Långt innan den svenska läkarkåren började organisera sig och diskutera stadgar och etiska regler, fanns en litteratur skriven av och för läkare om vil- ka plikter läkaren hade mot kolleger, patienter och samhälle, och om hur den gode läkaren borde vara och handla. Sådana skrifter författades redan under antiken. Under 1800-talet är de i Sverige utgivna böckerna på områ- det inspirerade av tyska läkares exempel, om inte rent av översatta från tyska.
År 1830 gav Henrik Wilhelm Romanson ut boken Försök till vägledning vid läkarekonstens utöfvande.26 Romanson (1776-1853) var från år 1830 pro- fessor i anatomi och kirurgi vid Uppsala universitet, efter professurens del- ning år 1838 enbart i anatomi.27 Boken – enligt förordet den första vägled- ningen på svenska – var tänkt som en inledning till den kliniska undervis- ningen och byggde på en annan författares bok, J. Nep. Raimanns Anwei- sung zur Ausübung der Heilkunst, men också på andras verk samt ”egen mångårig erfarenhet”. Romanson beskrev i boken bland annat vad som krävdes av läkaren och kirurgen av kunskaper och egenskaper. Han betonade framför allt vikten av att förvärva patientens förtroende.
Följande egenskaper behaga de flesta sjuka, samt bana vägen till och befästa deras förtroende till sin hjelpare: Vänlighet, okonstladt väsende, sedlighet, manlig alfvarsamhet, klok eftergift för oskadliga meningar, men skickligt be- stridande och försvagande af skadliga fördomar, det vill säga sådana, som hindra, försvåra eller fördröja läkningen eller lindringen, eller till och med försämra sjukdomen; full uppmerksamhet på deras berättelse, och deltagande i deras lidanden.28
Christoph Wilhem Hufeland (1762-1836). Efter en målning av Begas d. ä. Ur Hufeland 1940.
Sju år senare utkom den tyske medicine professorn Christoph Wilhelm Hu- felands bok om Läkarens pligter på svenska.29 Hufeland inledde sin bok med att summera läkarens kall: att leva för andra och icke för sig själv.
Läkarekonsten är en bland de ädlaste och herrligaste af alla konster, ty dess pligter falla tillsamman med religionens och mensklighetens första och heli- gaste föreskrifter, och dess utöfvande fordrar sjelfuppoffring utan tvekan och ett sinne, som förmår höja sig öfver lifvets vanliga förhållanden. Blott den sannt moraliske mannen kan derföre vara läkare i detta ords rätta betydelse, och finna sin lycka i utöfvandet af sitt kall. Ty blott han känner inom sig det högre ändamålet för sin tillvaro; blott han finner sig höjd öfver lifvet, dess fröjder och dess bekymmer.30
Enligt Hufeland var målet för denne man att förädla sitt sinne genom att ägna sig åt läkarkallet. Att uppfylla sin plikt skulle stå i harmoni med den inre övertygelsen; livets högsta lycka var överensstämmelsen mellan det yttre och det inre. ”Ve den läkare, som gör äran och penningen till målet för sitt sträfvande!” Hufeland skrev att den bästa och enda politiken var att handla som en ädel och rättskaffens man, och att läkarens grundlag var följande:
Handla alltid så, att du i möjligaste måtto finner ändamålet med ditt kall upp- fyldt, som är: att bevara andras lif, återställa deras helsa och mildra deras plå- gor.31
I skriften behandlades därefter – i följande ordning – förhållandet till pati- enten, till allmänheten och till ämbetsbrodern. Statsmakten och myndighe- terna nämndes inte alls; Hufeland skrev sin bok om läkarens plikter i en tid då läkarens verksamhet ännu inte var kringgärdad med så mycken lagstift- ning och reglering.
Den etiska tradition som svenska läkare hänvisade till under mellankrigs- tiden, började med Uppsalaprofessorn Israel Hwassers tal och skrift samt personliga föredöme på 1830-talet och fortsatte med professor Per Hedenius tal ”Om medicinens studium” på 1860-talet samt C. B. Mestertons tal Om läkarens yrke och pligter år 1872; återigen beskrivs alltså läkarens verksamhet i termer av ”plikter”. 32
Israel Hwasser (1790-1860) professor i medicin i Uppsala, var enligt idé- historikern Sven-Eric Liedman mycket uppskattad av 1800-talets svenska läkare ”som person, som moralist och idealist och som läkarekårens och uni- versitetsmedicinens förkämpe”.33 Hwasser motarbetade den tidens krav på en moderniserad läkarutbildning; han föredrog en teoretisk utbildning framför en experimentell och empirisk, och en bred universitetsbildning framför en medicinsk yrkesutbildning. Han var motståndare till specialise- ringen inom medicinen och förespråkade ett helhetsperspektiv.34
I takt med samhällsförändringarna och läkarnas nya sociala och samhäl- leliga ställning behövdes en tydligare läkarideologi, som inte enbart var av etisk natur. Hwasser ansåg att läkaren skulle ha en central position i samhäl- let och hävda traditionella värden som livets okränkbarhet och egenvärde. Liedman beskriver Hwasser som den svenska läkarkårens viktigaste ideolog under 1800-talet, med betydelse även in på detta århundrade. Hans budskap bidrog till att stärka läkarkårens motvilja mot att se läkarens roll som en ef- fektiv kugge i ett ekonomiskt maskineri; i centrum för läkarens verksamhet stod i stället förhållandet mellan läkare och patient, grundat på förtroende
Israel Hwasser (1790-1860) var professor i medicin i Uppsala åren 1830 till 1850. Han var också stiftare av Uppsala läkareförening och blev invald i Svenska akademin. Hwasser har beskrivits som en av den svenska läkarkårens viktigaste ideologer, som hävdade läkarens självständighet gentemot staten.
I 1800-talets kamp om vetenskapens funktion företrädde Israel Hwasser det klassiska bildningsidealet: kunskapen tjänade även moraliska, religiösa, kanske klart politiska ändamål. Enligt det andra synsättet hade vetenskapen en direkt samhällsnytta, men vetenskapsmannen skulle söka sanningen utan hänsyn till yttre önskemål eller moraliska eller andra skäl. Vid denna tid företräddes den första ståndpunkten framför allt av politiskt konservativa, medan det huvudsakligen var liberaler som stod för den andra. Enligt Anders Ehnmark ansåg Hwasser att de friska var konservativa och de sjuka liberaler. (Liedman 1971; Ehnmark 1999.)
och inlevelse. Enligt Liedman var det framför allt Hwassers idealistiska syn på läkaryrket som levde vidare bland hans lärjungar.35 Även Karin Johannis- son framhäver Hwassers betydelse i hans plädering för att läkaryrket krävde en särskild moralisk kompetens, en bestämd uppsättning personliga egen- skaper och förhållningssätt. Till den ”humanistiske läkaren” fogade han per- sonlighetsdaningen, som var en del av romantikens bildningsidé – målet var att bygga en ny läkarpersonlighet.36
Några ideologiska arvtagare till Israel Hwasser var professor Per Hedenius (1828-1896) och Frithiof Holmgren (1831-1897). Den senare var från
1864 och under tio år framåt Sveriges ende professor i fysiologi och i likhet med sin hustru Ann-Margret Holmgren (1850-1940) känd som frisinnad. Båda professorerna gav namnet Israel till sina söner. Dessa senare generatio- ners representanter för ”Israels folk” hörde sedermera under 1900-talets för- sta hälft till de läkare som förespråkade en individuell läkaretik och som var föga entusiastiska inför tanken på en läkaretik formulerad i kollektiva regler.
Carl Benedict Mesterton (1826-1889), ”Mäster-Tången”, föddes i Åbo och var från 1857 professor i kirurgi och obstetrik i Uppsala samt åren 1869-70 universi- tetets rektor. År 1872 höll han ett tal om läkarens yrke och plikter, i vilket han åberopade såväl Hufeland som Hwasser. (SLS förhandlingar 1889, s. 213; Berg- mark 1942 NM, omslagssidan; Svenska män 1942-55.)
Carl Benedict Mesterton hänvisade i sitt tal om läkarens yrke och plikter från 1872 till både Hufeland och Hwasser, när han beskrev människokärle- kens och försakelsens yrke. 37 Han drog paralleller mellan läkarens och kriga- rens yrke, och beskrev läkaren som en allvetande kämpe mot förgängelsens och dödens makter.
Han kämpar dagligen en ädel själslyftande strid, rustad med vetande ur näs- tan alla områden för mensklig forskning, beväpnad ur en tusenårig erfaren- hets väldiga rustkammare, skicklig fäktare genom daglig öfning; men det oaktadt måste han ofta sänka sina vapen för dödsengelns lie och ödmjukt er- känna, att en högre magt än hans bestämmer stridens utgång.
Mesterton talade om läkarens yrke i religiösa termer. Han beskrev det som en ständig gudstjänst, en skola för evigheten, men utfärdade även varningar.
Läkareyrket är ett högt, ett heligt kall, som genom mödor och sjelfförsakelse för sina idkare till själshöghet och förädling, om det rätt utöfvas; men det kan ock förnedras till ett ganska simpelt yrke, till ett routinmessigt handtverk för penningar, der Egennyttan, Afunden, Fåfängan och alla dåliga passioner äro biträden på verkstaden, om läkaren förlorar sin tro på idealet och förfal- ler till den materialism, hvartill ett ytligt naturstudium utan humanistiskt underlag så lätt kan leda.38
Mesterton beskrev vidare läkarens plikter mot 1) vetenskapen och yrket, 2) mot allmänheten och de sjuka, och 3) mot kamraterna, men med påpekande om att uppfyllandet av plikterna i det ena fallet även innebar fullgörande av skyldigheter i övriga avseenden.
Läkaren ska visa kärlek, vördnad och intresse, och iaktta värdighet, mått- lighet och anständighet. Han ska vara tillgänglig dygnet runt och behandla alla likvärdigt. Vidare ska han vara en bildningens och humanitetens för- kämpe, han ska motarbeta fördomar och vidskepelse och varna för kvacksal- vare. Vad beträffade relationen kolleger emellan, uppmanade Mesterton till att ej häckla och tadla varandra offentligt och att icke behandla andras pati- enter utan överenskommelse därom. Om det ”heliga bandet” äldre och yngre kamrater emellan hade Mesterton följande att säga:
Denna på sträng pligtuppfyllelse grundade ömsesidiga högaktning kan omöjligt finnas fullständigt och öfverallt, och ju mera i våra dagar Medici- nen, till följd af ökad concurrens vill arta sig till ett vanligt borgerligt yrke, desto angelägnare är det, att reglerna för granlagenhet, ja för courtoisie lä- karne emellan, äfven där högaktningen icke kan vara ren och oblandad, strängt inskärpas och iakttagas; ty häraf beror icke blott trefnaden emellan kamraterna, utan ock till icke ringa del Medicinens och läkarnes anseende hos publiken.39
Romanson, Hufeland, Hwasser och Mesterton bidrog alla till beskrivningen av läkarens yrke som ett kall och som en ädel konst i människokärlekens tjänst, som krävde självuppoffring och avståndstagande från materialism. Lä- karens anseende berodde till stor del på förmågan att skapa förtroende hos patienter och övrig allmänhet, men också på den kollegiala samvarons natur. Med tanke på att såväl den tyska som den svenska läkarkåren vid denna tid uteslutande bestod av män, är det kanske föga förvånande att läkaryrket självbekräftande beskrivs som ett manligt yrke också i kvalitativ bemärkelse.
Denna betoning på läkaryrket som ett manligt yrke med hjälp inte minst av krigsmetaforik, har haft betydelse både för den strid om kvinnors behörighet till läkaryrket som omnämnts i föregående kapitel, och för de etiska frågor- na.