Den framväxande nationalsocialismen fångade upp flera av tidens ström- ningar, såsom antisemitismen, socialdarwinismen, de medicinkritiska tan- karna och intresset för mer folkliga och naturnära behandlingsformer. Efter 1933 tog den nationalsocialistiska staten sig an medicinens kris, vilket inne- bar att flera debattörer och frågor ofrivilligt försvann från offentligheten, medan andra assimilerades i nazisternas hälsopolitik och vissa problem löstes med radikala grepp av tidigare icke skådad omfattning. Krisdiskussionen för- svann successivt från den offentliga arenan och ersattes av tal om en natio- nalsocialistisk revolution eller omvälvning (”Umbruch”) av medicinen.
Läkarnas organisationer övertogs av partitrogna nazister, utan motstånd från läkarkollektivet; det var vanligare med gratulationer till de nya ledarna. Dessa inledde samarbete med olika schatteringar naturläkare för att skapa en syntes med skolmedicinen i vad som betecknades som ny tysk läkekonst, ”Neue Deutsche Heilkunde”. Erwin Liek erbjöds 1933 att bli ”Reichsärzte- führer” och leda nazisternas hälsopolitik, men avböjde av hälsoskäl. Man fångade upp de holistiska och nyhippokratiska strömningarna: tidskriften Hippokrates övertogs, liksom en rad tidskrifter och förlag med naturmedi- cinsk inriktning. Två av redaktörerna för Hippokrates – Bernhard Aschner och Otto Leeser – fick avgå, och emigrerade med tiden. Otto Leeser (1888- 1964), som var både medicine och filosofie doktor samt praktiserande ho- meopatisk läkare, grundade sedermera på 40-talet i England ett förlag och en tidskrift med namnet Hippocrates.66 I slutet av 1933 leddes den tyska tid- skriften i stället av Erwin Liek tillsammans med bland andra riksläkarledaren Gerhard Wagner (1888-1939), som var ordförande i det nazistiska läkarför-
bundet (NSDÄB), grundat 1929. Bland övriga medarbetare fanns homeo- pater och naturläkare, som till exempel Maximilian Bircher-Benner från Zü- rich, som skrev om näringslära. Tidskriften blev den enda medicinska fack- tidskrift som regelbundet refererades i det nazistiska läkarförbundets tidskrift Ziel und Weg, som gavs ut mellan 1931 och 1939. Hela sjukhus och enstaka avdelningar med naturmedicinsk eller homeopatisk inriktning grundades. Erwin Liek tackade nej också till uppdraget att leda Rudolf-Hess-sjukhuset, även denna gång med hänvisning till sin svaga hälsa.67
År 1929 hade begreppet ”Neue Deutsche Heilkunde” myntats av natur- läkaren Karl-Christoph Strünckmann. Han förespråkade en syntes mellan skolmedicinen och naturmedicinen som en lösning på medicinens och läkarkårens kris, men var då lite för tidigt ute.68 Begreppet fångades i stället senare upp av nazisterna. 1933 publicerade Wagner ett upprop i den tyska läkartidningen i syfte att samla alla läkare som ägnade sig åt ”biologiska lä- kemetoder”. Flera naturläkar- och homeopattidskrifter nappade på förslaget och signalerade villighet till samarbete. Två år senare grundades ”Riksarbets- förbundet för en ny tysk läkekonst”, i vilken ingick bland andra homeopa- ternas centrala förbund, naturläkarnas riksorganisation samt de antroposo- fiska läkarnas förening. Ledare för Riksarbetsförbundet var Karl Kötschau (1892-1982), läkare, homeopat och sedan 1932 medlem av nazistpartiet. Året innan hade han tagit över lärostolen i naturläkekonst i Jena efter Emil Klein, som var jude och sedermera deporterades till Theresienstadt. Läro- stolen omvandlades till en professur i ”biologisk medicin” och Kötschau de- klarerade: ”Att tänka nationalsocialistiskt och biologiskt är en och samma sak.”69 Han publicerade flera artiklar och verk om den nationalsocialistiska revolutionen i medicinen mot vad han kallade en hippokratisk ”Voll-medi- zin”.70
Titelsida från det nationalsocialistiska läkarförbundets organ Ziel und Weg 1936. Med hjälp av ”den nya tyska läkekonsten” skulle läkaridealet i form av läkaren som nationens hälsoledare förverkligas. (Jütte 1997, s. 169.)
Till de åtgärder som föreslogs mot den tidigare nämnda ”masstillström- ningen” till läkaryrket, denna ”läkarflod” och ”överskottskris” och hotande ”proletarisering” av läkarkåren, hörde begränsad intagning till medicinarut- bildningen. Kvinnor, judar och politiska motståndare var de första att stöta på hinder. Mellan åren 1933-37 sjönk antalet medicine studeranden totalt, och särskilt antalet kvinnliga studenter minskade. Efter krigsutbrottet ändra- des åter kurs för den medicinska politiken. I och med en ny lag 1935, en ”Reichsärzteordnung”, underställdes hela läkarkåren regeringen. Nu krävdes ”arisk” härstamning för att få avlägga examen, och 1938 rådde i princip yr- kesförbud för judiska läkare. Förvärvsskatten för läkare avskaffades, liksom den tidigare näringsfriheten på det medicinska området, och den obehöriga verksamheten reglerades hårdare. År 1939 skapades ett nytt yrke med be- nämningen ”Heilpraktiker” som underställdes riksläkarkammaren, medan andra naturläkarskolor upplöstes och mer ockulta varianter av alternativ lä- kekonst bannlystes.71
Nu talades allt mer sällan om en syntes mellan skolmedicin och natur- medicin. Naturläkekonsten tillerkändes värde framför allt på hälsoområdet
och inom det förebyggande arbetet, medan skolmedicinen började återta det förlorade initiativet. Krigsmedicinen var framför allt just skolmedicin. Den senare var också den kunskapsbas som låg till grund för rashygienen i form av genetik och olika steriliseringstekniker. Ferdinand Sauerbruch pekade på risken för att förtroendekrisen för medicinen skulle späs på om man övergav det vetenskapliga tänkandet, och han varnade för en återgång till ”kaos och mysticism”.72
Julius Moses (1868-1942) var en av de mest kända tyska läkarprofilerna under Weimartiden. Han deltog 1913 i grundandet av den socialdemokratiska läkarfö- reningen, satt i riksdagen för SPD i stort sett hela perioden 1920-1932 och var även medlem av partistyrelsen sedan 1922. Åren 1924 till 1933 gav han ut tid- skriften Der Kassenarzt, som var ett av de viktigaste språkrören för de vänsterori- enterade medicinkritiska rösterna i Weimarrepubliken.
Moses ansåg att läkarna själva bar skulden till talet om medicinens kris bero- ende bland annat på de ”terroristiska metoder” inom medicinen som förhånade, förföljde och förtryckte alla oliktänkande, och han angrep det ”akademiska hög- modet”. Läkarna var inte självklart bättre på att bota än de icke legitimerade be- handlarna; de brast inte minst i psykologiska kunskaper. Dessutom gjorde de sig skyldiga till oetiska experiment på människor inlagda på offentliga sjukhus. Att sådana saker som bristande läkaretik inte diskuterades inom kåren, hänförde han till läkarnas (falska) solidaritet med kolleger och rädsla för prestigeförlust.
Kritiken av läkarkårens upptagenhet med materiella intressen var inte populär inom läkarorganisationerna. Moses angreps för att bidra till läkarnas sjunkande anseende. Han valde att stanna kvar i Tyskland efter nazisternas maktövertagande och drabbades från år 1938 av yrkesförbudet för judiska läkare. Vid en ålder av 74 år deporterades han 1942 till Theresienstadt och dog där samma år. (Wolff 1997; Moses 1930.)
Efter Wagners död 1939 tog SS-medlemmen Leonardo Conti över ledarska- pet som nyutnämnd ”Reichsgesundheitsführer” med utvidgade befogenhe- ter. Nu talades om ”Gesundheitsführung” och ”plikten till hälsa”. Läkarna försågs vidare med nya arbetsuppgifter i rikets tjänst. Det satsades på före- byggande medicin i stället för på ”konstgjord” behandling av de redan sjuka. Individer som betraktades som sjuka eller defekta delar av folkhelheten och samhällskroppen tvångssteriliserades eller ”barmhärtighetsdödades”. Allt detta inte minst av ekonomiska skäl. Alla dessa åtgärder innebar att arbets- marknaden för läkare av önskvärd sort lättade betydligt.73 Dessutom betala- des läkarna bättre under Tredje Riket – särskilt efter 1937 – jämfört med ti- digare och jämfört med andra yrkesgrupper.74
Debatten om en medicinens kris i Tyskland utmynnade således i en natio- nalsocialistisk omgestaltning av medicinen, som framför allt genomdrevs av ”vanliga” läkare under få protester. Sammanlagt var 70 procent av läkarkåren organiserad i olika nationalsocialistiska organisationer och närmare 45 pro- cent hade gått med i partiet (49,9 procent av männen och 19,7 procent av kvinnorna), vilket är siffror som vida överstiger andra yrkens anslutnings- grad. De icke redan utmönstrade läkare som inte stödde politiken drabbades inte av några allvarliga sanktioner.75
Tänkbara förklaringar till de många läkarnas, naturläkarnas och allmän- hetens följsamhet till den nazistiska hälsopolitiken debatteras än i dag. Några avgörande faktorer som förts fram är bland annat nationalsocialismens för- måga att fånga upp de brett förankrade holistiska strömningarna inom läkarkåren och bland naturläkekonstens anhängare och det synsätt på sjuk- dom och hälsa som var utbrett i breda folklager. Flera hälsopolitiska åtgärder innebar förbättrade förhållanden för gemene man. Man tillämpade social- darwinistiska och rashygieniska tankar som många omfattade efter första världskriget och under depressionens krisår, vilket till en början även inklu- derade socialistiska och judiska läkare och vetenskapsmän. Också i länder med mer liberala traditioner var antisemitismen utbredd. Judar hindrades även i den amerikanska läkarutbildningen och sökte sig i stället till Skottland och Schweiz. I Amerika hade även färgade svårt att komma in på den medi- cinska utbildningen.76
I Tyskland kunde vidare de professionella yrkesgruppernas intresse av att betona behovet av experter lätt förenas med den nationalsocialistiska ideolo- gins framhävande av ledarnas och ledarskapets betydelse. De kvarvarande lä- karna gavs också förbättrade ekonomiska villkor samt den ledande roll i samhället och i hälsopolitiken som många eftersträvade som en återupprät-
telse efter decennier av upplevda svårigheter av ekonomisk, social och ideo- logisk art.77 Zygmunt Bauman har betonat den moderna byråkratiska kultu- rens, vetenskapens och den sociala ingenjörskonstens roll för utvecklingen. Han menar att vetenskapen indirekt banade väg för det kommande folk- mordet genom att undergräva auktoriteten och ifrågasätta den sammanhål- lande kraften hos det normativa tänkandet, hos religion och etik. Vetenska- pen ser på sin historia som förnuftets långa och framgångsrika kamp mot vidskepelse och irrationalitet. Dessutom fick forskningen ökat statligt stöd, vilket brukar rendera tacksamhet och samarbete i gengäld.78 Robert Proctor har sammanfattat det hela som en ”professionell opportunism”.79
Julius Friedrich Lehmann (1864-1935) är mannen bakom förlaget ”J. F. Leh- manns”, som gav ut bland annat Münchener Medizinische Wochenschrift liksom Erwin Lieks böcker samt biografierna om August Bier. Förlagets utgivningspolitik var i hög grad ideologiskt färgad. Lehmann beskrivs av Paul Weindling som den starkaste kraften för ideologisk enighet inom den tyska högerns rasistkultur. Han översköljde Tyskland med rasistisk litteratur, tog år 1918 över publiceringen av
Archiv für Rassen- und Gesellschaftsbiologie, startade tidskriften Volk und Rasse 1925
och gick tidigt med i nazistpartiet. Lehmanns verksamhet anses ha bidragit till att läkarna så snabbt integrerades i Tredje Riket. År 1934 var Lehmann den förste medlemmen av nazistpartiet som fick priset ”Goldenes Ehrenzeichen”. Lehmann utövade själv inflytande över innehållet i Lieks Der Arzt und seine Sendung och hans försök att mobilisera läkarkåren mot välfärdsstaten fick extra vind i seglen i och med Lieks böcker. Efter Lieks död 1935, utkom postumt Lieks minnesbok
Am Kamin (som för övrigt bland annat handlar om Lieks förhållande till Axel
Munthe och Selma Lagerlöf), tillägnad Lehmann på dennes 70-årsdag, men även han dog innan den kom i tryck. (Liek 1935, s. 5-7; Proctor 1988, s. 26-27; Weindling 1993, s. 471-474 och Jehs 1994, s. 89-102; vissa årtalsuppgifter skiljer sig mellan källorna. Porträttet från Proctor 1988.)
Såväl de skolmedicinska läkarnas som naturläkarnas följsamhet gentemot den nazistiska hälsopolitiken har ansetts komma sig av att man såg sig som en opolitisk rörelse, vilket medförde att man inte av ideologiska skäl kunde undandra sig den krävda nyttan för folkhälsan. Dessutom anfördes från båda håll ekonomiska skäl till att uppvärdera och integrera naturläkekonsten inom den nazistiska medicinpolitiken.80
Ytterligare en förklaring som nämnts, är att medicinen och sjukvården i Tyskland – i likhet med till exempel Sverige – i stor utsträckning var stats- kontrollerad. I andra länder med i huvudsak privatpraktiserande läkare och utbredda liberala idéer, hade nazismen svårare att få fotfäste. I länder som Tyskland uppfattade sig läkarna mer som ämbetsmän och hade lättare att acceptera tanken att medicinens främsta uppgift var att tjäna statens intres- sen och inte i första hand den enskildes.81
Motståndet mot nazismen kom framför allt från socialister, kommunister och kristna grupper och deras tidskrifter, innan dessa förbjöds. Socialhygie- nikerna och folkhälsoläkarna var i regel orienterade åt vänster, medan läkar- na i äldre specialiteter, som kirurgi, invärtesmedicin och gynekologi, var mer konservativa.82 Inte heller det hippokratiska idealet med en individualiserad medicin kunde i Tyskland bjuda motstånd mot betoningen på folkhelhetens företräde framför den enskilde individen. Hippokrates användes av högerori- enterade och liberala läkare som symbol för en gammaldags individuell praktik och mot socialistiska reformplaner på hälso- och sjukvårdens områ- de. Efter sin död 1935, hyllades Erwin Liek av Gerhard Wagner för att han förfäktade de hippokratiska lärorna83. Julius Moses däremot, använde sig i likhet med andra socialistiska läkare inte av hippokratiska argument i diskus- sionen om medicinens och läkarkårens kris.
Carsten Timmermann har argumenterat för att de utbredda nyhippokra- tiska idéerna inom läkarkåren gjorde det lättare för nazisterna att tillägna sig dem och använda dem i egna syften. Genom att lyfta fram Hippokrates som en idealbild av läkaren, genom att hänvisa till underliggande och tidlösa hög- re värden och genom att föra fram en elitistisk medicinsk ideologi, banades väg för nazisternas uppfattning om läkaren som ledare och medlem av en ny elit. ”Hippokraterna”, liksom de medelklassens intellektuella som kan hänfö- ras till en ”konservativ revolution”, omfattade alla en världsbild som byggde på utvalda antika och förment tidlösa idéer om helhet och harmoni. Enligt Timmermann användes ”Hippokrates” av tyska läkare under 1920- och 30- talen som ett retoriskt vapen och ett ideologiskt verktyg, vilket har fungerat som ett sätt att dölja de professionella anspråken.84