Under denna rubrik skildras elevernas tillvaro. Här beskrivs hur utrymmet för identitet- ers uttryck begränsas och snävas av. Inledningsvis skildras en scen från mitt sista ob- servationstillfälle på skolan, där visas hur osynligheten – kanske samma osynlighet som jag själv föll in i under studiens inledande fas – sipprar in hos de elever som inte lever upp till idealen av höga prestationer och framgång. Det som sker är ett osynliggörande av dem som inte lever upp till skolans oskrivna läroplan. Här skildras hur en elev blir till intet.17
Jag gör idag mitt allra sista besök på skolan. Eleverna går sin tredje årskurs på skolan och är på väg mot andra platser. Det är en tidig vårdag och lektionen har hittills ägnats åt samtal om betygssättning och de möjligheter som finns att höja sitt betyg i både samhällskunskap och historia. Jag minns hur pressad och stressad jag själv var i slutet av trean: känslan av lättnad och extremt pressande ångest som kom över en på samma gång som gymnasieexamen närmade sig. När jag ser deras smala magar, deras dyra hårda nya jeans utan slitningar, och hur många av tjejerna med upprepade rörelser oroligt och kontrollerande stryker med handflatan över sina obefintliga magar, så anar jag någonstans vad de tänker, och jag märker att jag förs tillbaka till mina egna gamla tankar om mig själv från denna självkritiska tid i livet. Jag minns också mina egna betygssamtal, järnsmaken i munnen när det blev uppenbart att jag inte fick det betyg jag ville ha. Jag slås av hur mycket eleverna här kämpar. De verkar ha det så svårt. De kon-trollerar så mycket – sin utsida, sitt beteende, sin form, sitt sken, sin prestation, sina ideal, sin kunskap… strängheten mot sig själv.
Medan jag tänker detta ser jag en mager kille med lång böljande lugg. Han är klädd i en sirligt blommig grå sweatshirt och trånga mörkt blåa jeans. Han är mycket smal och hans kindben skjuter ut ur ansiktet. Hans blick är plågad. Han ler på ett sorgligt sätt som samtidigt ser både smärtsamt trött och ödmjuk ut. Han sitter kvar länge efter att lektionen rundats av för att vänta på sin tur att diskutera betyg med läraren. Han verkar avsiktligt låta andra gå före så att han kan diskutera mer enskilt med läraren. Tillslut är det hans tur att prata om sitt betyg. Jag hör inte exakt vad läraren och eleven säger till varandra, men det verkar som att han får ett besked han inte hade önskat. Han sväljer tungt i stället för att visa någon annan reaktion på beskedet. Han
talar färdigt med läraren, lyssnar på lärarens förklaring och ställer några förtydligande frågor som får hans axlar att sjunka längre ner. Han accepterar sedan situationen så att läraren kan gå vidare till nästa angelägna elev som vill prata betyg. Den långa gängliga kroppen sjunker samman när läraren dirigerar om sin uppmärksamhet till nästa elev. Jag ser eleven långsamt plocka ihop sina saker, resa sig upp och stå kobent böjd över allt som är utspritt över skolbänken. Han rättar till håret, plockar sakta samman sakerna som ligger utspridda. Han slår med en diskret signal av frustration igen locket på datorn med en snärt från de behärskat samlade fingertopparna, men plockar ihop allt annat noga, omsorgs-fullt och sakta. Kepsen viks metodiskt och läggs i väskan. Dragkedjan på väskan lirkas sakta samman. Han tar sitt vattenglas, skjuter ljudlöst in sin stol och går med långsamma stora steg ut ur rummet i sällskap av en djup och återhållsam suck. Blicken vilar nedslagen snett mot golvet.
Min förståelse av eleverna och deras arbete i samhällskunskapsämnet har under den tid som föregick ovanstående observation gått i cirklar från ett anklagande klander till ett förstående medlidande via en undrande förvirring. Men efter observationen ovan fanns det inte utrymme för något annat än medlidande. Det finns inget obegripligt i det jag nyss bevittnat. Att befinna sig som elev på Särskilda läroverket, i den pressade situation som skolan konstant skapar: att behöva vara på ett sätt, vilja en sak men i slutänden hamna någon annanstans, är en smärtsam upplevelse som det inte finns plats för att agera ut på denna skola. Inga skrik, ingen ilska, ingen högljudd frustration: det är endast inom en själv, på en tyst, privat och avskild plats som det skulle vara möjligt att reagera synligt eller demonstrativt på det som sker i scenen ovan – det är endast inuti som det på ytan osynliga får finnas.
Det som har stannat kvar hos mig när jag tänker tillbaka till denna situation är hur kontrollerad, reglerad och ordnad eleven är. Trots att jag inte hörde de exakta orden som uttalades så var kommunikationens innebörd tydlig. Elevens besvikelse riktades inte mot vare sig läraren eller skolan, det som observerades var ett kraftigt självklander inför den egna prestationen; en självbesvikelse som gick in i kroppen och begränsade utrymmet att agera, handla och reagera. En tystnad, ett tillbakadragande och en passivi- serande begränsning i fysiskt platstagande och socialt utrymme blev resultatet av beskedet om lägre betyg än det önskade.
Jag noterar också hur ovanliga observationer av elever liknande den i utdraget ovan är i mina anteckningar. Det som främst syns är framgång, att vara lyckad, kunnig, nå höga resultat och briljera, medan en frånvaro av dessa egenskaper blir osynliga. Det blir osynligt till och med för den fluga på väggen som jag blivit. Det är först vid ett tillfälle som det ovanstående – när klassrummet är halvtomt och det inte finns någon annan aktivitet att observera – som jag får syn på det som inte brukar synas: de som inte lever upp till idealen för eleverna på skolan. Den person jag observerat är på många sätt ett ideal: han är lång, har markerade kindben och moderiktiga kläder. Samtidigt ger han uttryck för att inte vara särskilt belåten med något. Missnöjet inför den egna presta- tionen i ämnet är tydlig, den kontroll som utövas över utseende, kropp och ägodelar
ger intryck av en strikt disciplin. På något sätt får jag intrycket av en yta som inte duger, i en form som inte kontrolleras. När det finns så mycket kontroll i kroppen som skildrats, men prestationen ändå inte lever upp till målbilden, verkar straffet för att inte vara bra nog delas ut på ett sätt som färdas inåt.
I mina fältanteckningar finns observationer dels av den osynlighet och det tillbaka- dragande som jag nyss redogjort för. Dels finns ett framträdande för de som kan svaren på lärarens frågor, för de som lever upp till idealen och kraven om att vara ”perfekta”. En perfekt elev, i en perfekt kropp, med ett humör som alltid är balanserat, med skol- prestationer som alltid är på topp, med stabil och lugn röst och i en anonymt välklädd vältränad form. Trots kyla i skolans luft, trots delvis bristfälliga villkor när det handlar om exempelvis elkontakter till datorerna och störande fläktsystem, så upprätthålls ändå ett starkt sken av framgång, lycka och styrka. Fasaden brister inte. För att kunna vara på skolan krävs att kroppen som bär en fungerar väl. Eleverna behöver kunna kontrol- lera sina rörelser och sina handlingar och vårda sin omgivning på ett lugnt och sansat sätt. Det finns inget utrymme för den stereotypa tonåringen som tar sönder allt i sin väg under dess framfart. Det finns heller ingen plats för elever som inte kan koda av subtila eller underförstådda sociala signaler.