Den välrenommerade kirurgen August Bier ansåg efter 1920 att det behöv- des ett helt nytt medicinskt system bestående av olika medicinska riktningar med Hippokrates som förebild. Bier väckte framför allt uppmärksamhet med ett par inlägg om ”Hur ska vi ställa oss till homeopatin?” samt en serie artiklar i Münchener Medizinische Wochenschrift åren 1926-1928 under ru- briken ”En läkares tankar om medicinen”.
August Biers skrifter väckte resonans även i Sverige. År 1926 publicerades i Social-medicinsk tidskrift en rad artiklar som tog sin utgångspunkt i ett längre inlägg av Carl Sundberg, vid denna tid emeritus efter 24 år som pro- fessor i patologisk anatomi vid Karolinska Institutet. Sundberg hade tagit fasta på Biers uppmaning att ta homeopatin på allvar. I redaktionens anmä- lan av Sundbergs artikel, påpekades att man med publiceringen av artikeln var medveten om att man vidrörde ett synnerligen känsligt område för lä- karna, men man menade att homeopatin inte kunde negligeras, utan borde undersökas närmare.96
Carl Sundberg utgick i sin artikel – som först hade refuserats av Läkar- tidningen – från August Biers skrift om homeopatin från 1925, i vilken den- ne beskrev hur han i homeopatin hade funnit terapeutiska principer som han själv först efter decenniers sökande hade kommit fram till. Carl Sundberg sammanfattade sin inställning:
Skulle homeopatin äga reellt värde utöver det, som kan jämställas med vilken annan suggestiv terapi som helst, så måste detta utan förutfattad mening prövas och eventuellt värde erkännas, vore det så blott i fråga om ett begrän- sat antal sjukdomstillstånd. Är homeopatin åter, även i sin nya dräkt, den ”vetenskapliga homeopatin”, en onyttig eller skadlig utväxt på medicinsk kultur, så måste detta lika oförbehållsamt blottas.97
”Till Fröken Klara Fransén med varmt tack för det jag sett och lärt på Edert Jakobsdal åren 1926-28. Vördsammast Carl Sundberg.”
Carl Sundberg (1859-1931) var mellan åren 1900 och 1924 professor i patologisk anatomi vid Karolinska Institutet samt ledamot av institutets Nobelkommitté. Han var vidare bland annat ordförande i Svenska patologföreningen 1921-1931, vakade över serumtillverkningen i landet, var redaktör för Svenska Läkaresällska- pets tidskrift Hygiea mellan åren 1904 och 1919 samt innehade en rad vetenskap- liga förtroendeuppdrag såväl i Sverige som utomlands.
Det väckte uppståndelse inom den svenska läkarkåren när Sundberg år 1926 tog ställning för en vetenskaplig prövning av homeopatins värde. Detta särskilt se- dan han år 1920 hade gett ut en bok i vilken han avfärdade homeopatin som ”en sammanställning av konstgjord symtomlära, av vitalism och naturfilosofi, av mys- ticism och teleologi, som söker sin make i godtycklighet”. En tid senare gjorde han dock själv positiva erfarenheter av homeopatisk behandling på sig själv, och han följde också andra homeopatiskt behandlade fall med hjälp av Klara Fransén (1862-1943), en av den svenska lekmannahomeopatins förgrundsgestalter. (Sund- berg 1920, s. 19; Sveriges läkarehistoria 1934, s. 481-483; Fransén 1946 (1921) och därefter en rad nya utgåvor). Bilden hämtad från Tidskrift för Homeopati 1959, s 1.)
Med hänvisning till det utbredda bruket av homeopati bland läkare, homeo- pater och patienter, ansåg Sundberg det tydligt att homeopatin var en ”kulturfaktor” att räkna med även i detta land. Hans slutsats var, att vare sig August Biers erfarenheter besannades eller ej, kunde en utredning endast gagna den officiella medicinen – och de sjuka.98
Carl Sundbergs artikel i Social-medicinsk tidskrift väckte kraftiga reaktio- ner. Stockholms-Tidningen publicerade kritiska uttalanden från Karolinska Institutets representanter för invärtesmedicinen. Enligt de socialmedicinska redaktörernas kommentar i följande nummer – undertecknad av Carl Bern- hard Lagerlöf (f. 1865) och Waldemar Gårdlund – var dessa uttalanden dock, med undantag av docent Josua Tillgren (1881-1969), ”relativt tole- ranta och försiktigt hållna”. Tillgren däremot hade bland annat påstått att Bier på grund av senilitet skulle vara mindervärdig som vetenskapsman, vil- ket redaktörerna personligen kunde intyga icke var fallet. Tillgrens påstående att homeopatin blott skulle vara ”en dammig spindelväv på den medicinska vetenskapens friska träd”, bemöttes med siffror rörande homeopatins ut- bredning inom läkarkåren i en rad länder.99
Israel Holmgren (1871-1961), professor i medicin vid Karolinska Insti- tutet, skrev att han inte ansåg det fruktbart med ett "religionskrig" om ho- meopatin i tidskriftens spalter, medan däremot de som hade forskningsre- sultat att anföra, borde lägga fram dessa.100 Carl Gustaf Santesson (1862- 1939), professor i farmakodynamik och farmakognosi vid Karolinska Insti- tutet och sedan tidigare etablerad debattör i homeopatifrågan, ansåg att skillnaden var för stor mellan den vetenskapliga medicinen och homeopatin, för att ett samarbete skulle vara möjligt mellan vanliga läkare och homeopa- ter.101 En mer öppen hållning representerade redaktör Lagerlöf:
Huvudsaken är dock, att de utbildade läkarna anpassa sig efter tidens krav och söka att sätta sig in i de möjligheter till ökade resurser, som ligga däruti, att de till all sin övriga kunskap även lägga homeopatiskt tänkande såsom hjälp i behandlingen av sjuka. Att detta icke kan ske i en handvändning, så- som man byter kostym, är visst och säkert. Ämnet är nämligen synnerligen omfattande och mycket svårt att tränga till grunden med. Men att en förso- ning sker mellan skolmedicin och homeopati, det kan endast betyda en för- stärkning av läkarnas ställning.102
Efter denna giganternas kamp avklingade läkarnas offentliggjorda diskussio- ner om homeopatins eventuella värde, även om Lagerlöf och Gårdlund fort- satte att visa intresse för homeopatin. År 1930 blossade emellertid debatten
upp på nytt, då Sundbergs öppna inställning till homeopatin kritiserades på nytt, och hans inlägg i debatten refuserades ånyo av Läkartidningen.103
August Bier åberopades dock som auktoritet på området även långt sena- re, nu av obehöriga utövare av läkarkonsten. År 1950 gav Svenska förening- en för Vetenskapvig homeopati ut en sammanställning av Biers artiklar från 1925, med en hänvisning till dennes vetenskapliga meriter.104 Till skillnad från i Tyskland, var homeopatin i Sverige vid denna tid bannlyst inom den etablerade medicinen – även om det fortsatte att finnas intresserade läkare – men den har levt vidare bland de obehöriga utövarna av läkekonsten. Försö- ken att ”förvetenskapliga” homeopatin har fortsatt in i våra dagar, och Au- gust Biers skrift gavs åter ut i faksimil 1978.