Från och med år 1943 fick utländska läkare tillåtelse att utöva läkarkonsten bland utlänningar och oftast bland flyktingar från vederbörandes hemland. Det rörde sig främst om nordiska och baltiska läkare, men även läkare från andra länder. Fyra år senare utvidgades möjligheterna ytterligare för utländs- ka läkare att verka i Sverige. Riksdagen beviljade då anslag till anordnande av kurser i statsmedicin för utländska läkare och till lån åt utländska läkare för viss efterutbildning. Enligt regeringen var det angeläget att särskilt flyktingar från de baltiska länderna skulle få kunna arbeta inom den svenska sjukvår- den. Det krävdes dock som sagt viss efterutbildning, praktik, teoretiska och praktiska prov samt kunskaper i svensk statsmedicin. Efter dessa riktlinjer gav Kungl Maj:t ett större antal baltiska läkare behörighet.
Enligt medicinalstyrelsen arbetade den 1 oktober 1951 449 utländska lä- kare i Sverige, men då var inte 60 österrikiska läkare som tagits ut till prov- tjänstgöring i Sverige inräknade. Genom en kungörelse från 1952 (SFS nr 536) bestämdes att den som var behörig enligt 1 § 4 skulle vara likställd med legitimerad läkare. Bakgrunden var att vissa av en läkares yrkesuppgifter en- dast fick fullgöras av legitimerade läkare, vilket hindrade nyttjandet av de utländska läkarnas tjänster. Kvacksalveriutredningen föreslog att man skulle gå tillbaka till den ordning som gällde före 1934, då legitimation endast krävde avlagda kunskapsprov, och svenskt medborgarskap inte var nödvän- digt. Samtidigt betonade man att behörighet att utöva läkekonsten i Sverige bara skulle ges dem som hade ”erforderlig” utbildning, med hänvisning till att upprätthållandet av den svenska läkarkårens standard var ett allmänt in- tresse. Det var också medicinalstyrelsen som skulle ta hand om legitima- tionsfrågorna. Däremot borde det inte längre finnas någon möjlighet kvar att Kungl. Maj:t eller annan skulle ge lekmän läkarbehörighet, det var ”synnerligen olämpligt”. Enligt kvacksalveriutredningens lagförslag skulle det alltså bara finnas legitimerade läkare, även om legitimationen uppnåtts på olika sätt, och Kungl. Maj:t skulle inte längre kunna ge en lekman läkar- behörighet.131
Det fanns således en rad punkter som departementschefen i 1960 års proposition ansåg behövde åtgärdas när det gällde läkarbehörigheten: att det
faktiskt krävdes läkarutbildning endast för legitimerade läkare, att det kräv- des svenskt medborgarskap och svensk med. lic.-examen för legitimation samt att det fanns en rad olika behörighetsformer, inklusive möjligheten för lekmän att få läkarbehörighet.
Läkarförbundet ansåg att det fortfarande skulle krävas svenskt medbor- garskap och svensk examen för legitimation, även om man inte heller ville att examen regelmässigt skulle leda till legitimation. Enligt förbundet hade utbildningsmålet för de medicinska studierna sänkts på grund av en ny stu- dieordning som riksdagen antagit 1954, så att examen inte längre var till- räcklig för självständig läkarverksamhet. Läkarförbundet ansåg att få länder, om ens något, hade bedrivit en så liberal politik i fråga om utländsk läkarar- betskraft som Sverige. Man uttalade farhågor för att – om kvacksalveriutred- ningens förslag gick igenom – legitimation kunde komma att beviljas ut- ländska läkare, om vilkas förflutna man inte kunnat skapa sig någon pålitlig föreställning. ”Det kunde medföra stora risker för vårt folk, om man icke av utländska läkare som förutsättning för legitimation fordrade samma kunska- per som av svenska läkare.”132 Enligt Läkarförbundet utgjorde legitimatio- nen en garanti inte bara för kompetensen, utan också för den etiska standar- den hos den enskilde individen.133
Men om nu legitimation skulle bli den enda formen för permanent och oinskränkt behörighet – alltså även för andra kategorier läkare med generell behörighet – så ansåg departementschefen att detta krävde att reglerna för medborgarskap ändrades, eftersom det stora flertalet läkare som nu hade fått Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd att utöva läkarkonsten var utländska med- borgare. 1934 års krav på svenskt medborgarskap ansågs tillhöra en svunnen tid, och Läkarförbundets inställning i frågan fick sig en känga:
Den uppfattning om nationalitetens betydelse i och för sig, som denna lag- ändring är ett uttryck för, torde numera ha allt färre förespråkare, och det synes svårt att finna några bärande skäl för ståndpunkten, att svenskt med- borgarskap skulle innebära några garantier för vederbörandes kunnighet och skicklighet såsom läkare eller moraliska kvalifikationer för detta yrke.134 Nu var det i stället utbildning och färdighet som skulle vara avgörande. Dessutom fanns det praktiska skäl till att förenkla reglerna, inte minst som ett led i att underlätta en gemensam nordisk arbetsmarknad. Men även om legitimation skulle vara den huvudsakliga formen av läkarbehörighet, skulle det även fortsättningsvis finnas möjlighet att ge tillfällig läkarbehörighet för vissa tjänster och för utländska läkare som inte tänkte stanna i landet och an- söka om legitimation.
Enligt lagförslaget skulle kravet på svenskt medborgarskap för legitima- tion slopas, och utländsk läkarexamen jämställas med den svenska jämte kompletterande utbildning. Däremot föreslogs att det skulle råda generellt förbud för den som inte var svensk medborgare att utöva obehörig verksam- het på hälso- och sjukvårdens område. I och med denna åtgärd drogs en skarpare gräns mellan behörig och obehörig verksamhet utövad av utländska medborgare: den som var läkare skulle få ökade möjligheter att verka som en sådan, medan den som saknade läkarutbildning inte alls skulle få ägna sig åt sjukdomsbehandling. Detta förslag lanserades ihop med det föreslagna för- budet mot kringresande verksamhet.