Fram till decennierna kring sekelskiftet 1900 då ny lagstiftning tog vid, in- nefattade skråprivilegier, kungliga brev och eder för olika yrken på sjukvår- dens område även en del etiska regler. Som tidigare nämnts, syftade de tidiga privilegiebreven och reglementena framför allt till att stävja kollegiala ”oordningar” och upprätta gränser för yrket gentemot andra yrkesgrupper, medan ederna var mer inriktade på själva yrkesverksamheten i förhållande till patienterna.
För att bli erkänd medlem av Collegium medicum avlade läkaren tro- och huldhetseden, i vilken lovades och svor vid Gud och Hans heliga evan- gelium att tjäna Konungen, att vara trogen, redelig och uppriktig, tjäna pati- enterna efter bästa förmåga inte endast för arvodets skull, utan även för ”en Christelig kärleks skuld”. Vidare lovades att inte skada, att iaktta tystnads- plikt samt följa regler och stadgar, instruktioner och medicinalordningar.
Enligt 1688 års medicinalordningar skulle alla behöriga läkare som till- hörde Collegium medicum ta hjälp av varandra i svåra fall, och hög och låg skulle behandlas lika. Från och med år 1733 fick de i Sverige promoverade medicine doktorerna avlägga ett så kallat juramentum medicorum på latin, som i översättning löd:
Jag lovar heligt [...] att vid utlärande av läkekonsten icke utan orsak avvika från de gamla läkarnas föreskrifter eller från av nya och högst ansedda läkares läror och av vunnen och under lång tid prövad erfarenhet framsprungna metoder, och att även följa samma metoder vid botande av sjukdomar: att icke använda okända och farliga läkemedel utan blott dem, som jag förstår mest bidraga till de sjukas botande. Vid farliga sjukdomar och sjukdomsfall skall jag ivrigt utröna andra läkares råd. Om den sjuke kräver hjälp, skall jag icke undandraga mig att lämna sådan och jag skall icke genom att omtala hemliga sjukdomar någon bedröva (affligere), utan i all utövning av min tjänst göra det, som hedern, Gudsfruktan (pietas), kärlek till nästan och kristen kärleksplikt bjuder; allt efter måttet av min förmåga. Så sant mig Gud hjälpe.16
Med ”hemliga” sjukdomar avsågs veneriska sjukdomar, en sjukdomskategori som in i våra dagar fortsatt att utgöra en stridsfråga i gränslandet mellan lä- karens tystnadsplikt och samhälleliga krav på bland annat anmälningsplikt.
När Chirurgiska societeten upplöstes år 1797 överfördes den kirurgiska undervisningen till Collegium medicum, som år 1813 blev ett ämbetsverk under namnet sundhetskollegium. I kollegiets instruktion fanns en bestäm- melse för edsavläggning: alla ”medici” och kirurger skulle inställa sig i kolle- giet efter genomgångna examina, förete ”lärdomsdiplom” och avlägga tro- och huldhets- samt practici-ed. 17
Det fanns två sorters eder: dels tjänsteederna, som avlades av läkare och andra ämbetsmän vid tillträdandet av offentliga ämbeten, dels eder som av- lades vid mottagandet av en lärdomsgrad, exempelvis licentiateder.18 Under medeltiden och tidig modern tid ökade användningen av eder av olika slag, vilket av Wolfram Kock hänförts till den intima kontakten med den tyska medicinen, där bruket av eder var utbrett. Det var vid denna tid vanligt både att tyska läkare kom till Sverige och att svenska läkare studerade utom- lands.19
Practici-eden (licentiat- eller läkareden) avlades således vid de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund eller Stockholm efter medicine licentiatexamen. I eden stod i 1829 års version, förutom gällande tro- och huldhetsförsäkran till Konungen, bland annat att vederbörande lovade att ”i sjukdomars be- handling endast anwända sådana medel, hwilka erfarenheten, wetenskapen och mogen pröfning godkänt”, samt att ”öfwa mitt kall i Guds fruktan och kärlek till nästan, efter samvete och bästa förstånd. Så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.” Detta löfte avlades inför de akademiska församlingarna, vilka dock inte hade någon rätt att utöva tillsyn över de färdigutbildade läkarna. Licentiatexamen gav vid denna tid rätt att bli privatpraktiserande läkare, medan ytterligare examen och ämbetsprov behövdes för att få inneha stats- tjänst.20
År 1878 avskaffades tro- och huldhetseden samt ämbets- och tjänste- mannaeden. Läkarnas licentiated avskaffades, och formuläret för ämbetseden ändrades till en försäkran att samvetsgrant uppfylla läkarkallets plikter samt att icke uppenbara vad som borde hållas hemligt. Anledningar till att licenti- ateden avskaffades var att denna ansågs hindrande på utforskandet av nya läkemedel, att läkarnas skyldigheter att alltid stå till tjänst var lite väl strängt formulerade, samt att deras tystnadsplikt kunde komma i konflikt med deras plikt att meddela tjänsteupplysningar om patienterna. Medicinalstyrelsen – sundhetskollegiets efterföljare – ansåg att eden inte behövdes, då licentiatex- amen vid denna tid var det enda kompetenskrav som fanns för erhållande av
statlig tjänst. Ämbetsmannaeden (tjänsteeden, läkareden) avskaffades sedan ändå helt år 1887 och ersattes med en erinran om att yrket förenade ”åligganden och det ansvar, försummelse deraf medför”. Även fältskärseden och tandläkareden försvann.
När ederna började ifrågasättas på allvar under 1870- och 1880-talen för- svarades ederna av riksdagsmän som ansåg att samhällsutvecklingen ännu inte nått ”den höga grad af kultur och sedlighet” som kunde motivera att ederna avskaffades. Motståndarna till ederna var vanligen vad de själva kalla- de liberaler. Argumenten mot svärandet av eder handlade bland annat om att de blivit föråldrade, att bävan inför den yttersta dagen knappast längre kun- de medföra att statstjänstemän och andra befattningshavare höll sig på den smala vägen, och dessutom grundades respekten för yrkesmannen på hans kvalifikationer och inte på den ed han svurit.21 Wolfram Kock kommente- rade edernas försvinnande med att det viktigaste ändå återstod: ”att söka verka i den edens ideella anda, som säkert var både antikens och vår egen forntids.”22
De svenska läkarederna hade utvecklats i en statlig-byråkratisk miljö, och inte som i de anglo-amerikanska länderna inom universitetsvärlden eller lä- karnas egna organisationer. Läkarederna utgjorde en del av den svenska lag- stiftningen, och i likhet med frågan om läkares behörighet, blev det i riksda- gen som edernas öde avgjordes. Enligt historikern Lisa Öberg kan traditio- nen med edgång ses som en övergångsrit som markerade att en person inte bara var lojal mot staten utan också personligen åtog sig att tjäna kronan i sitt dagliga värv.23 Avskaffandet av ederna har av både Lisa Öberg och histo- rikern Elin Malmer satts i samband med den ökande byråkratiseringen i samhället vid denna tid; i stället för lojalitet mot kungen utvecklades lojalitet mot regelsystemet och – som i läkarnas fall – mot yrket. Från och med 1887 förekom ingen läkared och läkaren hade formellt sett bara att rätta sig efter gällande lagar och förordningar. De som var kritiska mot ederna betonade att pliktkänslan skulle komma från människan själv; den skulle födas ur självdisciplin, ur ett etiskt riktigt levnadssätt. Enligt den protestantiska etiken och pliktmoralen kunde man fordra lojalitet och plikttrohet utan yttre teck- en i form av edliga löften.24 Dessa argument mot ederna återkom senare som argument även mot antagandet av etiska regler för läkarkåren. Det var inte den formella utan den ideella andan som skulle råda.
Lisa Öberg hänför edernas avskaffande även till läkaryrkets unika och ”mycket framgångsrika professionalisering” och ökade förtroende hos all- mänheten och staten; ett samband som dock ter sig något oklarare. Intres- sant nog noterar hon att Svenska Läkaresällskapet inte verkade sörja läkar-
edens avskaffande, vilket framför allt hänförs till läkarnas vilja till saklig ve- tenskaplighet som tolkas som tydligt ”areligiös”. Den moderna människan skulle också karakteriseras av ständiga omprövningar av världen och sitt eget handlande utifrån en ny form av rationalitet, och i den världen hade ederna, med sin historiska belastning och begränsade förändringspotential, ingen plats.25
Ederna efterträddes av läkarinstruktionen, som i en första version kom år 1890, samt behörighetslagstiftningen på läkarkonstens område, som år 1915 avlöste 1688 års medicinalordningar. Vissa centrala föreskrifter för läkarens yrke, som dem rörande kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet samt läkarens tystnadsplikt, följde med från ederna till läkarinstruktionen och överfördes med tiden även till lagar på området. I och med detta skapades tydligare samhällsdikterade krav på läkarens yrkesbehörighet och verksam- het, medan den etiska regleringen i huvudsak överläts åt kåren att handha internt. Ett undantag utgjordes av läkarinstruktionens stadganden om läka- rens tystnadsplikt. Sammanfattningsvis fanns ända fram till 1900-talets mitt mycket få föreskrifter av etisk natur i lagar, stadgar eller bestämmelser röran- de läkaryrket, utöver kravet på tystnadsplikt.