Kvacksalveriet och vad som kallades patent- och humbugsmedicin var en stor fråga kring sekelskiftet, fram till dess att en ny lag på området kom år 1915. Under 1930- och 40-talen debatterades kvacksalveriet på nytt, då la- gen inte ansågs tillräckligt effektiv, men det dröjde ända till år 1960 innan den skärptes något. För en del svenska läkare var de behandlingsmetoder som huvudsakligen användes av obehöriga utövare av läkarkonsten – så kall- ade kvacksalvare – inte också automatiskt att betrakta som kvacksalveri. Man försökte kort sagt att i viss utsträckning skilja mellan don och person.
Den vetenskapliga forskningen kom att spela en allt viktigare roll vid de naturvetenskapliga och medicinska institutionerna från 1870-talet och fram till första världskriget. Professionaliseringen och specialiseringen av läkarkåren ökade.136 Men även om läkarnas diagnostiska metoder hade för- bättrats avsevärt sedan 1800-talets mitt, och även om kunskapen rörande smittkällor och smittspridning hade ökat, så var den terapeutiska arsenalen fortfarande inte så stor vid 1900-talets början, och det dröjde till exempel till 1940-talet innan antibiotikan kom i allmänt bruk.137 Den bristande förmå- gan till effektiv behandling av inte minst infektionssjukdomarna, gjorde lä- karna modfällda. När de skulle försöka definiera skillnaden mellan sig själva och kvacksalvarna, kunde de inte tala om effektiv respektive ineffektiv be- handling; i stället försökte man förklara de principiella skillnaderna i det teo- retiska tillvägagångssättet i sökandet efter rätt diagnos och behandling.
Det fungerade inte heller alltid att ställa vetenskap mot kvacksalveri. Den medicinska vetenskapen var underkastad kritisk granskning även inom me- dicinen och läkarkåren. Medicinens naturvetenskapliga dominans sades sätta människokunskapen och läkekonsten på undantag. Det fanns hos flera läka- re en beredskap att inte kasta ut barnet med badvattnet, i det här fallet na- turläkekonsten med kvacksalvarna. När vetenskapen fallerade, skulle inte den beprövade erfarenheten förkastas. Även om obehörigt utövande av lä- karkonsten avvisades av de flesta läkare, fanns det röster som talade för en kritisk granskning av framför allt olika former av naturläkekonst och home- opati. Det var en ståndpunkt som fördes fram inte bara av ”outsiders” inom läkarkåren, utan också av läkare med mer framträdande positioner inom den medicinska världen.
Professor Israel Hedenius, som var en av stiftarna av Svenska föreningen för invärtes medicin, erkände år 1908 utan omsvep att den interna terapin ännu befann sig i sökandets tecken, till skillnad från den framgångsrika ki- rurgin. Han skrev att invärtesläkaren hade en föga gynnsam mellanställning mellan kirurgin å ena sidan och kvacksalveriet å den andra.138 Dennes upp- gift blev att ta hand om de obotligt sjuka och döende, där i alla fall inte mycket fanns att göra. Även specialiseringen på det interna området var ett hot, som bland annat gjort den gamla husläkarinstitutionen omodern. He- denius bekymrade sig över att kvacksalvarna – och lasarettsläkarna – på många håll i landet åtnjöt ett större förtroende än invärtesläkarna. Hans re- kommendation – utöver en rad andra förslag till höjande av den interna me- dicinens ställning i landet – var att kvacksalvarna skulle mötas på deras egen mark. I brist på annat skulle man inte helt förkasta alla äldre terapeutiska metoder i väntan på nya. Han skrev att en del ”s. k. naturläkemetoder” för- tjänade en mera ingående och kritiskt vetenskaplig prövning. Hedenius åter- kom till detta ämne även 18 år senare, och hävdade då än en gång vikten av att läkaren skulle möta den ”s. k. naturläkekonsten” på dess egna behand- lingsområden.139
Den kritiserade reduktionistiska och sjukdomsfixerade vetenskapliga me- dicinen hade inte helt lyckats tränga ut äldre medicinska synsätt. Det var fortfarande mången läkare som baserade sin verksamhet på den hippokratis- ka uppfattningen om sjukdomarnas natur och läkarens uppgift: läkaren be- handlade, men det var naturen som botade (vis medicatrix naturae). Även om det i Sverige inte fanns någon organiserad nyhippokratisk rörelse av tysk eller fransk modell, representerade Hippokrates även här en ideal figur.
Malte Ljungdahl, överläkare i Malmö och från och med 1937 professor, har av Torbjörn Gustafsson beskrivits som en representant för en hippokra- tisk vitalism, som utgjorde en variant av vetenskapskritiken vid 1900-talets början.140 Ljungdahl hade redan år 1926 hållit ett föredrag vid nittonde all- männa läkarmötet om stundande ”vargatider” för läkaren. Han talade om tillströmningen till läkarbanan, en långt driven specialisering inom vetenska- pen, en teknifiering av vården, en splittring inom kåren, en viss animositet och minskad tilltro bland allmänheten för läkarens arbete samt en åtföljande frodig marknad för kvacksalvare – kort sagt i stort sett alla ingredienser i medicinens och läkarkårens ”kris”. Roten till det onda fann Malte Ljungdahl inom medicinen själv. De nämnda tecknen tolkade han som ”den medicins- ka kulturens långsamma undergång för den medicinska civilisationen”. Mot- satsparet kultur – civilisation känns igen från den tyska debatten,
Malte Ljungdahl (1882-1957) var överläkare vid Malmö allmänna sjukhus och från och med 1937 professor. Han deltog i en rad olika utredningar i medicinska och farmaceutiska organisationsfrågor och var en av männen bakom Pharmaco-
nomia svecica som utkom i flera upplagor under 1930- och 40-talen. Han skrev en
rad längre artiklar i Läkartidningen som handlade om medicinens historiska rötter, alltifrån Hippokrates föregångare (1917) över grekernas roll i den västerländska medicinen (1923) till Homeros och medicinen (1932) och magi i senantik medi- cin (1956). Ljungdahl intresserade sig inte minst för skillnaden mellan läkaren och kvacksalvaren och för den sanna läkekonstens natur. (Bilden hämtad från Om
sjukdom och sjukvård 1947.)
där den anrika tyska kulturen ansågs hotad av civilisationens alla avarter i form av masskultur, mekanisering, industrialisering, teknifiering och specia- lisering etc.141
Malte Ljungdahl lyfte fram Hippokrates syn på naturen som ett sam- manhängande system där helheten bestämde delarna, och inte tvärtom. Han ansåg att den ideala läkekonsten var baserad på den hippokratiska sjukdoms- uppfattningen, som besjälade läkaren med ”en känsla av ödmjukhet och medvetandet om att han endast var naturens ringa redskap och medel.142 Ljungdahl ansåg att den svenska läkarkåren hade glömt arvet från Hippok- rates, även om man officiellt hyllade det. De hippokratiska texterna symboli- serade också en etik, som lärde människan ödmjukhet och vördnad inför naturen.143 Det var inte bara sjukdomen som skulle behandlas, utan även
människan. Han menade att även organiska sjukdomar påverkade ”sub- jektet”, som i sin tur påverkade ”objektet”, sjukdomen. Ljungdahls förslag var att kroppssjukvård och neurosvård skulle komplettera varandra som en motvikt mot medicinens ensidiga inställning åt ena eller andra hållet, ett skydd mot kroppssjukvårdens utveckling till teknik och hantverk, samt neu- rosvårdens utveckling till detsamma eller till svammel och kvacksalveri.144
Idéhistorikern Franz Luttenberger har beskrivit motsättningen inom den svenska psykiatrin och neurologin mellan ett naturvetenskapligt somatiskt synsätt och ett psykologiskt-psykoterapeutiskt synsätt, där det sistnämnda företräddes av en liten minoritet inom läkarkåren, bland andra Malte Ljung- dahl. När Freuds idéer började uppmärksammas i Sverige kring 1910, avvi- sades de från auktoritativt håll, men tillämpades av ett mindre antal privat- praktiserande läkare, såsom Emanuel af Geijerstam, Poul Bjerre och Alfhild Tamm. Läkaresällskapets sektion för neurologi och psykiatri hävdade på 1920-talet en strikt medicinsk sjukdoms- och behandlingsuppfattning. Lut- tenberger konstaterar att detta akademiska avståndstagande gick i rakt mot- satt riktning mot utvecklingen i Centraleuropa. Malte Ljungdahl hörde dock till dem som ansåg att medicinen var mogen för en grundlig omdaning i psykologisk riktning, vilket skulle höja såväl läkekonstens effektivitet som dess anseende.145
Gotthard Söderbergh hänförde på sin tid en stor del av problemen inom medicinen till att personlighetens värde hade underskattats och ersatts av det kollektiva. ”Då allt sviktar utom individen, måste den söka sig tillbaka till sig själv och med stöd av vad den erfarit försöka bygga upp det bästa inom sig.” Söderbergh beskrev självrannsakan som A och O i läkaretiken. Alla goda krafter – främst läkarnas – borde samlas för att vända den kalla vind som be- stod av en materialistisk och mekaniserad syn på livet. Hans önskemål var för det första att medicinen måste ställa högre krav på vetenskaplighet än vad som var fallet, för det andra att personligheten borde återfå sin plats inom vetenskap och praxis, och för det tredje att medicinen borde återknyta sin förbindelse med humaniora. ”De unga skulle då än bättre förstå, vad de ha att studera och behandla. Icke sjukdomar, men människor.”146
Även marinläkaren Pierce Butler (f. 1895) talade om allmänhetens svå- righeter att förstå läkaryrkets svårigheter. Läkaren botade inte, han behand- lade sjuka genom att förbättra och förebygga. Sjukdomen övervanns av den sjuka kroppen själv genom dess egen energi och livskraft. Han kritiserade allmänhetens uppdelning i naturläkekonst respektive medicinläkarkonst, och påpekade att många av läkarens metoder var att betrakta just som naturläke- konst. Butler menade att den moderna läkekonsten sökte handla efter prin-
cipen att läkaren behandlar, medan naturen helar. Han vände sig emot bil- den av läkaren som går ut på att alla strävar efter att bli specialister för att sedan bara behandla ett organ eller en kroppsdel i taget. ”Vår utbildning är sådan, att den lär oss att förstå, att det inte är vissa organ utan människor vi skola behandla.”147
Flera teman känns igen från de tyska läkarnas krisdiskussion: framhävandet av den hippokratiska synen på läkekonst, personlighetens, psykologins och humanioras betydelse för denna konst, försöken att separera naturläkekons- ten från kvacksalverifrågan samt talet om en utvidgning av en ensidig veten- skaplig medicin med andra synsätt.
Läkarna valde således att föra kampen mot kvacksalvarna delvis på deras egen planhalva: det var skolmedicinen som stod för den egentliga naturläke- konsten, medan kvacksalvarna stod för den falska. Innan de stora verksamma farmakologiska medlen hade införts i den medicinska praktiken, höll mången läkare fast vid den hippokratiska sjukdomssynen att det var naturen som stod för det verkliga helandet. Varken naturläkekonst, humaniora eller ökad subjektorientering och personlighetscentrering inom medicinen stod dock i en direkt motsatsställning till vetenskapen, som ändå var den stora ledstjärnan för medicinen. I stället talades om någon slags förening och inte- grering av de skenbart olika ståndpunkterna, som en lösning på en alltför ensidigt objektorienterad, specialiserad och teknisk medicin och läkarverk- samhet.