Behörighetsregleringens syfte beskrevs i kvacksalveriutredningen som dels det allmännas intresse av att den erkända läkarverksamheten avgränsades gentemot kvacksalveri och annan utövning av icke tillförlitliga behandlings- metoder, och dels att utövarna av denna erkända läkarverksamhet kunde ställas under det allmännas tillsyn. Detta krävde också att denna auktorisa- tion kunde tas ifrån den som inte utövade verksamheten på tillfredsställande sätt, annars vore regelverket meningslöst. Återkallelse av auktorisation skulle därför inte heller ses som ett ”korrektiv” mot läkare, som åsidosatt sina skyl-
digheter, utan främst som ett medel att skydda de intressen, som uppbar auktorisationsinstitutet, såsom intresset av att läkarkåren hade allmänhetens och samhällsorganens förtroende. Lagen borde – av olika skäl – bara ta upp regler för återkallande av legitimation på grunder som hänförde sig till in- tresset av att dels skydda allmänheten, dels värna om förtroendet för de auktoriserade läkarna.
Kvacksalveriutredningens föreslagna deslegitimeringsgrunder godtogs i huvudsak i propositionen.105 Man hade föreslagit vissa utökade indikationer, såsom felbehandlingar, charlataneri och missbruk, och att brott begångna även utanför läkarverksamheten skulle leda till förlust av behörighet. Dess- utom skulle deslegitimering innebära totalförbud mot att få utöva läkekons- ten yrkesmässigt eller mot ersättning.106 Tanken med straffbuden i läkarla- gen syftade enligt departementschefen således till att ge sanktion åt reglerna om behörighet såtillvida att behörighetens upphörande skulle tvinga läkaren att sluta utöva läkaryrket.107 Läkarförbundet accepterade inte att grov oskicklighet och uppenbar olämplighet skulle bli grund för deslegitimering, men så blev det i lagen.108 Ett förslag om deslegitimering av läkare på grund av kroppslig sjukdom eller lyte ströks däremot av riksdagen.109
• Osakkunnig behandling av sjuka
Vad ansåg då departementschefen år 1960 om regleringen av den obehöriga verksamheten, jämfört med medicinalstyrelsens och kvacksalveriutredning- ens förslag, Läkarförbundet och andra remissinstanser?
I samband med remissbehandlingen av medicinalstyrelsens lagförslag hade Läkarförbundet åter pekat på att man givetvis helst inte ville att andra än behöriga läkare skulle få ge läkarvård, men nu förordade man inte längre ett totalt förbud för obehörig behandling, bland annat på grund av svårig- heterna att dra gränser kring innebörden av begreppet läkarvård. I samband med remissomgången efter kvacksalveriutredningen sa Hilding Bergstrand att praktiskt taget alla läkare var eniga om att ett totalförbud mot kvacksalve- ri ur medicinsk synpunkt var berättigad, vilket ur ideologisk synpunkt var en ”rakryggad” inställning. Nu hörde det emellertid till laggivningens elementa att det krävdes en förankring i det allmänna rättsmedvetandet, vilket alltså här inte var fallet.110
Kvacksalveriutredningen – som redan i direktiven hade fått anvisning om att det inte var aktuellt med ett totalförbud för obehörig läkarkonst – före- slog utökat antal restriktioner för obehörig behandling, såsom förbud mot att behandla barn under ett års ålder. Därmed sänkte man medicinalstyrel-
sens föreslagna åldersgräns om 18 år rejält. Man ville också införa förbud mot kringresande verksamhet.
Vid 1949 års riksdag hade motioner väckts om utredning angående lega- lisering av den chiropraktiska verksamheten såväl i första som andra kamma- ren. Exempel på argument för en auktorisering av chiropraktorer var behovet av ökad förståelse mellan chiropraktorer och läkare, att det behövdes en sa- nering på området och att metoden kunde ha visst värde. Argument mot en sådan auktorisering var att det bästa vore att läkarna studerade metoden i stället, att det ju inte fanns något monopol ens på läkartiteln, så varför skulle då chiropraktorer få monopol, och till slut skulle man ha diplomerat både det ena och det andra… Enligt kvacksalveriutredningen skulle en legalisering av chiropraktiken missleda allmänheten till att tro att denna vore en önsk- värd och nyttig verksamhet, och sedan skulle även andra kvacksalvare ställa krav på legalisering, såsom homeopater och naturläkare. Att statsmakterna skulle erkänna kvacksalveriet i alla dess former var en utveckling som vore ”absurd”.111
Enligt propositionen skulle den nya kvacksalverilagen inte gälla den som var behörig att utöva läkaryrket eller som eljest i sin verksamhet var under- ställd medicinalstyrelsens tillsyn. Lagen gällde således vid denna tid inte läka- re, tandläkare, apotekare, sjukgymnaster, sjuksköterskor, abortkuratorer etc. Med medicinalstyrelsens tillsyn var vissa disciplinära åtgärder förenade.112 Det talades i förslaget inte om läkarkonst eller läkekonst utan om verksam- het, som i vissa fall specificerades.
I propositionen gjorde departementschefen en uppdelning mellan kvack- salveri i bemärkelsen ”osakkunnig behandling av sjuka” och all annan verk- samhet på hälso- och sjukvårdens område som utövades utan läkarbehörig- het. Intill dess tiden mognat för ett förbud mot kvacksalveri och en auktori- sering av värdefull verksamhet, var man hänvisad till att genom förbud och andra inskränkningar försöka minska riskerna för skador till följd av kvack- salvares verksamhet. Och det var bara den verksamhet som bedrevs i för- värvssyfte, som skulle underkastas inskränkningar.
Några av dessa inskränkningar ska nämnas kort. Medicinalstyrelsen hade föreslagit behandlingsförbud för obehöriga när det gällde barn under 18 år, kvacksalveriutredningen föreslog en ettårsgräns, medan departementschefen föreslog 8 år, med hänvisning till att barnet då kom under regelbunden skolläkarkontroll, och då också själv kunde redogöra för symtom och effekter av kvacksalvarens behandling.113 I Läkartidningen hade krav framförts på en gräns på 16-17 år, men den linjen valde alltså inte departementet.114 Kvack- salveriutredningens förslag att utländsk medborgare som inte var behörig lä-
kare inte skulle få utöva läkekonsten i landet yrkesmässigt eller mot ersätt- ning tillstyrktes av bland annat medicinalstyrelsen, Läkarförbundet och Lä- karsällskapet. Och det tyckte även departementet: utlänningars kvacksalveri stod nära det ambulerande dito, och båda skulle förbjudas.
Ett område som diskuterades utförligare denna gång jämfört med i be- handlingen inför 1915 års lag, var de psykiatriska och oftalmologiska områ- dena. Det kom bland annat till en diskussion om huruvida psykologer skulle legitimeras, vilket dessa krävde. Kvacksalveriutredningen hade avvisat tan- ken, liksom Läkarförbundet, och de blev inte legitimerade nu heller.
En intressant innovation i sammanhanget var att kvacksalveriutredningen hade föreslagit ett stadgande i lag om att utövare av läkekonsten inte fick be- tinga oskälig ersättning för sina tjänster. Som läget var, kunde Läkarförbun- det bara ingripa mot en medlem som bröt mot en liknande punkt i de läkar- etiska reglerna, men alla behöriga läkare var inte medlemmar av förbundet. Bestämmelsen i lagförslaget kom att gälla samtliga utövare av läkekonsten, såväl behöriga som icke behöriga.115 Detta förslag ströks emellertid i propo- sitionen, bland annat med motiveringen att det skulle vara svårt att fastställa vad som var oskäligt i olika sammanhang.116
• Skyddad läkartitel
Kvacksalveriutredningen hade, i likhet med medicinalstyrelsen och läkarna, föreslagit att läkartiteln skulle skyddas. Hur detta skulle ske diskuterades in- gående. Att med advokaterna som parallellt fall kräva medlemskap i Läkar- förbundet för läkartiteln ansågs inte möjligt. Det skulle i så fall vara nödvän- digt att underkasta förbundet statlig reglering, ”vilket säkerligen skulle möta ett bestämt motstånd från förbundets sida”. Man fastnade för ett förbud i lag mot att obehörigt begagna titeln läkare eller doktor.117
Detta förslag tillstyrktes givetvis av medicinalstyrelsen, Läkarsällskapet och Läkarförbundet, och inte heller homeopater eller chiropraktorer hade några invändningar. Enligt departementschefen var det just det kvacksalveri, som sökte ge sken av respektabilitet genom att ”låna de yttre tecknen på ve- derhäftighet från läkaryrket”, som det var mest angeläget att tränga tillbaka. Både läkar- och doktorstitlarna borde omfattas av skyddet, även i samman- satt form.
Innan 1960 års nya behörighetslagstiftning beskrivs, behöver en annan be- hörighetsfråga tas upp, som har att göra såväl med de allmänna grunderna för läkarbehörighet som med kvacksalverifrågan. Utländska läkares rätt att få
arbeta i Sverige har redan nämnts i förbigående, men det finns anledning att närmare beskriva de olika aktörernas argument och ageranden i ärendet.