot kvacksalveriet ansågs av läkare vara endast ett och dess- utom ett tveeggat medel i kampen mot kvacksalveriet, som också kunde leda till att folket vände sig mot läkarna. Andra åtgärder som skulle höja läkarnas förtroende och anseende på bekostnad av kvacksalvarnas var upplysning, större yrkesskicklighet hos läkarna, bättre förmåga att bota kroniska sjukdo- mar samt skärpt självkontroll inom de egna leden.

År 1960 markerar i visst avseende en brytpunkt i behörighetslagstiftning- ens utveckling, men i ett annat endast en bekräftelse på en redan tidigare manifesterad utveckling som innebar att staten tog ett allt fastare grepp om läkarkåren och hälso- och sjukvården. Detta år ersattes 1915 års behörig- hetslag med två nya lagar: en lag rörande läkares behörighet samt en om den obehöriga verksamheten. Denna tudelning skulle markera en principiell åt- skillnad mellan de olika verksamheterna.

Regelverken för den obehöriga verksamheten skärptes något i och med 1960 års ”kvacksalverilag”. Men mer intressant och även tvetydigt är de samtidigt införda skärpta reglerna kring läkarnas verksamhet. Vad gällde de behöriga läkarnas verksamhet infördes vissa lagändringar mot de berördas vilja, medan de i andra fall innebar ett efterlängtat skydd för de välutbildade läkarnas verksamhet. Läkarna fick nu sent omsider sitt sedan länge krävda skydd för läkartiteln och kraven på behörighet skärptes, men grunderna för deslegitimering utökades och läkarna förlorade rätten att reglera specialistbe- hörigheten till staten och dess myndighet medicinalstyrelsen. Vad beträffar terminologin på området, tog sig staten makten att definiera även läkarens yrke på ett sätt som inte alls gillades av läkarna själva. Läkarens arbete ansågs nu vara ett yrke bland flera och hade i statens ögon förlorat sin exklusiva air av icke definierbar och i viss mån också okontrollerbar ”konst”. Att den an- rika läkarkonsten genom statligt ingripande skulle reduceras till ett yrke som endast krävde statligt fastlagd formell utbildning, var en utveckling som väckte protester i läkarleden. Skyddet för yrkestiteln innebar inte heller ett skydd för yrkesverksamheten i form av monopol; med undantag av vissa spe- cificerade sjukdomstillstånd och behandlingsformer och ett fåtal andra un- dantag var det även fortsättningsvis tillåtet för obehöriga att verka på läkar- yrkets område, det vill säga med självständig sjukdomsbehandling. Med en- dast få restriktioner kunde homeopater, chiropraktorer och andra fortsätta sin verksamhet helt legalt. Läkarförbundets eftersträvade hegemoni för den legitimerade läkarkåren stötte på politiskt motstånd.

Skärpningen av reglerna kring läkarbehörigheten – som i vissa fall var önskad av läkarna, i andra inte – innebar både en ökad statlig kontroll och en kollektivisering av en tidigare mer homogen svensk, manlig, legitimerad

läkarkår, som själv försökt bestämma ramar och innehåll för sitt yrke eller åtminstone få staten att fatta beslut om skarpa gränser kring läkaryrket, men utan att lyckas. En annan viktig skillnad jämfört med 1915 års behörighets- lag var att det inte heller längre var läkaren och läkarkonsten som var det nav som allt kretsade kring. Nu var det i stället ”hälso- och sjukvården” och all den behöriga personal som stod under medicinalstyrelsens tillsyn som var den nya referenspunkten. Den nya lagstiftningen kan i vissa avseenden tolkas som en markering av samhällets jämställdhetssträvanden vad beträffar exem- pelvis kvinnors och utlänningars tillträde till arbetsmarknaden. De svenska behörighetslagarna har sammantaget bekräftat förändringar som redan ge- nomförts i praktiken, varit en symbolisk markering av var bestämmanderät- ten på läkarkonstens område ska ligga och de har också syftat till att bidra till en normförändring i samhället.

1960 års nya behörighetslagar på den forna läkarkonstens område inne- bar med andra ord att staten både gav och tog, och restriktioner för den obehöriga verksamheten innebar inte motsvarande utvidgade rättigheter för läkarna eller tvärtom. Det var de politiska intressena som än en gång dikte- rade villkoren för läkarens arbete, medan den organiserade läkarkårens syn- punkter bara representerade en intressegrupp bland flera på hälso- och sjuk- vårdens expanderade område.

Det är i ett historiskt perspektiv uppenbart att den etablerade läkarkåren ald- rig bedömt behörigheten – kompetensen och lämpligheten – enbart utifrån de formella kvalifikationskraven i form av föreskriven medicinsk utbildning och praktik. Behörigheten har också krävt ett visst kön, en viss nationalitet och en viss medicinsk teori och praktik.

Kvinnor har under framför allt senare hälften av 1800-talet haft samma främmande status i respektive utanför den etablerade läkarkåren som utlän- ningar, olika etniska minoriteter och ”irregulars”, kvacksalvare. Detta för- hållande har sina rötter i Collegium medicums tillkomst, som innebar att invärtesmedicinen reserverades för akademiskt utbildade män, vilket då gi- vetvis uteslöt kvinnorna (som inte hade tillträde till universiteten) samt de lägre klasserna (som inte hade råd och möjlighet att studera); enligt 1688 års medicinalordningar förbjöds också i princip universitetsutbildade läkare av utländsk härkomst att praktisera i Sverige.198 _{Såväl kvinnliga läkare som ut-} ländska sådana har endast stegvis fått tillträde till läkaryrket. I tider av ar- betslöshet bland de i många läkares ögon verkligt berättigade läkarna, har kvinnors och utlänningars möjligheter att studera medicin och arbeta som

läkare begränsats. Detta blev särskilt tydligt under 1930-talet framför allt i Tyskland, men även i Sverige.

I tider då det behövs läkare – åtminstone inom vissa specialiteter och på vissa orter – talas däremot om en önskvärd läkarimport. Vad beträffar ut- ländska läkare har det också gjorts en bedömning utifrån nationalitet och geografi; nordbor och balter har haft lättare att accepteras inom kåren än mer ”främmande element”, vars läkarutbildning kanske till och med omfat- tat behandlingsformer som här bedömts som kvacksalveri; ett exempel är mången tysk läkares utövande av homeopati. Hindren på vägen mot läkaryr- ket har lagts ut längs en lång bana: förkunskapskrav som inte alla kunnat skaffa sig eller som inte godkänts, kvoterad intagning, hindrat tillträde till alla tjänster samt informella nätverk som hindrat vidare avancemang.

Staten har varit något av kvinnornas, utlänningarnas och de forna kvack- salvarnas bundsförvant på vägen mot behörighet. Det är måhända symto- matiskt att det framför allt är manliga svenska läkare som argumenterat mot dessa gruppers inträde i den svenska hälso- och sjukvården. Det har emeller- tid alltid funnits radikala läkare även av hög rang som skridit in till särskilt kvinnors och utlänningars försvar, och då i regel med hänvisning just till dessas formella kompetens vad avser utbildning, praktik och/eller vetenskap- liga kvalifikationer, och som ansett att sådant som kön och nationalitet varit av underordnad betydelse.

De kvinnliga läkarnas specialiseringsmönster som ett uttryck för köns- segregeringen inom medicinen brukar förklaras med både individuella och institutionella faktorer. Det är dock de strukturella barriärerna och infor- mella glastaken i form av kollegiala nätverk som lyfts fram som de centrala orsakerna. Kvinnor kan i dag oftast formellt bli medlemmar i traditionellt manliga kretsar, men när detta sker, visar det sig att det finns informella ge- menskaper i gruppen som motverkar betydelsen av det generella medlem- skapet. Männens maktövertag i ett historiskt perspektiv kan dock inte till fullo förklara dagens maktrelationer; i dag får orsakerna i stället sökas i den ”homosociala förälskelsen i en fantombild gentemot vilken män jämför sig,” som sociologen Gerd Lindgren uttryckt det. Denna homosocialitet innebär att kvinnor möter motstånd bland grupper av män i alla sammanhang där de försöker få inflytande. För att låna ännu ett uttryck av nämnda sociolog, kan de kvinnliga läkarna beskrivas som partiklar med fel laddning i den manliga magnetiska sfären. 199 _{Förhållandet mellan individ och struktur är emellertid} komplicerat, och kvinnor är inte enbart offer för omständigheterna utan även handlande subjekt med olika valmöjligheter. Med en tredje hänvisning

till Gerd Lindgren: kvinnor intar olika fotfästen, men de ligger under män- nens.200

Läkarkåren har blivit allt mer heterogen vad avser kön, nationalitet och soci- alt ursprung. Den offentliga sjukvården, som för hundra år sedan bedrevs av mycket få yrkesgrupper med läkaren som självklar ledargestalt, omfattar i dag en mängd olika yrkesgrupper, varav flera har förärats samhällelig legiti- mation. Och utanför den vård som socialstyrelsen har tillsyn över, verkar obehöriga yrkesgrupper inom ett svåröverskådligt ”alternativmedicinskt” fält. Inom hälso- och sjukvården, med den manligt dominerade läkarkåren i spetsen, har under 1900-talets gång en hierarkisk genusordning etablerats. Kvinnligt dominerade yrkesgrupper som sjuksköterskor, sjukgymnaster, barnmorskor och arbetsterapeuter, har mer eller mindre frivilligt valt under- ordning i förhållande till läkarkåren. När det gäller yrkesgrupper som psy- kologer, psykoterapeuter och numera legitimerade före detta alternativmedi- cinska yrkesgrupper som chiropraktorer och naprapater, är för det första könsfördelningen inte lika tydlig – i ett historiskt perspektiv har de senare snarast varit manliga till karaktär och utövning – och för det andra har dessa hävdat ett större självständigt behandlingsansvar; i dessa fall har striden varit hårdare om placeringen i vården i relation till läkarna. Läkarkårens principi- ella inställning har varit att läkaren är den ende som i kraft av sin utbildning känner till sjukdomarnas sanna natur och som kan ställa diagnos och besluta om adekvat behandling. Detta har varit den viktiga skiljelinjen gentemot andra yrkeskategorier såväl inom som utanför den officiellt sanktionerade vården.

Att en tidigare kvacksalvarstämplad eller alternativmedicinsk yrkesgrupp numera legitimerats genom politiska beslut, innebär inte automatiskt accep- tans av den medicinska världen och av läkarkåren, och inte heller en full samhällelig acceptans. Staten har en betydelsefull roll för bestämningen av ordningen inom läkarkåren och på hälso- och sjukvårdens område. Riksda- gen har varit en central arena för utformningen av behörighetslagstiftningen inom hälso- och sjukvården. Den svenska läkarkåren åtnjuter respekt för sitt medicinska kunnande bland allmänhet och politiker (åtminstone till stor del), medan dess professionella strävanden efter monopol och överhöghet har modifierats från högre ort.

Behörigheten måste äga en viss exklusivitet för att fungera som gränsdra- gare. Behörighet åt en särskild kategori läkare eller en viss yrkesgrupp, för- ringar värdet av behörigheten hos en annan. Ju fler kategorier behöriga läka- re (som kvinnor och utlänningar) desto större behov hos den tidigare exklu-

siva behöriga gruppen av nya kriterier för kompetens. Och ju fler kategorier behöriga yrkesgrupper på hälso- och sjukvårdens område, desto större behov – inte minst hos läkarkåren – av en hierarki rörande över- respektive under- ordning inom vården.

Läkares eviga kamp mot kvacksalveriet och kampen för legitimitet och auktoritet på hälso- och sjukvårdens område behöver inte tolkas som tecken på en stark och offensiv profession, utan kan även ses som uttryck för en re- torisk kamp ur ett underläge, som en konstant otrygghet för läkaryrkets ställning i samhället. Denna kamp kommer att ta sig nya former i takt med att de gamla gränsdragningarna mist sin effekt. När det gått inflation i den legala legitimiteten i form av legitimation, krävs nya demarkationer inom vården i form av ensamrätt till yrket, skyddad yrkestitel, statlig högskole- status med forskarutbildning etc. På samma sätt som fler kvinnor inom lä- karyrket har inneburit en ökad segregering inom läkarkåren, har fler yrkes- grupper inom vården inneburit fler gränsdragningsproblem och nya hierar- kiska ordningar – denna gång inte enbart utifrån kriterier som behörighet och legitimation, kön och nationellt medborgarskap, utan även utifrån ve- tenskaplig acceptans och status.

Det är inte bara de legala regelverken kring läkarbehörighet som skiljer sig åt mellan olika länder. Den svenska lexikala definitionen av en kvacksalvare som en person som obehörigt utövar läkarkonsten och försäljer läkemedel har sin motsvarighet i tyska lexikon, men inte i de anglo-amerikanska. I Storbritannien och USA är en kvacksalvare en person som falskeligen hävdar medicinska kunskaper och medvetet kränger overksamma medel, en charla- tan.201 _{Om det i Sverige och Tyskland har varit formaliteter som avgjort frå-} gan om gränsdragningen mellan läkaren och kvacksalvaren, har det i den anglo-amerikanska sfären varit den medicinska praktiken.

Men i likhet med jurisdiktionen på läkarkonstens område, är även de lexikala definitionerna resultatet av retoriska stridigheter. Att behörighetsfrå- gan fått genomslag i tyska och svenska uppslagsverk, samtidigt som denna gränsdragning i praktiken varit mindre tydlig, kan måhända ses som ett ut- slag av att läkarna haft större inflytande på det vetenskapliga och litterära planet än på det politiska.

Under mellankrigsdebatten om medicinens och läkarkårens kris framför- des dock – utöver de formella kriterierna, och den botande förmågan oftast onämnd – även en rad andra kriterier som kännetecken på en äkta och god läkare. Det krävdes bland annat en viss bildning och ”personlighet”, god människokännedom, förmåga till intuition samt inte minst ett kollegialt och

etiskt och moraliskt gott beteende. Dessa kriterier på en verklig läkare kom- mer att diskuteras närmare i de följande två kapitlen.

Noter

1 _{Porter 1983, s. 15.}

2 _{Abbott 1995, ex. s. 33-34 och 90.} 3 _{Frankford 1993.}

4 _{Gelfand 1993.} 5 _{Unschuld 1974.}

6 _{Abbott 1995, s. 157-165.}

7 _{En principiellt likartad indelning finns i Maddelena 1999.} 8 _{Bonner 1995, s. 3-11.}

9 _{Modéer 1997, s. 175.} 10 _{Bertilsson 1989.} 11 _{Öberg 1996, s. 90-91.}

12 _{Immergut 1992, kapitel 5: ”The Swedish case: Executive dominance”. En} närmare beskrivning av lagstiftningsproceduren finns i Bjurulf & Swahn 1980. 13 _{Öberg 1996, s. 304.}

14 _{Medicinalväsendet 1963; Gustafsson 1987; Romlid 1998; Ling 1998.} 15 _{Om rättskällor och rättstillämpning, se Strömholm 1984, s. 42 och 71.} 16 _{En historisk exposé över regleringarna av läkarens yrke ges i en artikel av von}

Stapelmohr 1950. 17 _{Författningar 1857, s. 4.} 18 _{Här närmast Ling 1998.} 19 _{Otto Hjelt enligt Ling 1998.} 20 _{Medicinalväsendet 1963, s. 14-16.} 21 _{Ling 1998.} 22 _{Kock 1939 MFT, s. 281-282.} 23 _{Ling 1998.} 24 _{Ling 2000a.} 25 _{Ling 1998.} 26 _{Författningar 1891.} 27 _{Prop. Nr 85 1915, s. 15-16.} 28 _{Ling 1998.} 29 _{Författningar 1913.} 30 _{Ling 1998.}

31 _{”Kvacksalfvare” i Nordisk familjebok 1911-12.} 32 _{Sundin 1987.}

33 _{En bakgrund till tillkomsten av 1915 års behörighetslag lämnas i SOU} 1942:22, s. 45ff.

34 _{SOU 1942:22, s. 45-50.}

35 _{”Sven Palmes motion” 1907 ASL.} 36 _{Elfström 1910 ASL.}

37 _{Prop. Nr 85 1915, s. 7-8.} 38 _{Prop. Nr 85 1915, s. 11.} 39 _{Pro.p Nr 85 1915, s. 9-14.} 40 _{Bilaga C i Prop Nr 85 1915.}

41 _{”Professor Th. Engströmers” 1913 ASL.} 42 _{Prop. Nr 85 1915, s. 54-58 samt Bilaga E.} 43 _{Prop. Nr 85 1915, s. 16.}

44 _{Prop. Nr 85 1915, s. 34-35.} 45 _{Prop. Nr 85 1915, s. 15-19.} 46 _{Prop. Nr 85 1915, s. 29-33.} 47 _{Eklöf 1997a.}

48 _{Lagar stiftades av riksdagen medan förordningar utfärdades av högsta verkstäl-} lande myndighet.

49 _{Prop. Nr 85 1915, s. 37-39.} 50 _{Pro.p Nr 85 1915, s. 15.} 51 _{Fransén 1915.}

52 _{”Förordningen om” 1915 ASL.}

53 _{”Riksdagsdebatten om kvacksalverilagen” 1915 ASL, s. 833-860, 865-891.} 54 _{”Riksdagsdebatten…”, 1915 ASL, s. 836.}

55 _{”Riksdagsdebatten…”, 1915 ASL, s. 876-877.} 56 _{”Riksdagsdebatten…”, 1915 ASL, s. 851-854.} 57 _{”Riksdagsdebatten…”, 1915 ASL, s. 857-860.}

58 _{”Riksdagsdebatten…”, 1915 ASL, s. 878-882, citat s. 879.} 59 _{”Lindhagen” i Nordisk familjebok 1956.}

60 _{”Riksdagsdebatten…”, 1915 ASL, s. 877.} 61 _{”Riksdagsdebatten…”, 1915 ASL, s. 889.} 62 _{SFS 1915:362} 63 _{Palmblad 1997, s. 43-44.} 64 _{Palmblad 1997, s. 215.} 65 _{Ling 1998.}

66 _{”Kvacksalverilagen” i Bonniers konversationslexikon 1925.} 67 _{Engströmer 1917 ASL.}

68 _{Engstrand 1924 ASL.}

69 _{Sökning har gjorts på orden ”läkarkonst”, ”läkare” och ”läkemedel” i registren} från Nytt Juridiskt Arkiv 1890-1960. Mellan åren 1890 och 1915 behandlade Högsta Domstolen åtta mål som handlade om obehörig försäljning av läkeme- del/olaga handel, men bara ett mål som rörde olovligt utövande av läkarverk- samhet, och då i kombination med olovlig försäljning av läkemedel. Efter 1913, då den nya apoteksvarustadgan kom, och efter 1915, då den nya behö- righetslagen trädde i kraft, var det i stället frågan om obehörigt utövande av lä- karkonsten som dominerade prejudikatsskapandet. Från 1916 och fram till och med 1960 behandlade HD nio rättsfall som rörde detta. Det senaste målet i frågan avgjordes år 1938 och handlade om strafflagens bestämmelser på områ- det. År 1948 behandlades en överträdelse av apoteksvarustadgan, som gällde homeopatpiller. Särskilt under 30-talet refererades i Läkartidningen en rad

domstolsutslag i kvacksalverimål, även från underrätterna. Se även SOU 1942:22, s. 69-77.

Också de behöriga läkarnas verksamhet började granskas närmare i dom- stolarna. År 1933 kom det första målet i HD som handlade om skadeståndsan- språk mot läkare för ”mindre omsorgsfull behandling”, varefter följde ytterliga- re fem mål på området för försummelse eller vårdslöshet fram till och med 1960.

70 _{”Obehörigt utövande av läkarkonsten?” 1919 NJA.} 71 _{”X., som ej förvärvat behörighet” 1927 NJA.} 72 _{”Åtal mot kvinna ” 1934 NJA.}

73 _{Hedrén 1933 SLT.} 74 _{Brück 1935.} 75 _{Brück 1935, s. 349.} 76 _{Wallin 1938.}

77 _{Se ex. Camitz 1921; se även Eklöf 1998a.} 78 _{Löfgren 1936.} 79 _{Löfgren 1936, s. 17.} 80 _{Löfgren 1936, s. 53 och 65.} 81 _{Löfgren 1936, s. 64 och 79.} 82 _{Löfgren 1936, s. 65.} 83 _{Löfgren 1936, s. 73 och 79-80.}

84 _{Butler 1934 SLT. Se även Arborelius 1934 SLT.} 85 _{Butler 1934 SLT, s. 1014.}

86 _{Stenström 1937 SLT.} 87 _{Liljenqvist 1935 SLT.} 88 _{Haglund 1935 SLT.}

89 _{”Om obehörigt utövande” 1927 SLT, s. 789.} 90 _{”Läkarenamnet bör skyddas” 1941 SLT.} 91 _{SOU 1942:22, s. 4-5, 10-11.} 92 _{SOU 1942:22, s. 163-169.} 93 _{”Översyn av lagen” 1950 SLT.} 94 _{Öberg 1986, s. 93-95.} 95 _{SOU 1956:29.} 96 _{Prop. 1960:141.} 97 _{SOU 1956:29, s. 19-24.} 98 _{”Förslag till lag” 1957 SLT.} 99 _{Prop. 1960:141, s. 30-37.} 100 _{Prop. 1960:141, s. 58.} 101 _{Prop. 1960:141, s. 89-90.} 102 _{”Från riksdagen: Om behörighet” 1960 SLT.} 103 _{”Från riksdagen: Riksdagsdebatt” 1960 SLT.} 104 _{Prop. 1960:141, s. 27 och 35.} 105 _{Prop. 1960:141, s. 73-78.} 106 _{SOU 1956:29, s. 51-58.} 107 _{Prop. 1960:141, s. 97.} 108 _{”Förslag till” 1957 SLT, s. 553.}

109 _{”Från riksdagen: Om behörighet” 1960 SLT, s. 1931.} 110 _{Bergstrand 1957 SLT.} 111 _{SOU 1956:29, s. 171-177.} 112 _{Kungörelse 18 maj 1951.} 113 _{Prop. 1960:141, s. 153-154.} 114 _{Selander 1957 SLT.} 115 _{SOU 1956:29, s. 12 och 168-170.} 116 _{Prop. 1960:141, s. 36.} 117 _{SOU 1956:29, s. 154-160.} 118 _{SOU 1956:29, s. 45.}

119 _{Historikern Göran Andolf har på Läkarförbundets uppdrag gjort en genom-} gång av debatten rörande utländska läkare. Andolf 1999a (här s. 4946), 1999b och 1999c. 120 _{Käärik 1999, s. 5114-5115.} 121 _{SOU 1956:29, s. 47.} 122 _{Andolf 1999a, s. 4946-4947.} 123 _{Andolf 1999a, s. 4948.} 124 _{Käärik 1999, s. 5116.} 125 _{Käärik 1999, s. 5118.} 126 _{Högberg 2000, s. 3307.} 127 _{Höjer 1975, s. 193.} 128 _{Andolf 1999c, s. 5257.} 129 _{Andolf 1999c s. 5257.} 130 _{Jfr Palmblad 1997, s. 142-149.} 131 _{SOU 1942:22, s. 42-51.} 132 _{Prop 1960:141, s. 52-53.}

133 _{”Förslag till lag” 1957 SLT , s. 551-552.} 134 _{Prop 1960:141, s. 60.} 135 _{SOU 1956:29, s. 58-65.} 136 _{Prop 1960:141, s. 78-89.} 137 _{Einarsdottir 1997, s. 77-84.} 138 _{Heidenheimer 1980b, s. 127.} 139 _{Parker 1997.} 140 _{Sandelin 1901 Hygiea.} 141 _{Bonner 1992, s. 13-24.} 142 _{Bonner 1992, s. 6.} 143 _{Bonner 1992, s. 4.} 144 _{Bonner 1992, s. 29.} 145 _{Bonner 1992, s. 150-151.} 146 _{Bonner 1992, s. 168-169.} 147 _{Elston 1993.} 148 _{Bonner 1992.} 149 _{Johannisson 1994.}

150 _{Meyer 1997, s. 152 och 158; Herold-Schmidt 1997, s. 68-71.} 151 _{Burchardt 1993, s. 10-11; Bonner 1992, s.116.}

153 _{Meyer 1997, s. 158; Burchardt 1993, s. 13-14.} 154 _{Burchardt 1993, s. 13-17.}

155 _{Wolff 1997, s. 130.}

156 _{Westermarck 1930; Wegelius 1992, s. 15.} 157 _{Riska & Wegar 1989, s. 21-27.}

158 _{Ziegeler 1993, s. 34-42.} 159 _{Ling 2000b.} 160 _{Nilsson 1999, s. 149.} 161 _{Frey 1980, s. 4.} 162 _{Frey 1980, s. 4.}