Två besläktade begrepp som riskerar att glida samman har nämnts i förbigående hittills: alienation och anomi. I denna teoretiska bakgrund behövs ett klargörande om skillnader och likheter mellan dessa två sociala koncept eftersom de är viktiga för av- handlingen. Susan A. Yoder (1977), en brittiska psykologiforskare, skriver om rela- tionen mellan alienation och Durkheims begrepp anomi i en utveckling av vad alien- ation inte är:
Anomie implies a state of normlessness; social norms are lacking and there is a high degree of social disorganization manifested by deviant behaviours such as crime, delinquency, alcoholism, and other such phenomena. One may be alienated with or without participating in behaviours associated with anomie. (Yoder, 1977, s. 68)
När Israel (1971) menar att alienation inte är ett sjukdomstillstånd så menar Yoder att alienation varken behöver representeras av ett asocialt eller kriminellt beteende. Alien- ation blir i deras resonemang en mildare variant av samhällsfrånvändhet än anomi. En stor del av alienationsforskningen, exempelvis Sernhede (2007), ägnar sig åt just det som Yoder beskriver som anomi. Missbruk, våldshandlingar, stölder och liknande ager- ande kan beskrivas med Durkheims amomibegrepp, men inte som alienation. Alien- ation är mer av ett ”normal”-tillstånd som drabbar alla i mer eller mindre omfattande grad. Den är snarare ett samhällsfenomen som tematiserar ett sorts främlingskap och en mildare grad av utanförskap, ett resultat av hur samhället är konstruerat för oss alla, än ett begrepp som skapar förståelse för utsatta grupper, marginaliserade och subkult- urella sammanhang.
Sociologen Johan Asplunds (2002) läsning av Durkheim ger en än mer komplex förståelse av anomibegreppet. Asplund hävdar att Durkheims metaforer har blivit felaktigt översatta från franska, vilket förblindat läsarna för Durkehims sätt att teo- retisera samhällssjukor. Hos Durkheim fanns enligt Asplund en strävan efter att bygga en systematik som skulle ersätta religionen genom att människor lärde sig att se sam- hällssjukor och separera ont från gott med hjälp av att kunna avkoda vad som är normalt från det som inte är normalt. Detta med ambitionen att främja det normala, vilket likställs med det sociala. Samtidigt betraktade Durkheim åtskilliga samhälls- sjukdomar som en nödvändig del av det normala. Med en sådan läsning blir inte heller anomibegreppet kopplat till bokstavliga sjukdomar utan endast till sådant som inte hör till det goda, det eftersträvansvärda, för samhället. Durkheim betonar att det som hör till det normala trots allt kan vara hatat och avskytt, men ändå inte ingå i det som kate- goriseras som patologiskt (Asplund, 2002, s. 73-83).
Under rubriken socialt missnöje (”Social Discontent”) samlar statsvetaren Gary B Thom de tre begreppen alienation, anomi och ambivalens. Han hävdar att både alienation och anomi är samhällssjukdomar, men att alienation är ett preventivt själv- försvar mot anomi. Han använder Sigmund Freuds ambivalens-begrepp för att förklara obalansen som alienation och anomi representerar och resonerar vidare:
Modes of alienation can be thought of as results of or responses to life fear. Anomie is seen as a result of death fear. It involves the attempt to avoid choices and finitude by moving, distancing, separating, fleeing. On the other side, life fear involves the fear of striking out as an individual, least one wind up lost, separate, alone. In this light alienation is the disease of the finite; anomie is the disease of the infinite. (Thom, 1983, s. 203)
Thoms resonemang krånglar till distinktionen mellan anomi och alienation ännu en gång. Han skriver att det är människans obeslutsamhet, ambivalens och tvehågsenhet som behöver förstås för att synliggöra vändningen från anomi till alienation. Han använder Freuds ambivalens-begrepp för att definiera en alienation med närmre anknytning till jaget än anomin. Han resonerar utifrån själv-alienation hos Marx och menar att delningen av arbetet leder till självalienation – att det som människan gör separeras från människans jag, vilket skapar själv-alienation, medan anomi blir en prob- lematik utanför den egna kontrollen (Thom, 1983). I detta resonemang är alienation teoretiskt distanserat från Marcuses (1968) falska medvetande, medan anomi ligger närmre en sorts frånvaro av att hantera livets utmaningar. En annan idé som går att spinna vidare på utifrån Thom är att anomi kan definieras som något som drabbar en. Alienation skulle i sådana fall kunna var det som en själv upplever, känner och är medveten om. I sådana fall skulle Seemans kategorier passa bättre som kategorier för diagnostisering av anomi än som kategorier för att mäta alienation. Detta är sätt att förstå begreppen och deras likheter och olikheter på som fungerar väl tillsammans med den typ av alienationsanalys som görs i denna avhandling.
Det patologiska, om jag förstått Durkheim (2012 [1894], s. 126-151) rätt, blir det som är mest ovanligt och som på avgörande sätt bryter mot hur samhällets ordning ser ut. I mitt fall är det inte samhällets ordning, utan ordningen på Särskilda läroverket som beskrivs. Inom denna ordning sker ett möte med fakta om samhället utanför skolan. En fakta som inte helt och hållet passar in i idéerna om elitelevrollen. Spänningen som skapas när ämnets värdegrundsrelaterade innehåll möter elitelevrollen är inte anomi-artad utan stämmer mer överens med alienationsbegreppet och den skala av grad av asocialitet som finns mellan anomi och alienation. En skala som bland andra Yoder (1977) och Israel (1982) beskriver i sina förståelser av gradskillnaden mellan anomi och alienation, med alienation som den mildare formen av samhällsfrånvändhet. En sam-hällsfrånvändhet som emellertid kan ha nog så dramatiska effekter på samhället när de som drabbas av den är elitelever, några av dem blivande ledare för företag med stort inflytande över samhället.