Om talet om läkarkårens kris

Inom medicinen och läkarkåren har sedan begynnelsen förekommit både en framstegsoptimism beträffande medicinens och läkarens förmåga att bekäm- pa sjukdom och död samt vad gäller läkarkårens ställning på sjukvårdsmark- naden och i samhället, och en pessimism rörande de kunskaper och metoder som i varje tid finns till hands, och beträffande det samhälleliga stödet för läkarens strävanden. Vilken tendens som dominerat har varierat under olika tidsperioder. Situationen har komplicerats av att det inte alltid varit på grund av framgångar i terapeutiskt hänseende som läkarkåren vunnit status och anseende i samhället, och tvärtom: framsteg för medicinen har inte med automatik åtföljts av motsvarande stöd för läkarnas strävanden som yrkeskår. Vid tiden kring sekelskiftet rådde bland läkare en stark optimism rörande läkarnas nya arbetsuppgifter i folkhälsans tjänst. En tidigare individuell sjuk- vård började efterträdas av ett epidemiologiskt perspektiv på hela folkets häl- sa. Hjalmar Öhrvall förutspådde att den sociala medicinen skulle inta hög- sätet bland de medicinska vetenskaperna. Läkaren skulle bidra både till att höja aktningen för dessa vetenskaper och till att öka sitt eget anseende. Gammal humbug och vidskepelse skulle bekämpas med hjälp av en överty- gandets politik.

Men efter första världskriget ersattes den tidigare framstegsoptimismen av mer tveksamma, för att inte säga rent negativa röster inom läkarkåren. Det var inte alla läkare i Sverige som var beredda att överge en hippokratisk syn på den sjuka individen och läkekonstens natur för å ena sidan en organ- och sjukdomsfixerad läkarvetenskap, å andra sidan en socialdemokratisk social- medicin och folkhälsopolitik i stor skala. Det var inte alla läkare som app- låderade sjukvårdens utveckling som innebar en allt mer specialiserad, labo- ratorieberoende och sjukhusanknuten vård. Det rådde inte alltid samstäm- mighet mellan samhällets krav på läkaren, och läkarens syn på sitt arbete. Särskilt äldre och etablerade läkare kritiserade tidens utveckling och statens anspråk på läkaren, och talade med saknad i rösten om läkarens tidigare goda anseende och höga ställning i samhället. Det fanns läkare som före- språkade ett utpräglat hippokratiskt läkarideal, en hippokratisk syn på sjuk- dom, hälsa och läkekonst inklusive öppenhet gentemot naturmedicinska riktningar samt en hippokratisk läkaretik långt in på 1900-talet. Det rörde sig inte enbart om några udda figurer utanför det medicinska etablisseman- get – tvärtom.

Enligt Karin Johannisson stängdes gränsen mellan den vetenskapliga och den ”folkliga” medicinen någon gång under 1800-talets andra hälft. Ett kontinuum mellan flera medicinska kulturer förvandlades då till en tvådel-

ning med strängt hierarkisk struktur; en tvådelning som samtidigt osynlig- gjorde andra medicinska kulturer och nivåer, som kännetecknades av kom- binationer mellan folkligt och vetenskapligt.192 _{Denna snarast idealtypiska} beskrivning av två skilda medicinska synsätt blir emellertid allt svårare att upprätthålla ju närmare empirin man kommer.193 _{I praktiken stängdes inte} denna gräns mellan den vetenskapliga medicinen och andra medicinska kulturer så tidigt som under 1800-talet. I Tyskland arbetade prominenta personer inom vetenskapsvärlden och läkarkåren aktivt för att en hippokra- tisk läkekonst och naturmedicinska metoder skulle införlivas i skolmedici- nen, och strävanden i denna riktning lever kvar än i dag. I Sverige var mot- ståndet större mot olika alternativmedicinska riktningar, medan den hippok- ratiska synen på läkekonst fortfarande hyllas på hög akademisk nivå. Och samtidigt som skolmedicinen har visat intresse för naturläkekonst, har den alternativa medicinen sökt anpassa sina terapiformer till att bättre motsvara den nya tidens krav på vetenskaplighet.

Det finns i praktiken inga enkla skiljelinjer mellan olika medicinska system, läkarideal och läkarideologier. Såväl de tyska som svenska aktörerna i debat- ten kom från olika områden inom den medicinska världen och bekände sig till varierande politiska ideologier. Vissa tendenser kan skönjas, som att den främsta kritiken mot situationen för läkarkåren och medicinen före år 1933 framför allt kom från konservativt håll, och att de som därefter försökte lösa problemen under nationalsocialistisk flagg till att börja med åtnjöt större statligt stöd än debattörerna av mer vänsterorienterat slag. Olika aspekter av medicinens och läkarkårens utveckling kritiserades från olika håll, och försla- gen till lösningar av krisen var likaledes varierande. Att till exempel företräda en i princip individualiserad hippokratisk syn på läkekonsten, innebar up- penbarligen ingen impregnering mot en rashygienisk folkhälsopolitik under nationalsocialistisk ledning. Långt ifrån alla naturläkare och homeopater på 1930-talet sympatiserade med den nazistiska politiken, men de som samar- betade med de nazistiska ledarna för den nya hälsopolitiken kompromettera- de den alternativmedicinska sektorn. Motsvarande generaliserande skugga föll dock inte över den skolmedicin som i slutändan genomdrev den nazis- tiska politiken; den hade redan uppnått en grundläggande legitimitet, oav- sett vilken regim man samarbetade med. Att medicinen skulle vara ideologi- oberoende har inte fått stöd i historien.

Det har gjorts försök att kategorisera mellankrigstidens debattörer inom läkarkåren. Att nämna ett exempel från Brasilien är inte så långsökt som det kan verka. Även de brasilianska läkarna talade om ”kris” och led av identi-

tetsproblem under 1920-talet. André Pereira Neto har studerat debattörerna under 1922 års läkarkongress i Rio de Janeiro och talar om tre framträdande kategorier läkare: generalister, specialister och hygieniker.194 _{Dessa tre kate-} gorier finns representerade även i den svenska debatten, men är här inte lika tydliga. Den omtalade krisen och de ståndpunkter som intas är inte enbart relaterade till läkarverksamhetens natur eller sjukvårdens organisering, utan även till nationella, ideologiska och kårpolitiska frågor.

Ordet ”kris” kan, som nämnts, betyda såväl en svår eller kritisk situation eller tid, depression och förlamning, som en genomgripande förändring, en vändpunkt. När en sjukdomskris övervunnits och passerats kan en förbätt- ring till det bättre inträda; om det går illa avlöper krisen med döden.

Den tyska läkarkåren trodde sig under nazitiden ha övervunnit medici- nens och kårens kris i samarbete med staten, men dessa glansdagar slutade bokstavligen i död och förintelse. Den svenska läkarkårens tal om en kris samt dess yttringar fortsatte ytterligare några decennier i strid med statsin- tressena, och övervanns sedermera delvis genom vapennedläggelse och kom- promissvilja. Läkarnas dagliga strid på flera fronter har emellertid fortsatt fram till i dag med endast smärre variationer. Läkarnas kamp mot den sam- hälleliga utvecklingens negativa konsekvenser för läkarkåren och bristande botemedel mot gamla och nya sjukdomar fortsätter att stressa kåren. All- mänhetens förtroende och läkarens anseende är fortfarande en hotad grund- val för läkarens verksamhet.

Studier av den svenska läkarkårens eventuella politiska inflytande på na- tionell nivå under 1900-talet har visat att utvecklingen på hälso- och sjuk- vårdens område när det gäller en rad viktiga frågor i regel har gått sin gilla gång stick i stäv mot den organiserade läkarkårens åsikter. Att den svenska läkarkåren organiserade sig så sent förhindrade enligt Elianne Riska deras möjligheter att påverka lagstiftningen rörande den medicinska marknaden redan från början.195 _{Ellen Immergut slår fast att även om den svenska} läkarkåren tidigt var professionaliserad, så var den mindre lyckosam som po- litisk lobbygrupp under 1900-talet.196

Fram till slutet av 1940-talet saknade Läkarförbundet representation i de flesta viktiga kommittéer rörande hälso- och sjukvårdens framtida utveck- ling. Detta förhållande ändrades först på 50-talet, då förbundets strategi an- passades till den svenska politiska traditionen, formad av intressegrupper och deltagande i remissystemet. Läkarförbundet hade dock även efter denna änd- rade policy svårt att få sina synpunkter beaktade i betänkandena. Det var staten som dikterade villkoren för Läkarförbundets deltagande i beslutspro- cessen.197 _{Läkarförbundet blev starkare från och med senare delen av 1940-}

talet, men aldrig tillräckligt starkt för att kunna besegra de offentliga myn- digheterna.198 _{Bo Bjurulf och Urban Swahn har undersökt i vilken utsträck-} ning Läkarförbundets synpunkter återspeglas i propositioner och riksdagsbe- slut i en rad frågor under framför allt 1920-, 50- och 70-talen. De konstate- rar att förbundet varit nästan helt utan framgång, medan exempelvis de me- dicinska fakulteterna haft ett större inflytande.199 _{Matthew Hamel har visat} att motståndet mot Höjers reformförslag till förändrad sjukvårdsorganisation 1948 ledde till att det vid den tiden inte realiserades, men att detta inte bara hade med Läkarförbundets motstånd att göra. Med tiden aktualiserades Höjers alla huvudsakliga förslag igen – och antogs.

När sju-kronorsreformen kom 1970 hade nästan hela läkarkåren blivit löntagare. Läkarförbundet lät regeringen vinna kampen genom att låta bli att protestera mot förslagen, och efter det blev samarbetet med regeringen såväl vanligare som vänligare och förbundets inflytande ökade. Denna utveckling mot en inlemning i det byråkratiska systemet kan med rättssociologen Tho- mas Mathiesens terminologi beskrivas som en dold disciplinering, där orga- nistionerna och ”systemet” fungerar som ett filter mellan intressekonstella- tionerna; personer som tidigare stod på var sin sida i konflikten måste nu i stället samarbeta och bli medansvariga för besluten.200

Matthew Hamel beskriver Läkarförbundet som ett offer för den omar- betning av politiken som pågick under åren 1948-70. Det fanns inget för- bundet kunde göra när den politiska majoriteten hade bestämt sig. ”Man kan kalla förbundet för svagt, men det kanske vore mer rättvist att säga att förbundet var lite efter i att acceptera samhällets oundvikliga utveckling”, är Hamels slutsats.201 _{Att Läkarförbundet började delta allt mer i utformingen} av politiken på hälso- och sjukvårdens område innebar dock inte att deras kollektiva eller individuella självbestämmanderätt ökade – tvärtom fortsatte den att minska.202

I jämförelse med andra västeuropeiska länders läkarkårer var, enligt Ar- nold J. Heidenheimer, en av den svenska läkarkårens kännetecken att man försökte överföra mellankrigstidens konfrontationer till efterkrigstiden, vilket inte fungerade särskilt väl. Och försöken att bibehålla en distinktion mellan den äldre tidens läkare och den vanlige tjänstemannen gick bra så länge kå- ren var liten och ”aristokratisk”, men blev ett mindre attraktivt mål att käm- pa för när läkarkåren växte med 1000 nya läkare om året.203

Talet om läkarkårens kris kan delvis hänföras just till det faktum att det inte fanns några entydiga ståndpunkter och enkla lösningar som alla läkare var överens om. Det ligger så att säga i krisens natur att olika motstridiga för-

hållningssätt bryts mot varandra; ”krisen” skapas framför allt i samtalet om den. Krisen handlade om en kris för läkarnas tidigare rådande självbild, lik- som om olika försök att formulera ett nytt läkarens ethos, som – i varierande grad – både skulle ta tillvara den traditionella synen på läkaryrket och möta nya tiders krav. De olika hoten mot läkarnas anseende rörde deras terapeu- tiska förmåga och förmågan att hävda sig i konkurrensen med andra be- handlarkategorier, liksom deras ekonomiska och sociala ställning. Talet om en kris väckte läkarkollegernas medvetenhet om såväl yrkets traditioner som dess framtid, manade till samling kring essentiella värden och kamp mot de utmålade hoten mot läkarens verksamhet och anseende.

Talet om medicinens och läkarkårens kris var inte begränsat till mellan- krigstiden, även om diskussionen var särskilt intensiv då. Talet om en kris för läkarna i olika avseenden förefaller vara en evig följeslagare – både ett ut- tryck för en glorifiering av det förgångna, missnöje med det nuvarande och en strävan efter såväl en konservering av aspekter från gångna tider som en förändring framåt. Talet om en kris kan ses som en aspekt av läkarnas eviga problem med att definiera läkarens identitet, intressen och ideal, liksom att formulera vad som borde utgöra ett läkarens ethos. Men med tanke på den synbarliga evigheten i tvistefrågorna, kan detta tal om en kris också ses som en integrerad del av läkarens ethos.

En rad sakfrågor som bekymrat den svenska läkarkåren har redan nämnts. I de kommande kapitlen kommer några av dem att beskrivas och analyseras närmare.

Det gäller för det första kvacksalverifrågan. Var ska gränsen gå mellan be- hörig och obehörig verksamhet på läkarkonstens område, och vad utgör egentligen skillnaden mellan läkarens och kvacksalvarens verksamhet? Ett utbrett kvacksalveri bland befolkningen ansågs vara det stora hotet mot läka- rens auktoritet, anseende och verksamhet, men också en utmaning att kom- ma till rätta med. Frågan är bara hur: med hjälp av lagstiftning och förbud eller en reformering av den egna medicinen och läkarverksamheten? Behö- righetsfrågans betydelse eller brist på betydelse beskrivs i nästa kapitel.

En annan fråga som nämns inte bara i samband med kvacksalveri, gäller läkarens etik och moral. Var går de etiska gränserna för läkarens verksamhet? Vad krävs för att upprätthålla en god etisk standard inom läkarkåren? Räcker det med att hänvisa till de hippokratiska etiska reglerna, eller behövs det formella etikregler för läkarkåren? Dessa frågor kommer att belysas genom en beskrivning av den svenska läkarkårens organisering och framväxten av de läkaretiska reglerna i kapitlet därefter.

Ett tredje tema är den enskilde läkarens personlighet och läkargärning, som utgör grunden för hela läkarkårens anseende och ställning i samhället. Hur kan den ideale läkaren beskrivas, detta ideal mot vilken läkarutbildningen och läkararbetet strävar? Dessa frågor kommer att undersökas i bokens fjärde kapitel.

Noter

1 _{Hansson 1999, s. 16-22.} 2 _{Bonner 1995, s. 332-345.}

3 _{Skoglund 1991; Persson 1994; Hansson 1999.}

4 _{Jonsson 1987; Luttenberger 1983; Luttenberger 1988; Luttenberger 1989.} 5 _{Gustafsson 1996; Gustafsson 1999.}

6 _{Broberg & Tydén 1991; Runcis 1998.}

7 _{Se ex. Andolf 1999a, b och c; Käärik 1999; Högberg 2000.}

8 _{En rad studier på området kommer att refereras till i bokens samtliga kapitel.} 9 _{Olving 1994.}

10 _{Öhrvall 1904 ASL, s. 7.} 11 _{Öhrvall 1904 ASL, s. 8.}

12 _{Blivande läkaren och professorn Israel Holmgren minns Öhrvalls goda råd un-} der studietiden: ”Kompromettera er så fort ni kan pojkar, sen är man en fri man .” Ur Holmgren 1959, vol. 1 s. 25.

13 _{Skoglund 1991, s. 58.} 14 _{Öhrvall 1924, nr 282, s. 76.} 15 _{Olsson 1993, särskilt s. 84-85.} 16 _{Johannisson 1997, s. 221-223.}

17 _{Qvarsell 1988; Palmblad 1990; Qvarsell 1991; Johannisson 1991.}

18 _{Johannisson 1991, s. 150 respektive Graninger 1997, sammanfattning s. 230.} 19 _{Palmblad 1990, s. 199-202.} 20 _{Johannisson 1991, särskilt s. 152.} 21 _{Stolt 1994, s. 333.} 22 _{Qvarsell (u.å.)} 23 _{”Anmälan” 1924 SMT.} 24 _{Lindqvist 1990, s. 195-199.} 25 _{Runcis 1998.} 26 _{Waerland 1941; Ahlzén 1988, s. 77.} 27 _{Qvarsell 1988, s. 292.}

28 _{Johannisson 1991, s. 172-173; Palmblad & Eriksson 1995.}

29 _{Qvarsell 1988 och 1991; Palmblad 1990; Johannisson 1991, s. 152.} 30 _{Om sambanden läkare-medicinalstyrelse-riksdag se Öberg 1996, s. 90-91.} 31 _{Qvarsell 1988, s. 293.}

32 _{Widstrand (red.) 1930, s. 316; Öhrvall 1924.} 33 _{Harrie 1936, s. 164.}

34 _{Modärna tider 1985.} 35 _{Olsson 1993, s. 20-21, 82.} 36 _{Jonsson 1987, s. 139.} 37 _{Romanus-Alfvén 1930 SMT.}

38 _{Löwenhjelm 1927 SLT, s. 47-52; Widstrand (red.) 1930, s. 407.} 39 _{Hedenius 1927b SLT s. 1289-90.} 40 _{Hedenius 1927b SLT, s. 1294.} 41 _{Söderbergh 1931 SLT, s. 2-9.} 42 _{Berglund 1932 SMT 1932.} 43 _{Högberg 2000.} 44 _{Kjerrulf 1924b SLT.} 45 _{Liek 1926.} 46 _{Kater 1990; Jehs 1994.} 47 _{Aschner 1994.} 48 _{Bothe 1991, s. 16-17; Timmermann 2001.} 49 _{Nilsson & Peterson 1998, s. 153.}

50 _{Timmermann 2001.}

51 _{Vogeler 1942. Bier har även efter Henry E. Sigerists död infogats som en av} historiens store läkare i dennes arbete Grosse Ärzte, som utkom i en fjärde, ut- ökad upplaga år 1959 (1931) på samma förlag som gav ut ovan nämnda bio- grafi. 52 _{Sauerbruch 1928 SLT.} 53 _{Klasen 1984, s. 1-45; Moses 1930.} 54 _{Bothe 1991, s. 16-25.} 55 _{Bonner 1995, s. 332-338.} 56 _{Kater 1986, s. 49-77; Wolff 1997, s. 97-142.}

57 _{Klasen 1984, s. 50-51; Kater 1986, s. 67-68; Bothe 1991, s. 28-31.} 58 _{Smuts 1961.}

59 _{Lawrence & Weisz (eds) 1998, s. 6.} 60 _{Lawrence & Weisz (eds) 1998, s. 1-7.} 61 _{Klasen 1984, s. 41-44; Bothe 1991, s. 32-35.} 62 _{Bothe 1991, s. 36-61.} 63 _{Weisz 1998.} 64 _{Harrington 1996; Harrington 1998, s. 25-45.} 65 _{Proctor 1988, s. 142.} 66 _{Hippocrates 1947, s. 155; Lucae 1998, s. 210.} 67 _{Bothe 1991, s. 70-81.} 68 _{Jütte 1996, s. 45.}

69 _{Bothe 1991, s. 92-96; Jütte 1996, s. 48 och 62.}

70 _{Proctor 1988, s. 164-165; Kötschau 1936; Kötschau & Meyer 1936.} 71 _{Proctor 1988, s. 247.}

72 _{Proctor 1988, s. 244-245.}

73 _{Bothe 1991, s. 58-60, 168-171, 260-268; Rüther 1997, s. 143-194.} 74 _{Kater 1989, s. 238.}

75 _{Klasen 1984; Bothe 1991; Rüther 1997, särskilt s. 166.} 76 _{Bonner 1995, s. 340-343.}

77 _{Klasen 1984, s. 110-112.}

78 _{Bauman 1991, särskilt s. 151-153.} 79 _{Proctor 1988, s. 69.}

80 _{Kater 1989, s. 226; Bothe 1991, s. 298.}

81 _{Qvarsell (u.å.); Zaremba 1999, s. 206-207, 322-327.} 82 _{Proctor 1988, s. 258.} 83 _{Wagner 1935.} 84 _{Timmermann 2001.} 85 _{Kjerrulf 1924b SLT.} 86 _{Græve 1927 SLT, s. 197.} 87 _{Toll 1927 Hygiea.} 88 _{Weindling 1993, s. 473.}

89 _{Liek 1928, företal av Gårdlund, s. 3-5.} 90 _{Liek 1931.} 91 _{Liek 1931, s. 198-199.} 92 _{Wallin 1938.} 93 _{”Erwin Liek” 1935, s. 64f.} 94 _{Stolt 1997, s. 22-27.} 95 _{Stolt 1998, s. 2117.} 96 _{”Allopatisk eller” 1926 SMT.} 97 _{Sundberg 1926 SMT s. 48.} 98 _{Sundberg 1926 SMT, s. 52.} 99 _{Lagerlöf & Gårdlund 1926 SMT.} 100 _{Holmgren 1926 SMT.}

101 _{Santesson 1926 SMT.} 102 _{Lagerlöf 1926 SMT.} 103 _{Se även Eklöf 2000a.} 104 _{Bier 1950.}

105 _{Sigerist 1931. Sigerists namn förvandlades i Sverige av okänd anledning till H.} D. Sigerist.

106 _{Toll 1931.}

107 _{Sigerist 1931, s. 256-257.}

108 _{Josephson i Sigerist 1931, s. 317-318.}

109 _{Thom 1991; Timmermann 2001; Fee & Brown 1997, s. 45-58.} 110 _{Sigerist 1931, s. 320-322.} 111 _{Sigerist 1931, s. 322.} 112 _{Sigerist 1931, s. 391-392; Nietzsche 2000.} 113 _{Klasen 1984, s. 77-78; Bothe 1991, s. 68-69, 70-78.} 114 _{Aschner 1940.} 115 _{Aschner 1940, s. 291.} 116 _{Carrel 1936, särskilt s. 57-58, 292, 304, 310.}

117 _{Se pärmen till Umeå depåbiblioteks exemplar av Aschners bok.} 118 _{William-Olsson 1940 SLT.}

119 _{Högberg 2000.} 120 _{Qvarsell (u.å.)}

122 _{Berglund 1932 SMT, s. 68.} 123 _{Berglund 1932 SMT, s. 86.} 124 _{Berglund 1934a SMT, särskilt s. 62.}

125 _{Berglund 1934a SMT; Berglund 1934b SMT.} 126 _{Berglund 1935 SMT.} 127 _{Berglund 1936 SMT.} 128 _{Berglund 1934c SMT.} 129 _{Berglund 1941.} 130 _{Berglund 1940 SLT.} 131 _{Qvarsell (u.å.)} 132 _{Qvarsell (u.å.)} 133 _{Berglund 1941, s. 21 och 23.} 134 _{Holmgren 1938 i Förhandlingar, s. 15.} 135 _{Holmgren 1959 vol. 2, s. 319-320, 332, 335.} 136 _{Jonsson 1987, s. 142.} 137 _{Lawrence 1994, s. 75.} 138 _{Hedenius 1908 ASL.}

139 _{Hedenius 1927a i Förhandlingar, särskilt s. 21.} 140 _{Gustafsson 1999, s. 52-61.}

141 _{Ljungdahl 1927 i Förhandlingar, särskilt s. 97 och 111.} 142 _{Ljungdahl 1924 SLT, s. 379-380.} 143 _{Gustafsson 1999.} 144 _{Ljungdahl 1936 SLT, s. 1459.} 145 _{Luttenberger 1989.} 146 _{Söderbergh 1931 SLT.} 147 _{Butler 1937 SLT, s. 706.} 148 _{Hedenius 1927 SLT, s. 1294.}

149 _{Palmblad & Eriksson 1995; Palmblad 1997, s. 69-118.} 150 _{Hedenius 1927 SLT, s. 1291.}

151 _{Jonsson 1987, s. 140-141.} 152 _{Perman 1930 SMT.}

153 _{Sjövall & Höjer 1929, s. 295.} 154 _{Höjer 1937 SLT, s. 250.} 155 _{”Vi behöva” 1941 SMT.} 156 _{Höjer 1941 SMT, s. 154.} 157 _{Medicinalväsendet 1963, s. 156-157.} 158 _{Hedenius 1927b SLT, s. 1289; Hedenius 1928 SLT.} 159 _{SCB 1960, s. 158; Riska 1993.} 160 _{Medicinalväsendet 1963, s. 156-157.} 161 _{Heidenheimer 1980, s. 68-71.} 162 _{Riska 1993, s. 151.} 163 _{Frumerie 1916 ASL.} 164 _{”Utredning” 1916 ASL.} 165 _{Perman 1923 SLT, s. 493.} 166 _{Heidenheimer 1980, s. 69.} 167 _{Höjer 1933 SLT.}

168 _{Heidenheimer 1980, s. 68-71.} 169 _{Höjer 1975, s. 196-197.} 170 _{Holm 1939 SLT, s. 1344.} 171 _{Höjer 1949, s. 123.} 172 _{Höjer 1975, s. 198.} 173 _{”Läkarförbundet jubilerar” 1978 LT, s. 1989.} 174 _{Höjer 1975, s. 198.} 175 _{Hedenius 1908, s. 949-950.} 176 _{Åman 1976, s. 381 och 479.} 177 _{Berg 1980.} 178 _{Quensel 1924 SMT, s. 214.} 179 _{Andersson 1939 SLT, s. 57-68.} 180 _{Holmgren 1938 i Förhandlingar, s 18-19.}

181 _{Se framför allt Gibson 1929 SLT, men även Andersson 1913 ASL, inklusive} åtföljande diskussion.

182 _{”Läkarförbundet jubilerar” 1978 LT, s. 1996-1997.} 183 _{”Betänkande” 1907 ASL.}

184 _{Kjerrulf 1924c SLT.}

185 _{”Läkarförbundet jubilerar” 1978 LT, s. 1996; Lindqvist 1990, s. 86.} 186 _{Gibson 1929 SLT, s. 843.} 187 _{Lagerlöf 1931 SLT.} 188 _{Rystedt 1931 SLT.} 189 _{Olsson 1931 SLT.} 190 _{Ito 1980, särskilt s. 49.} 191 _{Lindqvist 1990, s. 86 och 132.} 192 _{Johannisson 1997, s. 183-184.}

193 _{För kopplingar mellan vetenskap och religion se exempelvis Hammer 1999.} 194 _{Pereira Neto 1999.}

195 _{Riska 1993, s. 153-154.}

196 _{Immergut 1992, särskilt kapitel 5 om ”The Swedish case: Executive dominan-} ce”.

197 _{Garpenby 1989, s. 133-134, 143.} 198 _{Ito 1980, s. 63.}

199 _{Bjurulf & Swahn 1980.}

200 _{Mathiesen 1980, särskilt essän om ”System och disciplinering”, s. 71- 90.} 201 _{Hamel 1985.}

202 _{Garpenby 1989, s. 212.}

97