Det har hävdats att det är den hippokratiska eden som är normgivande för alla senare tiders läkarregler.5 Påståendet att den västerländska läkaretiken baserar sig på den hippokratiska eden har dock på senare år betecknats som en myt – ”den hippokratiska fotnoten” – inte minst av forskare som studerat framväxten av de brittiska och de amerikanska läkaretiska reglerna.6 Det finns fog för att påstå att inte heller de svenska läkaretiska reglerna uppvisar några större likheter med den hippokratiska eden. Däremot har, vilket Karin Johannisson påpekat, den hippokratiska eden etablerat mönstret för läkaryr- ket som ett moraliskt självreglerande fält.7
Hippokrates, kallad ”läkekonstens fader”, levde på ön Kos i Egeiska havet mellan omkring år 460 och 370 f Kr. De hippokratiska skrifterna kan ha fle- ra olika upphovsmän, men 13 av skrifterna lär vara autentiska.8 Ludwig Edelstein lanserade redan vid 1900-talets mitt teorin att eden inte författats av Hippokrates utan är en produkt av det pythagoreiska samfundet. Denna tanke får stöd av bland andra läkaren och etikern Per Sundström, medan andra tvivlar på uppgiften.9 Det råder alltså fortfarande oenighet om huru- vida de hippokratiska texterna verkligen är hippokratiska, vilket är värt att notera med tanke på det starka symbolvärdet hos namnet Hippokrates.
Eden är bara en av flera texter i ”corpus hippocraticum” – tillika den kor- taste – som handlar om olika aspekter av läkaryrket och läkekonsten. Trots detta, och oavsett ursprung, anses den hippokratiska eden vara normgivande för världens läkare i alla senare tider.
Den hippokratiska eden
Jag svär vid Apollon, läkaren, vid Asklepios, vid Hälsan och Panacén och vid alla gudar och gudinnor och tager dem som vittnen, att jag efter bästa förmåga och omdöme skall fullfölja denna ed och detta kontrakt,
att betrakta min lärare i denna konst som lika kär för mig som mina föräldrar, att vid behov dela mina ägodelar med honom och lindra hans nöd,
att betrakta hans barn som mina egna bröder och utan arvode eller kontrakt lära dem denna konst, om de önska lära den,
och att genom föreskrifter, föreläsningar och all annan form av undervisning meddela kunskap om Konsten till mina egna och min lärares söner och till elever bundna av kontrakt och ed enligt läkekonstens sed
men icke till någon annan.
Jag skall använda den behandling som jag enligt min förmåga och mitt omdöme anser vara till mina patienters bästa och undvika allt som är skadligt och illasinnat. Jag skall icke giva dödande gift till någon ens om jag blir ombedd; ej heller skall jag föreslå en dylik åtgärd,
likaledes skall jag icke giva en kvinna något fosterfördrivande medel. I renhet och helighet skall jag leva mitt liv och utöva min konst.
Jag skall icke använda kniven på dem som lida av sten utan överlåta detta åt dem som äro kunniga däri.
I vilket hus jag än inträder skall jag göra det till gagn för den sjuke, och skall avstå från att uppsåtligt göra orätt eller skada, särskilt från otukt med kvinna eller man, slav eller fri.
Vad helst i umgänget med människor i eller utom min yrkesutövning jag ser eller hör som icke bör talas om öppet, skall jag icke avslöja utan betrakta det som en hemlighet.
Om jag håller denna ed och icke bryter mot den, må det då förunnas mig att alltid njuta mitt liv och utöva min konst respekterad av alla,
men skulle jag bryta mot eden och överträda den må då det motsatta bliva min lott.10
Att koden har formen av en ed – ”jag svär” – visar att den skapades efter re- ligiösa förebilder. Enligt Karin Johannisson visar det också att läkaryrket, vid sidan av prästyrket, ansetts höjt över andra yrkeskategorier; kallet blir en viktig del av läkaridentiteten.11 Ordet professio på latin betyder deklaration, ett offentligt anmält yrke. Att offentligt deklararera sitt yrke är vad läkaren gör när han svär att följa den hippokratiska eden och andra läkareder.
Den antika medicinska etiken var en individuell etik. Relationen mellan läkare och patient var en sak individer emellan, ostörd av skrå- eller statliga regleringar. Det var de praktiserande läkarna själva som fastställde sina etiska
normer. I frånvaro av legitimation eller diplom var moraliska principer ett tecken på medicinsk kompetens inför patienten, och omvänt garanterades den ideale läkarens moraliska godhet av hans kompetens i läkekonsten. Ga- lenos, som efter Hippokrates blev auktoriteten inom medicinen under me- deltiden och renässansen, integrerade hippokratiska regler för beteende vid sjuksängen i den medicinska praktiken genom att poängtera att de gjorde läkaren till en effektivare botare genom att hjälpa patienten att tro på ho- nom. Anslutning till en medicinsk etik separerade den bra botaren från den mindre bra; det var både ett försäljningsargument och en slags försäkrings- politik. Om man inte kunde förlita sig på andras vittnesmål eller var lika medicinskt kunnig själv, var god moral en indikation på att man slapp bli lurad. Det moraliska och det professionella hängde ihop. 12
Under 900-talet utarbetades en kristen version av den hippokratiska eden, i vilken ingressen ändrades till ”Välsignad vare Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader, som är välsignad i evigheternas evighet; jag ljuger icke”. Dess- utom togs avsnitten om vördnaden för lärarna samt förbudet mot stensnitt bort.13
Mycket få av de medicinska eder som svors av de medicinska studenterna vid medeltidens universitet inkorporerade sektioner från den hippokratiska eden, även om många var hippokratiska i andan. Eden verkar inte ha an- vänts alls förrän under 1500-talet, först i Wittenberg 1508 i modifierad form, sedan i Basel 1570. Moraliska dilemman i eden, som abort, eutanasi och användning av kniven, har inte så stor betydelse i den direkta relationen med patienten. Enligt Vivian Nutton var det just därför att dessa avsnitt i eden passade en kristen, muslimsk eller judisk moral, som den hippokratiska eden med tiden fick mer auktoritet över andra texter. Under medeltiden och renässansen kom mycket av det etiska innehållet i den lärda medicinen från de hippokratiska och galenska texterna, och det var först under renässansen som den hippokratiska eden fick den auktoritativa och normativa status som den i dag ofta anses ha haft redan från början. Vid denna tid kom de första längre texterna som enbart handlade om medicinsk etik. Gabriele de Zerbis De Cautelis Medicorum (Concerning the Precautions of Medical Men) från 1495 handlade i detalj om hur läkaren skulle uppträda gentemot sina pati- enter och kolleger. 14
Även Wilfried Nolte, som studerat läkarederna vid tyska universitet, har konstaterat att den hippokratiska eden fick mer inflytande med tiden på de olika läkarederna. Däremot har den hippokratiska eden i sig aldrig avlagts vid en tyskspråkig medicinsk fakultet. Här handlade ederna i stället om tro- het mot överheten och en rad praktiska förpliktelser. Ederna vid protestan-
tiska universitet innehöll dock mer tankegods från den hippokratiska eden än vid de katolska.15