Flera av de förslag till lösningar på medicinens och läkarkårens kris som för- des fram, kan hänföras till vad senare tiders forskare kallat ”holismen” inom medicinen. Denna holism, som tagit sig många olika uttryck, var en särskilt stark strömning just under mellankrigstiden i en rad olika länder, och har beskrivits som en återgång till traditionella uppfattningar – om än modifie- rade av den moderna vetenskapens resultat – som en reaktion mot utveck- lingen inom medicinen. Själva termen holism, myntad av den sydafrikanske statsmannen Jan Smuts 1926, användes inte allmänt av samtiden, men har på senare tid fått fungera som övergripande beteckning på olika uppfatt- ningar, förbindelser och kontinuiteter och inte minst metaforer på områ- det.58 Termer som kan underordnas det holistiska begreppet är syntes, Ge- stalt, Ganzheit, humanistisk medicin, organicism, vitalism, etc.59
Holismen kan för det första avse kunskapsobjektet: en organistisk syn på individen som ett system, en ekologisk holism som fokuserar på individen i sin fysiska miljö eller en holism vad avser hela populationer, indelade exem- pelvis efter ras, religion eller nationsgränser. För det andra kan holismen avse kunskapens natur: den kan vara en strävan efter att få ordning på en alltmer detaljerad och specialiserad kunskapsmassa, eller den kan söka efter nya for- mer av kunskap. Holismen gällde också kvalitén på mänskliga relationer i den kliniska medicinen. Talet om det mänskliga, det humana, och personen och personligheten, var ett svar på vad som uppfattades som ökad operson- lighet och avhumanisering av medicinen och livet.60
Inom skolmedicinska kretsar ville man försöka åtgärda en del av ensidig- heterna inom den vetenskapliga medicinen såsom fokuseringen på enstaka organ och sjukdomar, för att i stället utveckla ett helhetstänkande vad be- träffade såväl den enskilda individen och kroppsjäl-problematiken, liksom vad gällde individen i sin miljö eller i ett ännu större sammanhang utifrån ras eller nationalitet etc. År 1930 hölls en första kongress för främjande av en medicinsk syntes i Tyskland och åren 1932 och 1934 ytterligare två konfe- renser. Syntesen i det här sammanhanget stod för en utvidgning av analysen för att kunna greppa helheten. Vissa förespråkade en återgång till ett mer romantiskt och organistiskt tänkande, medan andra ansåg att problemet inte bestod i för mycket vetenskap – i stället behövdes mer, verkligt sann veten-
skap. Värdet hos vissa naturmedicinska riktningar borde utvärderas, för att dessa skulle kunna integreras i skolmedicinen. Vidare krävdes att den när- ingsfrihet som hade införts 1869/71 skulle avskaffas. Denna så kallade ”Kurierfreiheit” även på det medicinska området innebar att det i princip stod var och en fritt att ägna sig åt läkekonst, såvida man inte utgav sig för att vara ”riktig” läkare. Det var således genom att åtgärda skolmedicinens brister som patienternas förtroende skulle återvinnas.61
Framför allt växte sig en nyhippokratisk rörelse stark. Den lyfte fram Hippokrates och Paracelsus som idealfigurer inom läkekonsten, förespråkade en ökad helhetssyn inom medicinen, betonade den individualiserade be- handlingen, läkarens intuition, konst och naturens läkande kraft. Läkarens viktigaste uppgift var att hela sjuka människor, inte att ställa naturveten- skapligt korrekta diagnoser. Det var i detta sammanhang som olika alternati- va läkekonster som homeopati och naturmedicin – som till stor del byggde på sådana tankegångar – fördes fram som möjliga och önskvärda att integre- ra med skolmedicinen i en ”syntes”.
En yttring av denna hippokratiska renässans var att ett förlag med nam- net ”Hippokrates” grundades 1925 i Stuttgart med finansiellt stöd från fi- nansmannen Robert Bosch (1861-1942), som också stödde den homeopa- tiska rörelsen. Förlaget gav bland annat ut ”Hippokrates-Bücher für Ärzte”, som handlade om medicinhistoria, homeopati, näringslära med mera. År 1928 grundades tidskriften Hippokrates för att understödja enhetssträvande- na inom medicinen. Medarbetare under årens lopp var bland andra Aschner, Liek och den kände medicinhistorikern Henry E. Sigerist. Den sistnämnde föreslog samma år bildandet av ett Hippokrates-sällskap, vilket dock aldrig blev av.62
Detta återkallande av en antik läkekonst, och framlyftandet av Hippok- rates som ledstjärna inom medicinen var inte enbart en tysk företeelse, även om den hade sitt starkaste fäste där. Även i Frankrike grundades år 1933 en tidskrift för medicinsk humanism som kallades Hippocrate. Den franska ny- hippokratiska rörelsen föddes 1935 vid ett homeopatmöte med deltagare bland annat från den brittiska nyhippokratiska rörelsen. År 1937 var Frank- rike värd för den första internationella nyhippokratiska kongressen i Paris. Ett år senare hölls ännu en kongress, varvid en internationell rörelse grunda- des. Denna rörelse överlevde andra världskriget och höll ytterligare interna- tionella kongresser under 1950- och 60-talen, men dog sedan ut i samband med att nästan alla rörelsens ledande personligheter avled under senare hälf- ten av 50-talet.63
Till en början präglades talet om en medicinens kris av en mångfald olika röster. Konservativa och socialister, judar och kristna, skolmedicinare och naturläkare, forskare och praktiker kunde alla finna gemensamma nämnare i kritiken av det bestående. Anne Harrington har beskrivit hur judarna inom den tyska vetenskapsvärlden – trots att flera själva deltagit i kritiken av den medicinska vetenskapen – med tiden blev allt mer identifierade som både orsak till och bärare av det kritiserade maskinsamhällets alla negativa attri- but: analytiskt tänkande, reduktionism, mekanism, själlöshet, kaos och död. Den friska icke-juden däremot ansågs stå för syntes, helhet och liv.64 Mot slutet av 1800-talet utgjorde judarna 16 procent av läkarkåren, men bara 1 procent av hela befolkningen.65 Judarna ansågs ha tagit över medicinen och vänt utvecklingen i negativ riktning.