Tanken med den första paragrafens fjärde punkt i 1915 års behörighetslag var att även lekmän skulle kunna få tillstånd av Kungl. Maj:t att verka som behöriga läkare i begränsad omfattning. Det hände emellertid aldrig att en lekman gavs sådan behörighet, och lagrummet tillämpades restriktivt även i andra avseenden. År 1932 fick en finländsk läkare, som var svensk medbor- gare men inte hade avlagt svensk examen, rätt att arbeta som läkare i Sverige. Detta förhållande väckte enligt kvacksalveriutredningen ”vissa betänklighe- ter”.118 Under åren därefter gavs vissa sporadiska tillstånd i liknande fall, även om man nu också krävde kunskaper i rätts- och statsmedicin. År 1939 tillät Kungl. Maj:t utländska läkare som saknade svensk med.lic.-examen men som hade utländsk examen, att arbeta här. I vissa fall var behörigheten inskränkt till behandling av vissa sjukdomsgrupper.
”Betänkligheterna” år 1932 gällde Ingrid Sandbacka-Holmström, fin- ländsk legitimerad läkare, som hade ansökt om att få utöva läkarkonsten i Sverige. Hennes ansökan bifölls av Kungl. Maj:t. De yngre läkarnas före- ning, SYLF, beklagade beslutet hos Läkarförbundets centralstyrelse, som vände sig till medicinalstyrelsen i syfte att ”för framtiden söka förebygga ett upprepande av det inträffade”. Förbundet ansåg att de finska medicinstudi- erna inte var jämngoda med de svenska och krävde att i framtiden få yttra sig över liknande framställningar.119 Man framhöll att det under senare årtion- den bara hade hänt en gång tidigare, att en utländsk legitimerad läkare getts rätt att verka som läkare i landet utan att ha avlagt svensk medicine licentiat- examen. Det gällde den österrikiske nobelpristagaren Robert Bárány (1876-
1936), och då bara under den tid som han innehade en professur i Sverige. Skulle en fortsatt ”import” av utländska läkare äga rum, så skulle detta enligt centralstyrelsen innebära ”en stor orätt” mot landets egna läkare, som skulle försvåra deras inkomstmöjligheter ytterligare.120
Den 1 juli år 1934 infördes en regel om att det krävdes svenskt medbor- garskap för att få legitimation som läkare i Sverige.121 Detta år hade Bern- hard Zondek (1891-1966), professor i gynekologi i Berlin, ansökt om att få utöva läkarkonsten här. Han hade såsom jude avsatts från sin post av nazis- terna, och hade redan arbetat ett år i Sverige. Medicinalstyrelsen remitterade frågan till Karolinska institutets lärarkollegium, som tillstyrkte ansökan. Lä- karförbundet bad att få yttra sig och ansåg att Zondek möjligen var en för- tjänstfull forskare, men att det hade inte gjorts gällande att han var en läkare av utomordentlig förtjänst inom den praktiserande läkarkonstens område. Medicinalstyrelsen å sin sida ansåg att behovet av gynekologer redan var fyllt. SYLF samlade på mindre än en vecka in 1 034 namnunderskrifter till stöd för en petition till Konungen, i vilken man hänvisade till de svenska lä- karnas stora svårigheter. Professor Israel Holmgren gick i polemik med Lä- karförbundets dåvarande ordförande Abraham Troell och ansåg att motstån- det mot Zondeks ansökan var ”ömkligt och gör svenska läkarnas fackföre- ningar föga heder.” Det hela slutade med att Zondek drog tillbaka sin ansö- kan.122
Professor Abraham Troell (1881-1954) Teckning av Magnus Strandqvist.
Under de följande åren uppstod liknande konflikter kring en rad utländska läkare som ville arbeta i Sverige. I samband med avstyrkande av en tysk läka- res framställan om arbetstillstånd i Sverige år 1938, skrev Läkarförbundets centralstyrelse att man ingalunda stod likgiltig inför de ”speciella svårigheter” som enskilda individer och hela folkgrupper träffades av i Europa i dessa da- gar, men det problemet kunde inte avhjälpas genom att ”bispringa slumpvis utvalda enskilda personer eller familjer”. Framför allt hänvisades till de svenska läkarnas betydande ”vanskligheter”.123
Det av medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer föreslagna motta- gandet av ett 20-tal judiska läkare år 1939 väckte kritik bland annat från ki- rurgen Sten von Stapelmohr (1884-1965), som hänvisade till arbetsmarkna- den för de svenska läkarna. Andra läkare intog en motsatt ståndpunkt. Det gällde till exempel professor Gunnar Dahlberg och docent Jan Waldenström, som representerade Kommittén för Insamlingen för landsflyktiga intellektu- ella, som föreslog att ett urval om 10 läkare från olika specialiteter skulle få komma till Sverige. De ansåg att läkare, liksom andra yrkesgrupper, torde kunna ”bära någon konkurrens och visa något tillmötesgående, där det gäller kolleger i nödläge.” De menade att berättigade kårintressen inte fick bli ren kåregoism. Ytterligare andra läkare ansåg att frågan inte var en fråga om lä- karimport utan en judefråga, och att det var den som skulle diskuteras. Pro- fessor Fredrik Berg, sedermera rektor för Uppsala universitet 1947-52, ansåg att många judiska läkare inte motsvarade de krav som måste ställas på läkare, och att man inte kunde undgå att ta ställning till ”själva rasfrågan”. Han menade att det inte var till den svenska allmänhetens fromma, ”om vi här i landet mottoge dylika sämre element från den tyska läkarkåren”.124 År 1939 pläderade Stig Holm mot att en utländsk läkare skulle få legitimation, inte ens om denne hade svensk medicine licentiatexamen; först när arbetslösheten hade hävts bland de yngre svenska läkarna, borde utländska läkare kunna få legitimation. Holm blev senare hedersledamot i SYLF vars ordförande åren 1938-43 var Dag Knutson. Läkarförbundets dåvarande ordförande, profes- sor Curt Gyllenswärd (1894-1980), angrep år 1940 Axel Höjer och även do- cent Nils Silfverskiöld för att vilja misstänkliggöra läkarkåren, efter att Silf- verskiöld ansett att Sverige i en internationell jämförelse inte alls hade till- räckligt med läkare.125 Både von Staphelmohr och Gyllenswärd var med- lemmar i Riksföreningen Sverige-Tyskland, som hade bildats 1937 i syfte att ”verka för ett rättvist bedömande av det nya Tyskland.” Av föreningens medlemmar var 199 läkare.126 Enligt Höjer var Läkarförbundets sekreterare från 1938, John P. Edwardson, nazistiskt färgad.127 Nils Silfverskiöld å sin
sida gjorde sig känd som främjare av kulturella förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen.
Som svar på förslaget år 1939 om att tio läkare skulle få komma hit, ytt- rade sig 29 av Läkarförbundets lokalföreningar – alla utom den i Västerbot- ten – samt åtta specialitetsföreningar, Sveriges privatpraktiserande läkares förening och Medicinska föreningen i Stockholm. Flera uttryckte medkänsla och sympati för de humanitära synpunkterna, men invändningarna var många. Flera uttalade sig klart mot en ”import” av utländska läkare, vanligen med hänvisning till arbetslösheten bland Sveriges yngre läkare eller bland lä- kare i allmänhet. En av dem i Stockholms läkarförening som reserverade sig mot den inställningen var Ada Nilsson:
Veterligen finnes bland de landsflyktiga läkarne sådana som skulle kunna bliva icke blott till en prydnad för vår kår utan även genom sin erfarenhet och sina kunskaper berika vår yrkesutövning. Den konkurrens som dessa lä- kares verksamhet skulle komma att medföra – tjänsteanställningar är ju självfallet uteslutna – borde vi kunna bära med jämnmod.128
Andra argument mot att de utländska läkarna skulle få arbeta i Sverige var språksvårigheter, att de skulle ägna sig åt illojala reklammetoder eller någon konstifik terapeutisk metod på eller inom gränsen för kvacksalveri. Söder- manlands läns läkarförening utmärkte sig genom en utvidgad variant av konkurrensargumentet: man måste räkna med att åtskilliga av dessa läkares barn skulle komma att välja läkarbanan och på det sättet skapa ett nytt kon- kurrensproblem i framtiden. Örebro läns läkarförening såg med allvarlig oro på att läkarna tillhörde den ”judiska rasen” som inte gärna lät sig assimileras med värdfolket, och man befarade en bestående konkurrens. Läkarförbun- dets fullmäktige beslöt efter ytterligare affekterade protestmöten i universi- tetsstäderna att avböja framställningen från kommittén om att ge ett mindre antal läkare rätt att verka i Sverige. I stället föreslogs en del andra åtgärder, varav dock ingen innebar att läkare skulle få utöva läkarkonsten i riket.129
Motståndet mot att utländska läkare skulle få verka i Sverige utgjordes således av en blandning av olika argument, från allmän främlingsrädsla eller till och med utpräglad antisemitism, till oro för den egna försörjningsmöj- ligheten och för att fel terapiformer skulle introduceras i landet; genomgåen- de befarades sänkt standard på läkarkåren med avseende på utbildning och etik. En homogen kår med avseende på nationalitet, religion, utbildning och terapiformer samt – vilket kommer att framgå i nästa avsnitt – även (man- ligt) kön, var enligt den organiserade läkarkåren uppenbarligen i sig en ga- ranti för kompetens och kvalitet.
Om historieskrivningen avslutas här, kan intrycket bli att SYLF och Lä- karförbundet lyckades i sina strävanden att hindra utlänningar från att an- träda läkarbanan i Sverige.130 Det gick en tid, men snart tog utvecklingen en annan riktning än den av Läkarförbundet önskade.