”Då ett par kolleger komma tillsamman, dröjer det vanligen ej länge, förr än de äro inne på frågan om läkarnas försämrade situation till allmänheten i nuvarande tid”, skrev Carl Löwenhjelm (f. 1881) år 1927, överläkare vid Södermanlands läns sanatorium och kyrkligt aktiv.38 Han ansåg att läkarnas situation i och för sig var god, men att den varit bättre, och han såg samband mellan läkarnas situation och tidsutvecklingen i övrigt.
Carl Löwenhjelm pekade på att de föregående femtio åren inneburit stora framgångar för naturvetenskapen och läkarna, en ”högkonjunktur” beträf- fande läkarnas förhållande till allmänheten, men också en omläggning av samhällets sociala struktur. Förhållanden som enligt Löwenhjelm bidrog till att försvaga läkarens position i förhållande till allmänheten var samhällets demokratisering, läkarnas beroende av stat och myndigheter, specialistväsen- det samt den starka tillströmningen till läkarbanan. Vid nydaningstider som den gångna, hade ofta de fria yrkenas män – särskilt läkare och advokater – stått i främsta ledet bland reformatorerna. Radikalismens framträdande re- presenterade en gynnsam konjunktur för läkarna, men den tidens förhopp- ningar infriades inte. Som Löwenhjelm uttryckte det: den som sådde radika- lism fick skörda demokrati, och nu stod läkaren som representant för över- klassen. Angreppen mot auktoriteterna riktades också mot läkaren och den vetenskap han företräder. Åskådningar och behandlingsmetoder som stod i opposition mot läkarens hade enligt Löwenhjelm fått vind i seglen, och all- mänhetens gamla misstro mot det officiellt erkända drabbade nu läkaren. Han skrev att demokratin ännu inte fått förtroende för läkarna, som ju ändå representerade den välfärdsverksamhet, som demokratin varit med om att skapa. Läkarens uppgift hade förändrats genom sjukkasse- och försäkringsvä- sendet. Enligt Löwenhjelm hade en ny mentalitet och syn på sjukdom vuxit fram, som innebar arbetsfrihet, en viss ekonomisk trygghet och ”på sätt och vis ett visst anseende”. Han menade att läkarna i stor utsträckning försum- mat att vara ”Ärzte für Menschen” och rekommenderade en starkare inrikt- ning på det sociala och rent mänskliga området.
Senare samma år höll professor Israel Hedenius (1868-1932) ett tal vid Läkarförbundets 25-årsjubileum. Han konstaterade då att tiden inte varit nådig mot läkarkårens goda och ansedda ställning och manade till kamp:
Tidens snabba utveckling i våra dagar har icke varit gynnsam för bibehållan- det av dessa av läkarkåren en gång innehavda positioner. Förr var en god lä- kare ärad och aktad redan på grund av sitt höga kall. Visst kan man säga, att aftonrodnaden från denna läkarnas i socialt hänseende så lyckliga tid ännu icke förbleknat. Men i stort sett måste man erkänna, att ju mera tiden gått och går, desto större ansträngningar, ja kamp, fordras det av läkaren för bi- behållandet av våra sedan gammalt självklara, goda positioner. Man skall vara blind för att icke förstå, att vår traditionellt goda ställning – som kår betrak- tad – för närvarande är hotad, och att vi måhända befinna oss åtminstone i början av en brytningsperiod.39
Israel Hedenius talade om det ökande antalet läkare och befarade ökad kon- kurrens, sänkt ekonomisk standard för de flesta läkare och en risk för upp- komsten av ett läkarproletariat. Han talade om allmänhetens ökade intresse för sitt hälsotillstånd, som fått sjukvårdsbehovet att växa och kvacksalveriet att bre ut sig. Han talade om bristen på undervisning i läkaretik och behovet av självrannsakan hos läkarkåren.
Att i tid besinna, vad vårt arv av aktad samhällsställning varit och är och var- till det förpliktar oss, höves Sveriges läkarförbund på dess högtidsdag.40
Gotthard Söderbergh (1878-1943), överläkare på Sahlgrenska sjukhuset, satte år 1931 ”ångesten som ett signum” på denna tid i Europa. Han talade om en jordbävning av politiska, sociala och religiösa orsaker sedan världskri- get. Europa uppgavs leva i en ”Erwartungsneurose”, där allt var i gungning. Denna grundstämning hade satt sin prägel även på medicinen under och ef- ter kriget: ”Så gott som alla missförhållanden, vilka finnas på samtliga kultu- rella områden, återfinner vi mitt ibland oss.” Enligt Söderbergh hade läka- rens handlingsfrihet inskränkts och hans auktoritet var i sjunkande. Den en- skilde läkaren stod inför en daglig strid på flera fronter: gentemot allmänhe- ten, myndigheter, pressen och andra läkare. 41
Ett år senare skrev även Åke Berglund – född 1898 och verksam som pri- vatpraktiserande läkare i Ålsten i Stockholm fram till sin död någon gång på 1970-talet – om krisen i samhället och i vetenskapen.
Det ord med vilket det nuvarande samhällslivet vanligast och säkert också riktigast karakteriseras är otvivelaktigt ordet kris. Varje del av samhällslivet
visar tydliga och otvetydiga sjukdomstecken av den våldsamhet och omedel- bara farlighet, som brukar känneteckna sjukdomarnas krissituation. […]
Även vetenskapen genomgår en kris, ja, i själva verket är det kanske just en dylik kris, som ligger till grund för det allmänna osäkerhetstillstånd på alla samhällslivets områden, som karakteriserar tiden. Krisen har betecknats som en förtroendekris. Kanske är det förtroendet till vetenskapens förmåga att lösa världsgåtorna som djupast sett ligger under krisen, vetenskapen i sin nuvarande form.42
Den svenska läkarkåren var inte ensam om att bekymra sig om medicinens utveckling och läkarkårens ställning och anseende i samhället. Det var som sagt särskilt i Tyskland som det under mellankrigstiden talades om en kris för medicinen, även om liknande diskussioner fördes i Frankrike, Storbri- tannien och Nordamerika med flera länder. Man diskuterade olika frågor som i och för sig inte var nya, men som vid denna tid ställdes på sin spets. Nära förknippad med denna diskussion om en medicinens kris var också en holistisk, nyhippokratisk rörelse som växte fram särskilt i Tyskland och Frankrike bland läkare kring mitten av 20-talet. Talet om en medicinens och läkarkårens kris liksom denna holistiska rörelse har under de senaste decen- nierna väckt ett allt större intresse bland historiker och andra forskare som studerat nazismens ideologi och gärningar, en historia som i sin tur bidragit till åtgärder på den medicinska etikens och läkaretikens område under efter- krigstiden.
Tyskland var vid denna tid en ledande vetenskaplig nation och tyska forskare stod för en rad upptäckter och innovationer inte minst på medici- nens område. Svenska läkare var i regel kunniga i tyska språket, de utbildade sig med hjälp av tysk litteratur och gjorde ofta studieresor till Tyskland. Fle- ra läkare med förtroendeuppdrag inom den svenska läkarkårens föreningar var också aktiva i föreningar som syftade till att stödja utvecklingen av ”det nya Tyskland”.43 Den svenska socialmedicinen var inspirerad av den tyska utvecklingen, vilket också gäller den svenska hälsorörelsen. Det finns även en rad andra samband mellan den tyska diskussionen om en medicinens kris och den svenska läkarkårens bekymmer under mellankrigstiden, som moti- verar en närmare redogörelse för den tyska läkarkårens göranden och låtan- den under denna tid.