På 1890-talet började de svenska läkarna att på allvar organisera sig i egna föreningar. År 1893 hade den första nationella sammanslutningen av olika läkarföreningar samlats i Allmänna svenska läkarföreningen, som år 1903 ombildades till vad som sedermera blev Läkarförbundet. Samma år började man också ge ut Allmänna svenska läkartidningen som organ för föreningen och för de vetenskapliga, sociala och ekonomiska intressena.
Att kvacksalverifrågan försvann från dagordningen i riksdagen fick läkar- na att reagera och kräva krafttag mot kvacksalveriet, som man såg som ett stort hot mot läkarnas verksamhet, allmänhetens hälsa och samhällets väl. Och det var inte bara allmänhetens godtrogenhet som kritiserades, utan även de folkvaldas motvilja mot att införa skärpta åtgärder på området. Man bör- jade formera sina styrkor och gå mer organiserat till väga för att kunna ge mer pondus åt sina strävanden. En rad initiativ togs till ny lagstiftning på området.
Vid det allmänna läkarmötet i Linköping år 1910 hade Carl Otto Elf- ström (1862-1923), förste stadsläkare i Sundsvall, hänfört kvacksalveriets tilltagande offentlighet och utbredning till en brytningsprocess, karakterise- rad av ”en öfverdrifven veneration för den individuella friheten i alla former och riktningar i förening med en å de hittills dominerande samhällslagrens sida rent af vidunderlig tolerans mot, för att ej säga indolens för all sköns projektmakares läror och verksamhet”; en skildring som kanske bör ses i lju- set av storstrejken i Sundsvall året innan.36 Rättsväsendet hade ännu inte moderniserats, och de gamla medicinalordningarna skyddade enligt Elfström ”det medicinska ogräset” och kvacksalvaren, som till skillnad från (den äkte) läkaren hade en rad fördelar: han hade ingen överhet över sig som nagelfor yrkesskicklighet och verksamhet, inga författningar och reglemen-
Byrån för upplysning om läkemedelsannonser grundades år 1903 och leddes av Carl Thore Mörner (1864-1940) som var professor i medicinsk och fysiologisk kemi, Torsten Thunberg (1873-1952) som blev professor i fysiologi i Lund 1905 och Fredrik Clason (f. 1865), praktiserande läkare i Uppsala. Vid sekelskiftet gäll- de fortfarande i stort sett 1683 års privilegier för apotekare samt 1688 års medici- nalordningar. Handeln med vad som kallades patent- och humbugsmediciner eller hemliga och bedrägliga medel hade emellertid spritt sig ända in på apoteken, och frågan var vad som alls kunde kallas ”läkemedel”. Mörner analyserade tveksamma preparat och Thunberg skrev om resultaten i bland annat Svensk Farmacevtisk
Tidskrift och i småskrifter. Byrån lade ner sin verksamhet i och med att den nya
apoteksvarustadgan kom år 1913. (Thunberg & Mörner 1903-1904 ULF; Thun- berg 1910; Öberg 1988.)
ten att följa, ingen ”pretentiös allmänhet” att betjäna – däremot hade han stora inkomster. Ur läkarens synvinkel var kvacksalverifrågan för Elfström först och främst en ekonomisk fråga som särskilt gällde den svenska lands- ortsläkarkårens ”trefnad och ekonomiska ställning”. Andra problem var ”rättsbetjäningens” slapphet och kvacksalvarnas galghumor som förolämpade läkaren. En kvacksalvare, som lämnade sin praktik för ett par dagar, satte upp ett anslag på sin dörr med lydelsen: ”Under min frånvaro uppehålles min praktik af lasarettsläkaren, D:r N. N.”
Hvad göra? Elfström tvivlade på riksdagens vilja till en ”lämplig” lagänd- ring. Han hoppades i stället att Läkarföreningen skulle kunna driva frågan om skärpta åtgärder mot kvacksalveriet med kraft. Det gällde att se till att gällande bestämmelser tillämpades, att idka upplysningsarbete, men framför allt att kräva skärpta lagbestämmelser och snabbare rättsskipning.
Läkarmötet gav läkarföreningens styrelse i uppdrag att hos Kungl. Maj:t göra en framställning om skärpt lagstiftning mot kvacksalveriet. I en skrivel- se av den 7 oktober 1910 betonades samhällsutvecklingens allt större krav på läkaren och dennes mångåriga trägna studier vid högskolor och kliniker.
Under sådana förhållanden torde ingen kunna undra på, om läkarna känna sig smärtsamt berörda av att personer, i saknad av de mest elementära kun- skaper i medicin, tillåtas att angiva sig som i läkekonsten kunniga och att ut- öva sina i regel fullkomligt verkningslösa kurer till lättrogna medmänniskors skada och till förfång för det intensiva arbete, som i våra dagar nedlägges på hälso- och sjukvårdens förbättrande.37
Ännu mer nedslående ansågs det vara att den ”illegitima läkarverksamheten” bredde ut sig allt mer. Allmänhetens beredvillighet att gå till kvacksalvande ”undergörare” hänfördes till suggestionen och benägenheten för ”mysticism” i medicinska frågor samt lagstiftarnas likgiltighet. Läkarföreningen presente- rade dock inget eget lagförslag, vilket däremot medicinalstyrelsen gjorde på uppdrag av Kungl. Maj:t.
Medicinalstyrelsens utlåtande kom år 1912 efter fem års utredande. Lä- karbehörighet skulle förutsätta legitimation av medicinalstyrelsen, även om begränsad behörighet kunde meddelas. Styrelsen höll med om att det kunde finnas anledning att ta ifrån en läkare hans rätt att utöva läkarverksamhet, särskilt om denne för brott dömts förlustig medborgerligt förtroende. Så länge ”vanfrejden” räckte, borde läkaren förklaras berövad sin jus practicandi, rätten att verka som läkare. Man påpekade att ”ingen torde ha större förut- sättningar att bliva en farlig kvacksalvare än just en person, brännmärkt för brottslig handling och berövad förut innehavd rätt att såsom auktoriserad läkare utöva läkarverksamhet.”38 Men ville man effektivt förhindra en brottslig läkare från att fortsätta utöva sitt yrke, behövdes åtminstone för vis- sa fall skärpta straff för olagligt utövande av läkarverksamhet. Och skulle en före detta läkare bestraffas, krävdes samma straff för den mer eller mindre okunnige kvacksalvaren. Före detta läkare och andra obehöriga personer skulle bestraffas med särskilt högt bötesbelopp för att mot betalning be- handla smittsamma sjukdomar, kräftsjukdom eller företa ”hypnotisk eller eljest mystisk sjukdomsbehandling”. Man ansåg även att den obehörige som osant uppgav sig kunna bota sjukdomar eller vara läkare skulle bestraffas med böter.39 Dessutom föreslog medicinalstyrelsen i sitt lagförslag förbud mot kringresande verksamhet. Riksdagens farhågor för att bestämmelser mot kvacksalveri skulle drabba den nyttiga lekmannaverksamheten, skulle kunna
tillmötesgås genom att bara den obehöriga sjukbehandling som utfördes mot betalning, skulle bli straffbar. 40
Även inom civildepartementet utarbetades två alternativa lagförslag rörande enbart det obehöriga utövandet av läkarkonsten. Thore Engströmer (1878-1957), professor i straffrätt i Uppsala, tog i samarbete med Allmänna svenska läkarföreningen också fram två alternativa lagförslag som uteslutande handlade om obehörigt utövande av läkarkonsten, där det ena gick ut på to- talförbud.41
Läkarföreningen yttrade sig över de olika förslagen och ägnade sig fram- för allt åt bestämmelserna mot kvacksalveriet: yrkeskvacksalvarna, den af- färsmässiga verksamheten, geschäftet och bedrägeriet, som man ansåg inte minst bidrog till att alstra ökad sjuklighet. Läkarföreningen understödde ci- vildepartementets första förslag, som stadgade generellt förbud för all obehö- rig utövning av läkarkonsten. Man hade inga större invändningar mot medi- cinalstyrelsens förslag till bestämmelser rörande förlust av rätten att utöva läkarkonsten, men ansåg inte att förslaget om förbud mot ambulerande verk- samhet behövdes. Förslaget om skydd för läkarens yrkestitel borde infogas i en ny lagstiftning om illojal konkurrens som var på gång. Däremot ansåg man att kvacksalverifrågan respektive stadgandena om läkares förlust av be- hörighet borde behandlas i skilda författningar, då förseelserna och brotten var av ”väsentligt olikartad natur”.42
Kort sagt föreslog såväl civildepartementet som medicinalstyrelsen och läkarföreningen att allt yrkesmässigt kvacksalveri skulle beläggas med straff. Dessa förslag om ett mer generellt förbud för obehörig verksamhet på läkar- konstens område gick emellertid inte hem hos politikerna.