Ett år efter det att 1915 års behörighetslag trätt i kraft, skrev professor Thore Engströmer en artikel i frågan som publicerades såväl i Svensk juristtidning som i Läkartidningen.67 Engströmer diskuterade bland annat innebörden av begreppet ”behandling”. Gällde det till exempel även underlåtenhet att be- handla? I propositionen betraktades ”behandling” som synonymt med utöv- ning av läkarkonsten. Enligt Engströmer rådde inget tvivel om att utövning av läkarkonsten förelåg även om kvacksalvarens behandling inskränkte sig till ställande av diagnos och till exempel en förklaring att ingen sjukdom förelåg. ”Utövning av läkarkonsten” var således ett mer vidsträckt begrepp än ”behandling”, men Engströmer ansåg att även det senare begreppet skulle ges denna vidare innebörd, som en ”förnuftig tolkning” av stadgandet.
År 1924 höll militär- och provinsialläkaren Georg Engstrand (f. 1876) ett föredrag i Svenska Läkaresällskapets sektion för statsmedicin om ”kvack- salverilagen” och dess tillkomst.68 Enligt Engstrand hade ”detta näringsfång”
inte fått det minsta avbräck, utan hade tvärtom från år till år tagit sig allt ”större proportioner och vidrigare former”. Engstrand betecknade de tre för- sta momenten i behörighetslagens första paragraf som bestämmelser för den legitima behörigheten, medan den fjärde punkten – ”i hägn av den sympati, som slagit kvacksalvarna tillmötes från flera håll i riksdagens båda kamrar” – hade lett till att det strömmade in ansökningar från kvacksalvare att få utöva läkarkonsten i riket. En sådan ansökan åtföljdes av en skrivelse från tre riks- dagsmän samt petitionslistor med 12 000 namnunderskrifter. Alla hade emellertid fått avslag på sina ansökningar.
Engstrand ansåg att såväl åklagare som underrätter i allmänhet visade för stor mildhet i sina lagtolkningar, medan överrätterna med tiden hade tagit allt mer hänsyn till den fara för den sjuka, som fördröjd sakkunnig behand- ling medförde; det blev så att säga kvacksalvarens brist på behandling som bedömdes vara en fara för patientens hälsa och liv. Tvärtemot riksdagsut- skottets mening att det var patientens ensak om denne uppsköt behandling- en av en läkare för att i stället vända sig till en kvacksalvare, utgjorde Högsta Domstolens utslag en skärpning i lagens tillämpning. Detta fick även medi- cinalstyrelsen att anmoda förste provinsialläkarna och vissa tjänsteläkare att skärpa uppmärksamheten på det yrkesmässiga kvacksalveriet och att anmäla eventuella brott mot lagen. Avslutningsvis närde Engstrand en förhoppning om att det svenska folket nu ”med vämjelse sett sig mätt på ett ohöljt kvack- salveri, utövat av dessa iridiologer, chiropractorer och allt, vad de kalla sig”, och att tiden nu var mogen för ”bättre lagbestämmelser”.
Såväl Engströmer som Engstrand förutspådde de tolkningsproblem som komma skulle. Under behörighetslagens giltighetstid från 1916 till och med 1960 åtalades och fälldes respektive friades en rad personer för brott mot olika paragrafer i lagen. Flera mål vandrade upp i Högsta Domstolen, vars utslag utgjorde prejudikat på området.69 Och som Engstrand relativt tidigt noterade, tolkade HD lagen på ett betydligt hårdare sätt än vad riksdagen hade tänkt sig. Även medicinalstyrelsen drog sitt strå till stacken med utlå- tanden på rättens begäran.
Tre av rättsfallen rörande obehörigt utövande av läkarkonsten som togs upp i Högsta Domstolen har valts ut för att exemplifiera svårigheterna att fastställa vad som egentligen ansågs utgöra behandling och utövning av lä- karkonsten – företeelser som ju är gemensamma för såväl den behöriga som den obehöriga läkarverksamheten och som är en central aspekt av läkarens yrke.
• Bön, handpåläggning och smörjelse
År 1918 åtalades predikanten Åhlén, innehavare av Bethaniahemmet i Gäv- le, för att utan att vara behörig till läkarkonstens utövning, yrkesmässigt mot ersättning ha behandlat personer för lungtuberkulos. Själv angav Åhlén att hans behandling bara bestod av bön, handpåläggning och smörjande med matolja. Dessutom begärde han inte betalt, men tog emot de gåvor i form av pengar eller livsmedel som patienterna erbjöd honom. Han beskrev sin verk- samhet som en missionsverksamhet av religiös natur och hänvisade till Jesus och aposteln Jakobs brev 5:14,15: ”Är någon sjuk bland Eder, han kalle till sig församlingens äldste, och de bedja över honom, smörjande honom med olja i Herrens namn, och trons bön skall rädda den sjuke, och Herren skall återställa honom.” Stadsläkaren på orten ansåg att Åhlén bedrev olaglig sjukbehandling, att de sjuka lockades att försumma sakkunnig hjälp och att fara för hälsan även låg i den ”exaltation” som åtföljde Åhléns behandling, och som kunde medföra rubbningar i sinnesjämvikten och till och med ut- brott av sinnessjukdom.
Åhlén fälldes i första instans och ådömdes böter. Han överklagade. I nästa instans hävdade hans ombud att verksamheten inte var att anse som ”behandling” av sjukdom; en sådan skulle innefatta antingen en yttre påver- kan, föreskrifter till den sjuke, användande eller föreskrivande av utvärtes el- ler invärtes läkemedel eller hypnotisering. Han menade vidare att till sjuk- domsbehandling kunde inte varje handling hänföras, som ägde rum med hänsyn till sjukdomen; lagen gällde till exempel inte den som yrkesmässigt mot betalning läste trollformler över sjuka personer. Dessutom, menade han, skulle det strida mot allt förnuft, om svensk lag, som på annat håll straffade klandrande eller gäckande av Guds ord och störande av gudstjänst utövad med bibeln som grund, skulle straffbelägga en sjukbehandling som föreskri- vits just i bibeln.
Hovrätten höll inte med invändningarna utan fastställde underrättens dom. Åhlén överklagade igen, men även Högsta Domstolen fällde honom år 1919. Två justitieråd ville fria, men fem ledamöter räckte för fällande dom.70
• Ordination av vatten och grädde
År 1925 åtalades förre hemmansägaren Jonasson, född 1847 och kallad Hamneda-doktorn, för olovlig utövning av läkarkonsten. Han hade av sin bror fått veta att den som var ”född under planeten ny och nedan” kunde, om han sa det som var rättvist, hjälpa sina medmänniskor. Jonasson visste inte riktigt om han var född under ny eller nedan, men någotdera var det.
Han rådde inte för att folk strömmade till honom i tusental. Det enda han ordinerade var vatten från den bäck som flöt förbi hans bostad, samt grädde för dem som hade ont i benen. Enligt vittnen brukade Jonasson inte under- söka dem som sökte honom, utan bad dem bara att göra som han sa och or- dinerade samma sak till alla. Han krävde inget betalt, men tog emot vad han fick. Även personer med enligt lagen behandlingsförbjudna sjukdomar hade fått denna behandling. Landsfiskalen ansåg att behandlingen hade medfört fara för den behandlades liv eller hälsa, medan Jonassons biträde menade att sjukdomarna för det första inte hade behandlats, för det andra hade behand- lingen inte skett mot ersättning, och för det tredje var behandlingen i sig ofarlig.
Rätten fällde Jonasson till dryga böter eftersom han yrkesmässigt utövade läkarverksamhet som förorsakat dröjsmål med anlitande av sakkunnig läkares vård eller upphörande med läkares ordinationer, vilket var av beskaffenhet att medföra fara till liv och hälsa för patienterna. Jonasson överklagade, hov- rätten fastställde domen men sänkte bötesbeloppet med hälften; ett hovrätts- råd ville fria. Han överklagade igen, men Högsta Domstolen fastställde den fällande domen år 1927.71
• Helbrägdagörelse som hypnos
Helbrägdagörerskan Beda Wallin, före detta officer i Frälsningsarmén, åtala- des år 1932 för att obehörigt och yrkesmässigt ha utövat läkarkonsten och därvid i ett flertal fall företagit hypnotisk behandling. Hon berättade att hon redan som barn upptäckt att hon hade en viss kraft som genomströmmade hennes kropp och händer och som kunde överföras på sjuka människor som fick hälsan, när hon berörde dem. Enligt sitt ombud såg hon sig som redskap i en högre makts hand, som utan egen viljeansträngning överförde den helande kraften på den sjuke.
Första instans friade henne med hänvisning till att det inte kunde anses styrkt att hon gjort sig skyldig till förseelse enligt åtalets mening. Åklagaren överklagade till hovrätten, som begärde yttrande från medicinalstyrelsen om huruvida behandlingen var att anse som hypnotisk behandling. Denna me- tod var enligt lagen förbjuden för obehöriga att använda, medan däremot helbrägdagörelse enligt lagförarbetena inte skulle anses vara straffbar läkar- verksamhet. Medicinalstyrelsen ansåg att eftersom de åtgärder som Beda Wallin vidtagit var användbara för försättande av den behandlade i hypnos, måste behandlingen anses vara hypnotisk, oavsett om behandlingen resulte- rat i verklig hypnos eller inte. Så eftersom viss sannolikhet förelåg att perso-
nen ifråga blev hypnotiserad, ansåg styrelsen att behandlingen var sådan hypnotisk behandling som nämndes i lagen.
Med hänvisning till detta utlåtande fälldes Beda Wallin och ådömdes böter. Hon överklagade till Högsta Domstolen. Ett justitieråd ville fria hen- ne, men majoriteten i domstolen fastställde den fällande domen 1934.72 En knepig fråga var således vad någon hade behandlats med, det vill säga vil- ken behandlingsmetod som hade använts; en annan var när man skulle anse att en sjukdom blivit behandlad av lekmannen. Det måste för det första visas att patienten vid behandlingen lidit av sjukdomen, men det krävdes inte att lekmannen insett att patienten haft en av de behandlingsförbjudna sjuk- domarna; det räckte att det varit möjligt för en person med läkarutbildning att på grund av symptomen sluta sig till sjukdomens art. En annan fråga var vad som menades med sådan behandling som kunde medföra fara till liv el- ler hälsa. Rättspraxis hade tolkat uttrycket så, att behandlingen i sig kunde vara ofarlig, men om följden av den blivit att anlitande av legitimerad läkare hade skjutits upp på ett för patienten ogynnsamt sätt, eller om patienten på uppmaning av lekmannen avbrutit behandling ordinerad av legitimerad lä- kare och det hade fått menliga konsekvenser får patienten, så ansågs fara fö- religga. Just denna tolkning av faromomentet tillämpades av Högsta Dom- stolen i flera prejudicerande mål.
Frågor som dessa fortsatte att diskuteras av läkare och jurister. Gunnar Hedrén (1865-1941), professor i stats- och rättsmedicin, och medlem av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, ansåg det ”synnerligen önskvärt” att en klar och otvetydig bestämning av begreppet ”utövning av läkarkonsten” fastställdes, och han menade att samma principer borde gälla såväl läkare som obehöriga utövare av denna konst. 73 Vidare ansåg han att det (teore- tiskt sett) enda riktiga var en lagstiftning som totalförbjöd allt obehörigt ut- övande av läkarkonsten, men han insåg att det ”näppeligen” torde vara praktiskt genomförbart, då en sådan lagstiftning saknade stöd såväl hos lag- stiftande myndighet som i allmän rättsåskådning.
Juristen och docenten Sture Brück hade en annan syn på saken än Hed- rén.74 Legaldefinitioner var vanskliga vid svårdefinierbara begrepp, och han stödde propositionens ståndpunkt att det var rättstillämpningen som skulle få tolka uttrycken. Hedréns inställning att behandlingsförbud måste gälla inte bara de angivna sjukdomarna, utan också den person, som led av en be- handlingsförbjuden sjukdom, delades inte av Brück. Han ansåg att den rik- tigaste principen var att det krävdes att patienten bevisligen lidit av sjukdo- men i fråga vid tiden för behandlingen, och att läkare skulle kunna ha ställt
diagnos på sådan sjukdom, för att ansvar skulle kunna utkrävas. Vid svåra fall borde medicinalstyrelsens synpunkter beaktas. Även Brück undrade om inte det radikalaste medlet mot kvacksalveri vore att straffbelägga all ”inte tillfällig” läkarverksamhet av lekmän, men även han förstod att detta skulle stöta på motstånd hos statsmakterna. I stället förespråkade han ett flitigare nyttjande av skadeståndsmöjligheterna, samt förbud för lekman att använda läkartiteln.
Ett är säkert. Den påstådda folkupplysningen har visat sig vara ett bräckligt bålverk mot kvacksalvarnas framfart. Benägenheten att vända sig till okunni- ga lekmän i stället för till kunniga läkare tycks ingalunda hava avtagit.75 Representanterna för läkarkåren efterlyste således en klar och otvetydig be- stämning av begreppen ‘behandling’ och ‘utövning av läkarkonsten’, medan den juridiska expertisen förespråkade att det var rättstillämpningen som även fortsättningsvis borde få tolka uttrycken. Från båda håll ansågs det bästa vara ett totalförbud mot all obehörig utövning av läkarkonsten, men man insåg att ett sådant förbud inte gick hem hos allmänheten eller statsmakterna. Och även från juridiskt håll ansågs en nödvändig åtgärd vara att läkartiteln skulle skyddas från obehörigt intrång.