Lag (1915:362) om behörighet att utöva läkarkonsten trädde i kraft den 1 januari 1916, varigenom 1688 års bestämmelser för obehörigt utövande av läkarkonsten upphävdes. Lagen blev en enda lag och inte två separata, vilket läkare hade krävt. Den handlade därmed både om grunderna för läkares be- hörighet och förlust av behörighet, samt om den obehöriga verksamheten på läkarkonstens område.
1890 och 1911 års läkarinstruktions huvudstadganden om förutsättning- arna för behörighet att utöva läkarkonsten fördes över till den nya behörig- hetslagen och ”förtydligades”. Som nämnts var legitimation den högsta for- men av läkarbehörighet, som gavs av medicinalstyrelsen efter medicine li- centiat-examen, men det var inte den enda. Den fjärde formen av behörighet inträdde när Konungen – alltså inte medicinalstyrelsen – gav särskild tillåtel- se att utöva läkarkonsten.
Sammanlagt tre paragrafer i lagen handlade om förlust av behörighet. En läkare som begått vissa brott under utövning av läkarkonsten och dömts där- för, kunde bli av med sin legitimation, om han visat sig ovärdig det förtro- ende en läkare borde äga. En annan grund för deslegitimering var sinnes- sjukdom eller annan rubbning i själstillståndet, orsakad av missbruk. Om en läkare dömts för brott enligt strafflagen enligt vissa paragrafer, skulle detta anmälas till medicinalstyrelsen respektive Konungen, beroende på behörig- hetsform. En läkare som varit behörig men som fortsatte att utöva läkarkonst mot ersättning kunde straffas med böter eller fängelse; om han gjorde detta yrkesmässigt skulle straffet höjas.
Den sjätte paragrafens andra moment handlade om den helt obehöriga verksamheten, utan att ordet kvacksalveri någonsin nämndes:
6 § 2 mom. Om någon, som ej är eller varit behörig till läkarkonstens utöv-
ning, mot ersättning behandlar venerisk sjukdom, tuberkulos, kräftsjukdom eller sådan smittsam sjukdom, till förekommande av vars införande i eller utbredning inom riket Konungen meddelat särskilda föreskrifter, eller före- tager hypnotisk behandling eller behandling under allmän bedövning, straff- as med böter från och med femtio till och med ettusen kronor. Sker det yr- kesmässigt, må straffet kunna höjas till fängelse i högst ett år.
Utövas eljest läkarkonsten av någon, som ej är eller varit därtill behörig, och sker det yrkesmässigt; då skall, där behandlingen varit av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade, dömas till böter från och med femtio till och med ettusen kronor.62
Dessutom stadgades att den som gjort sig skyldig till brott enligt de första två momenten om obehörig utövning av läkarkonsten, och därvid vållat an- nan skada till liv eller hälsa, skulle dömas enligt allmänna strafflagens fjärde kapitel första paragrafen. Delaktighet i brotten skulle straffas enligt straffla- gens tredje kapitel. Vidare angavs i lagen att den verksamhet som bedrevs av tandläkare, sjukgymnast eller sjukvårdsbetjäning, inte ansågs som utövning av läkarkonsten. Vad som egentligen var att beteckna som ”utövning av lä- karkonst” definierades däremot inte i lagen.
Det blev alltså i huvudsak riksdagsutskottets förslag som godkändes av riks- dagen och blev till lag. Riksdagens förslag gick längre i liberaliserande rikt- ning jämfört med den kungliga propositionen, som även den i sin tur hade gått på en betydligt mer tillåtande linje gentemot den obehöriga läkarverk- samheten jämfört med medicinalstyrelsens och läkarföreningens förslag och synpunkter. De folkvalda var fortfarande obenägna att totalförbjuda all lek- mannaverksamhet på läkarkonstens område. Läkarnas synpunkter på be- stämmelserna klingade relativt ohörda, vilket även gällde protesterna mot Kungl. Maj:ts möjlighet att ”legitimera kvacksalvare” samt mot det uteblivna skyddet av yrkestiteln för läkarna.
Enligt sociologen Eva Palmblad medförde medicinalstyrelsens och Lä- karförbundets agerande före år 1915 att det blev kvacksalveriet och inte des- legitimeringsfrågan som hamnade i fokus på den politiska arenan.63 Det må så vara, men resultatet av denna fokusförskjutning blev inte det önskade. Lä- karna blev i praktiken av med det monopol på läkarkonstens område de tidi- gare innehaft (åtminstone i teorin), och den obehöriga verksamheten legali- serades med få undantag. Att straffsatserna moderniserades något jämfört med 1688 års medicinalordningar och därmed skärptes, förändrar inte den saken. Det finns utrymme för alternativa tolkningar att jämföra med Eva Palmblads slutsatser att den medicinska professionen lyckades skaffa sig stat- lig sanktion för sina monopoliseringssträvanden, att det skapades en profes- sionellt (av läkarkåren) definierad policy vad gällde regleringen av läkekons- tens utövande, och att den ”läkarvetenskapliga verklighetsdefinitionen” ge- nomdrevs bland politikerna, vilket skulle belysa den medicinska professio- nens kulturella auktoritet.64 Tvärtom drogs en mycket tänjbar gräns mellan behörig respektive obehörig verksamhet på det gemensamma området för ”läkarkonst”.
Det var i stället läkarna som år 1915 liksom tidigare drog det kortaste strået i kampen om behörighetsregleringen, just när det gällde de principiella frågorna rörande gränsen mellan behörig och obehörig verksamhet på läkar-
konstens område och om den senares legalisering eller kriminalisering – för att inte tala om terminologin på området; ordet kvacksalveri nämndes inte ens i lagen. Att läkarnas synpunkter rörande en del detaljer om vilka sjuk- domar och behandlingsmetoder etc. som borde reserveras för läkarbehand- ling godtogs, ändrar inte heller den slutsatsen. Bristen på professionell aukto- ritet förstärks av att det dröjde 45 år innan 1915 års behörighetslag ersattes av ny lagstiftning och ny terminologi på området som i något större ut- sträckning överensstämde med läkarnas och medicinalstyrelsens synpunkter, även om klyftan bestod, vilket kommer att visas i det följande. Till saken hör också att läkarna inte var helt eniga sinsemellan om hur långt man borde gå vad gällde förbud respektive kompromisser. Läkarförbundet och medicinal- styrelsen hade vid denna tid inte självklar auktoritet ens över läkarna i riks- dagen.
I 1800-talets förordningar och påbud på hälso- och sjukvårdens område bleknade med tiden argumenten om skydd mot intrång på olika yrkens re- vir, och talet om att det var individen som skulle skyddas i första hand blev mer uttalat. Detta gällde inte bara obehörigas utan även behörigas felbe- handlingar. Det centrala medicinalväsendet hade åren före sekelskiftet 1900 fått ett formellt ökat inflytande över olika behöriga yrkesgrupper, alltså inte bara läkarkåren, vilket enligt Sofia Ling kan ha medfört att det inte längre uppfattades som lika nödvändigt att klargöra de priviligierades ansvarsområ- den.65 Utvecklingen kan emellertid också tolkas som ett stöd för en relativt fri konkurrens även på den medicinska marknaden och ett hänsynstagande till den enskilda människans valfrihet, och mindre stöd för de professionella strävandena efter yrkesmonopol. Att ordet ”läkare” inte definierades alls i sekelskiftets svenska uppslagsverk kan måhända vara ett tecken på båda dessa drag i utvecklingen. Behörighetslagstiftningens utformning kan sägas mani- festera denna tyngdpunktsförskjutning på bekostnad av skarpa gränser för den behörige läkarens yrke. Med individen och patienten i fokus, valde den politiska majoriteten att inte gå på medicinalstyrelsens och läkarföreningens linje, som av många uppfattades som tydliga parts- och skråintressen. Mo- nopolsträvandena fick inte det eftersträvade politiska stödet.
Kampen mot kvacksalveriet i Tyskland
Vid denna tid hade även den organiserade läkarkåren i Tyskland gjort flera fram- stötar i riksdagen med krav på att den sedan 1869/70 gällande näringsfriheten på det medicinska området skulle avskaffas och kvacksalveriet förbjudas. Frågan drevs bland annat av det tyska sällskapet för kvacksalveriets bekämpande, ”Deutsche Gesellschaft zur Bekämpfung des Kurpfuschertums”. Kravet var att läkarens legi- timation (”Approbation”) skulle utgöra kriteriet på en äkta läkare, medan all obe- hörig verksamhet skulle klassas som ”Kurpfuscherei”. Alla försök i denna riktning stötte dock på patrull bland politikerna, som inte alls var benägna att ge läkarna monopol. Man hänvisade bland annat till naturläkekonstens positiva insatser för folkhälsan. Bland motståndarna till ett kvacksalveriförbud fanns Julius Moses, lä- karen och riksdagsmannen för socialdemokraterna. Hans huvudsakliga argument var att läkarna skulle rensa i de egna leden om man verkligen såg till folkhälsans bästa, men han såg kampen mot kvacksalveriet framför allt som ett försök från lä- karnas sida att bli av med misshaglig konkurrens på marknaden. Moses ansåg att ”läkare” var den som kunde bota medan ”kvacksalvaren” misslyckades, och att lä- karlegitimationen ingalunda innebar någon garanti för en botande förmåga. (Mo- ses 1930.)