En viktig fråga var nu hur läkarens respektive den obehöriges verksamhet skulle benämnas. Fanns det någon annan skillnad mellan verksamheterna än den formella behörigheten? De retoriska stridigheterna om semantiken på läkarkonstens område mellan läkare och politiker sätter fingret både på ter- minologins betydelse för läkarnas och andra yrkesgruppers identitet och på frågan om vem som har rätten att definiera läkarens yrke.
Redan titeln på kvacksalveriutredningens lagförslag angav en viss kurs- ändring. Där 1915 års behörighetslag i likhet med medicinalstyrelsens lag- förslag från 1941 hade talat om behörighet till läkarkonsten, talades nu om
rätten att utöva läkekonst. Läkekonst ansågs vara ett mer vidsträckt begrepp och lämpligare i sammanhanget, medan läkarkonsten skulle vara reserverad för den verksamhet som bedrevs av behöriga läkare. För att komma ifrån rättstillämpningens definitionsproblem, angavs nu i lagförslagets första para- graf vad som avsågs med läkekonst:
Med utövning av läkekonsten förstås i denna lag undersökning för att utrö- na, huruvida någon lider av sjukligt eller därmed jämförligt tillstånd, eller för att fastställa arten av sådant tillstånd, så också behandling genom vidtagande eller tillrådande av åtgärd, avsedd att förebygga, lindra eller motverka sådant tillstånd hos viss person.97
I propositionen däremot, valde departementschefen Johansson att – efter de- cenniers stridigheter om innebörden av begreppet läkarkonst och läkekonst – helt sonika tala om läkaryrket, med vilket avsågs behöriga läkares verksam- het. Han talade om de oerhörda framsteg som läkarvetenskapen hade gjort efter tillkomsten av 1915 års lag, och som kontrasterade skarpt mot kvack- salvarnas ”fragmentariska” kunskap om människokroppen och dess funktio- ner. Dessutom hade allmänheten nu stora möjligheter att nå läkare vid be- hov, vilket helt hade förändrat förutsättningarna för behörighetslagstiftning- en. Även den allmänna sjukförsäkringen torde ha minskat utrymmet för dem som ägnade sig åt icke erkända behandlingsmetoder. Enligt kvacksalveriut- redningen kunde både läkare och lekmän ägna sig åt läkekonst, medan bara behöriga läkare kunde utöva läkarkonst. Sveriges läkarförbund ansåg där- emot i sitt remissvar till kvacksalveriutredningen att även termen läkekonst skulle förläna kvacksalveriet ett obefogat drag av vederhäftighet och tillförlit- lighet.98 Även om syftet med verksamheterna var likartade, ansåg Johansson att det i stället handlade om två helt skilda former av verksamhet, då läkarnas ”arbetsmetoder” i allt väsentligt skilde sig radikalt från exempelvis homeo- paternas och chiropraktorernas metoder. Följaktligen skulle också lagstift- ningen delas in i två lagar, genom att även formellt markera skillnaden mel- lan de utbildade läkarnas och kvacksalvarnas samt annan verksamhet på om- rådet. Objektet för läkarens verksamhet skulle nu i stället vara ”läkaryrket”.
Ordet läkarkonst täckte tydligtvis väl läkarnas verksamhet i äldre tider, när jämte intuition, handlag och faktiskt kunnande även allehanda vidskepelse och övertro bestämde behandlingen av de sjuka, men i våra dagar, när denna behandling bestäms av vetenskap och beprövad erfarenhet, har benämningen läkar- eller läkekonst uppenbarligen föga täckning i läkarnas yrkesutövning. Och de som utan att tillämpa erkända behandlingsmetoder ägnar sig åt verk-
samhet på hälso- och sjukvårdens område kan ej heller sägas utöva läkar- el- ler läkekonst; i många fall är deras metoder uppenbarligen helt otjänliga eller rent av skadliga. Deras verksamhet bör därför ej i lagen förklaras vara utöv- ning av läkekonst.99
Läkaryrket behövde enligt propositionen inte heller definieras; den föreslag- na lagen utgick från att någon annan än den i erkända former utbildade lä- karen faktiskt inte kunde utöva läkaryrket. Yrket innebar vidare en tillämp- ning – med eller utan en vidareutveckling – av den kunskap som denna ut- bildning gav.100 I specialmotiveringen vidgades definitionen av en läkare till att enligt ”den vedertagna betydelsen” gälla ”den som är utbildad på veten- skaplig grund”. Om man behövde avgränsa läkaryrket ytterligare kunde led- ning ges i bestämmelserna för medicinsk undervisning vid universitet och högskolor, samt för läkares verksamhet enligt allmänna läkarinstruktionen och andra reglementen och bestämmelser. Till utövning av läkaryrket hörde även att avge utlåtanden och intyg, liksom obduktioner och andra medicins- ka förrättningar, som inte syftade till sjukdomsbot.101
Detta statliga försök att avskaffa konsten i läkaryrket gillades inte av alla läkare. I den efterföljande riksdagsdebatten krävde flera personer att ordet ”läkaryrket” måtte bytas mot ”läkarkonsten”, med hänvisning till att det av läkaren faktiskt fortfarande krävdes intuition, en särskild observationsförmå- ga och ett särskilt handlag. Andra lagutskottet däremot ansåg det angeläget att ordet ”läkaryrket” angav att den som utövar verksamheten bygger på en grund av vetenskap och beprövad erfarenhet.102 Men även efter detta reser- verade sig läkare, som ansåg att läkarens yrke fortfarande var en läkarkonst, som utöver kunnande krävde ”en skapande intuition och ett formande om- döme.”103 Statsrådet Johansson fick lugna de upprörda läkarna med att säga att detta om intuition och omdöme naturligtvis var riktigt (och inte bara gällde läkaryrket), men att det inte hindrade att läkarens arbete kallades yr- kesutövning…
• Hälsofarligt kvacksalveri
Kvacksalveriutredningen hade ansett att begreppet kvacksalvare skulle gälla alla dem som utan särskild behörighet utövade läkekonsten yrkesmässigt eller mot ersättning. Läkarförbundet ansåg däremot – i likhet med flera andra remissinstanser – att begreppet kvacksalveri hade en nedsättande eller ring- aktande klang, vilket gjorde det stötande att beteckna sjuksköterskor, sjuk- gymnaster och annan medicinpersonal som kvacksalvare. Även andra ut- tryckte tveksamhet till om det var möjligt att återföra begreppet till en tidi- gare, mer neutral betydelse. Departementschefen anslöt sig till dessa syn-
punkter och föreslog därför att det i lagen skulle talas om ”hälsofarligt kvack- salveri” bara när det gällde verksamhet som medförde påtagliga risker för den behandlade, vilket därmed inte innebar att all obehörig verksamhet var lika med kvacksalveri.104
Antalet ”kvacksalvare” i Sverige (1950-tal)
1950 års kvacksalveriutredning genomförde en kartläggning av Sveriges ”kvacksalvare”, de obehöriga utövarna av läkarkonsten. Den största kategorin ut- gjordes av homeopater, varav en hel del ambulerande, men det fanns också psy- koterapeuter, fotspecialister, hårspecialister, kiropraktorer och andra terapeuter re- presenterade i landet. (SOU 1956:29)