Särskilda läroverket har en karaktär som kan beskrivas med byggnadens form och inne- håll och de dominerande färgnyanserna på väggar och kläder. Den kan också beskrivas genom att beskriva undervisningen. En eftersträvan av ordning och reda med tydliga rätta och felaktiga svar formar elever och lärares arbete. Ett möte (spontanintervju) med en av de på skolan som har ett större ansvar för verksamheten, samt några samtal med ett par olika lärare, illustrerar förhållningssätt som elever, lärare och annan skol-personal har gentemot varandra. De fysiska aspekterna på den plats jag studerat – med lyxiga frukostar och vita dukar, färska blommor och en exklusiv inredning – talar ett tydligt
språk. Men mitt bestående intryck efter att ha besökt skolan vid åtskilliga tillfällen under ett antal år, är att de mest slående karaktärsdragen på skolan är de sociala förhållningssätt, det bemötande och de föreställningar som alla verkar ha om varandra. Detta är det som främst skapar skolans karaktär: en skolanda av aktsamhet, visad re- spekt samtidigt som ett distanserat och avvaktande bemötande kompletteras med en artig renhet och ett korrekt välkomnande gentemot skolans besökare.
Under en speciell dag för observationerna fick jag utrymme att frångå min roll som passiv observatör, fluga på väggen, och blev gjord till ett subjekt med tydliga krav på att ge tillbaka till de jag fått tillträde till att studera. Det visade sig att lektionen jag hade tänkt observera på var inställd och nästan alla elever var lediga. En person i sam- ordnande position, även kallad arbetsledare, kom förbi mig när jag satt i lobbyn och gjorde korrigeringar av skrivfel i mina fältanteckningar. Ur anteckningarna från detta tillfälle:
Klart och tydligt förstod jag att han ansåg att jag skulle hjälpa honom med skolans värdegrundsarbete för demokrati och likabehandling. Jag sa att jag varken har roll av Skol-inspektion eller skolinspektör, så om han ville ha den typen av hjälp så kunde jag inte bistå honom. Det blev rätt uppenbart att det inte spelade någon roll, han ville ändå byta några ord om hur jag såg på dessa frågor här på skolan. Eftersom jag tänker att jag borde ge något till-baka för att jag fått tillträde till skolan så följer jag med trots att det känns lite underligt.
Vi gick tillsammans till ett kontor för att pratas vid. Arbetsledaren inledde vårt samtal med att fråga vad jag tittar på för min forskning. När jag steg för steg började berätta om vad jag försöker göra: att jag studerar studiemotiverade elever med ambitioner om höga framtida löner, statusfyllda jobb och karriärer, självbilder som lyckade, framgångsrika etc. och hur det förhåller sig till samhällskunskapens och värdegrundens betoning av jämlikhet, jämställdhet, mångfald, principen om alla människors lika värde och det som kallas ”västerländsk humanism” i läroplanen. Jag hinner inte göra färdigt min beskrivning av mitt arbete förrän han avbryter mig och säger att eleverna på skolan är alienerade. Detta trots att jag ännu inte hunnit nämna att jag arbetat med alienationsbegreppet som en analytisk-teoretisk del av min avhandling. Han tar engagerat samtalet vidare och berättar för mig att eleverna är osympatiska i sina åsikter och beteenden och att de ofta ägnar sig åt förtryckande maktutövning som drabbar främst andra elever men också lärare. Jag blir förvånad och lite skrämd över att få detta förtroende, samtidigt som jag ändå vill veta mer. Han säger med bekymrad röst att en lärare tvingats sluta och att flera elever slutat på grund av kränkningar. Han anger att flera elever bara i år har slutat med anledning av sin sexualitet: de som inte är heterosexuella passar inte in och slutar för att de känner sig som avvikare till en grad som inte varit hanterbar för att kunna fortsätta sin skolgång på skolan. Elever som inte lever upp till idealen, kraven, mallen på skolan, får inte plats menar han. Han berättar för mig att de antingen slutar eller mår dåligt för att de måste anpassa sig till ytliga krav trots att de inte stämmer överens med hur eleverna känner och mår inuti.
Detta vittnesmål förstärks vid ett av mina sista besök på skolan när jag samtalar med några lärare i matsalen. De berättar hur omöjligt det är för en öppet homosexuell person att vara elev på skolan, att alla som på något sätt visat en sexualitet som inte är normativt heterosexuell avslutat sina studier efter några veckors skolgång. De menar att detta är ett sätt att vara som inte får plats, som inte fungerar, på denna skola. Läraren i samhällskunskap som jag följt har också berättat liknande saker om elever som slutat på skolan. Jag har dessutom fått reda på att de som blivit mest utsatta varit killar med feminint präglade identitetsuttryck. Att könsuttryck inte behöver ha med sexualitet att göra verkar inte vara något som tas i beaktande när lärare och skolledare diskuterar sit- uationen. Eftersom inte ens identitetsuttrycket som könsöverskridande kan finnas på skolan så blir mer komplexa diskussioner om identitet och sexualitet aldrig aktuella.
Det finns en fortsättning på fältanteckningen ovan som också har relevans för hur eleverna får utrymme att vara genom relationerna på skolan. Anteckningen nedan, liksom den ovan, renskrevs utifrån anteckningar och ett färskt minne någon timme efter att samtalet ägt rum:
Han är särskilt orolig över hur tjejerna mår: de som är duktiga, snygga, som varit stjärnor i sina grundskolor, som bara blivit en i mängden på denna skola mår ofta dåligt över att de för-lorat sin överordnade position från grundskolan. Han säger att han ofta har elever på sitt rum som försöker hantera sin ångest över att inte vara klassens snyggaste, smartaste eller den med mest status. De får panik och ångest av att inte vara på topp i alla kategorier, här blir deras förmåga att stå ut från mängden och hamna högst i hierarkin prövad till det yttersta och när de inte klarar av den prövningen så bryter de samman.
Eleverna på Särskilda läroverket placerade som en i mängden efter att tidigare ha varit bäst i klassen. Han beskriver elever som är vana vid att ha högst status, flest blickar på sig och få mest positiv kritik. När detta förändras ger det upphov till en kris hos de elever som inte längre skiljer ut sig från den nya mängd de blivit en del av. Men det är inte bara elever som ger upphov till de förhållningssätt som präglar skolan. För att åskådliggöra skolans problem med frågor som rör likabehandling och demokrati be- rättar arbetsledaren för mig att
några av de lärare som finns på skolan har anammat elevernas ideal för att bli accepterade av eleverna: Han berättar att dessa lärare uttrycker sig på sätt som är fördomsfullt och kränkande för att få elevernas gillande. De stryker elevernas världsbild medhårs och bekräftar elevernas felaktiga föreställningar om värden, föreställningar som går rakt emot värdegrundens ideal om alla människors lika värde. Han nämner ex. uttrycket ”[landsortsnamn]-bögigt”, som tydligen yttrats av såväl lärare som elever nyligen, vilket lett till varnande samtal med läraren i fråga eftersom läraren inte får spela med eleverna i denna typ av sammanhang, som arbetsledaren ser det.
Här meddelar denna person med samordningsuppdrag på skolan hur maktförhållandet mellan lärare och elever skiftar, vilket för med sig att lärarna går in i och tar över ele- vernas synsätt för att få deras acceptans. Vissa lärare verkar ha gjort detta till den grad att deras anställning stått på spel. Denna handling från en lärare anges inte vara förenligt med värdegrunden som skolan har skyldighet att upprätthålla. Det är en komplex proc- ess att samordna skolans värdegrund med hänsyn till elevernas synsätt på sig själva och sin omvärld. Utdraget ovan visar hur lärare på Särskilda läroverket ofta hamnar i posi- tioner som är svårhanterade. Att nå eleverna, få deras acceptans och tillåtas vara deras lärare kräver att lärare och elever närmar sig varandra, men det finns en gräns för hur detta får göras. Denna spänning resonerar arbetsledaren vidare om:
”Att arbeta för att respekt, tolerans och jämlikhet ska främjas, men utan att skolans identitet ska utplånas är ett dilemma”, säger han. Lärarnas klädkod är ett exempel på detta där han menar att skolan inte kan kompromissa. Klädkoden är en för stor del av skolans signum. Han kalibrerar också med riskerna med att skapa en skola där de 100 med högst status flyr till andra skolor. Han talar om proportioner av 100 och 300: 100 av eleverna representerar en kärngrupp, eller kärntrupp. Det finns en klick på 100 elever som är norm, ideal, och 300 elever som inte är den mest statusfyllda normen. Normen är den typ av elever som satte standarden när skolan startade, den utgörs av en slags stereotyp överklass, från antingen en stadsdel där bostäderna är dyra eller en landsort nära havet som där husen är stora och exklusiva. Det är inte ovanligt att några av dessa elever varit adliga, enligt arbetsledaren. Idag är det helt andra elever som är i faktisk majoritet på skolan, säger han. Det har skett en viss anpassning till den blandning av människor som finns i närområdet, men alla försöker ändå – oavsett ursprung – leva upp till den ideala elev som gick på Särskilda läroverket när skolan startade.
Det jag får reda på här är att den fasad som upprätthålls – av att komma från en av de delar av länet, eller delar av staden, där bostäderna kostar mest och där snitt- inkomsterna ligger högst – inte stämmer med alla elevers faktiska bakgrund. Det finns elever som går på skolan som kommer från fattigare områden, som har en social och ekonomisk bakgrund som inte motsvarar det vita, rika, framgångsrika ideal som präg- lade skolan när den startade. Men även om bakgrunden hos åtskilliga elever kan se fun- damentalt annorlunda ut rent faktiskt, så är det inget som märks på hur eleverna är: alla försöker ändå leva upp till de krav på utseende, stil, prestation och beteende som idealet som sätts av de ”100”, omtalade av arbetsledaren ovan. Det finns en elevroll som spelas, en roll som säkerligen påverkar elevernas identitet på flera sätt, men den rollen motsvarar inte alla elevers faktiska livserfarenheter.
Jag har följt en klass som går på samhällsprogrammet. Allra högst status har natur- vetenskapliga programmet, där finns de elever som till störst del lever upp till normen som skolledaren beskriver: de klasserna och de lärarna var inte möjliga att få tillträde till trots upprepade förfrågningar om att besöka åtminstone deras samhällskunskaps- lektioner. Klassen jag följt har befunnit sig i skuggan av de normer som präglar skol-
andan, i skuggan av de 100 som arbetsledaren omtalar. Den observerade klassen är vis- serligen en klass som krävt toppbetygen av alla elever för de ska bli antagna, men det finns ett par brytningar av normer och ideal i klassen. Brytningar som synliggör vad det är som utgör idealet på skolan och i klassen, även på den lite ”mjukare” eller aningen mindre status-höga klass jag följt. Eleverna och läraren behöver hantera relationen till skolelevnormen och hur den krockar med ideal i samhällskunskapsämnet. De tidigare avsnitten där bokrecensionsseminarierna genomfördes har gett några inblickar i funk- tionerna inom dessa strukturer.
Ytterligare aspekter av samtalet med arbetsledaren som är viktiga för den fortsatta framställningen är synen som skolpersonalen verkar ha på eleverna. Det som står här nedan är vad en av de anställda tycker om eleverna, här har vi alltså en person som be- finner sig i samordnande, något överordnad position, som har som yrke och uppdrag att företräda skolan och vara dess förespråkare. Men det han ger uttryck för är en ambi- valent hållning inför sin egen position och en allvarlig problematik i sin relation till de elever han arbetar med varje dag. I perspektiv till den ljusa och positivt entusiastiska marknadsföringen och bilden utåt skapar detta en brutal kontrast.
Under samtalet blir jag förvånad över det han berättar för mig; han förmedlar att han uppfattar eleverna han arbetar med som osympatiska. Han uttrycker avsmak inför elevernas åsikter och ideal. Han säger att eleverna är strategiska, själviska och arroganta. Trots detta vill han inte riskera att förlora denna grupp av elever, men han vill att en annan typ av ideal ska ersätta de rådande idealen på skolan.
Han ber om ett handfast tips så jag rekommenderar en antologi om normkritisk pedagogik som lästips åt honom samt säger att det kan vara klokt att först och främst bygga vidare på den kartläggning som han redan gör och försöka hitta åtgärder till de specifika problem som finns på just deras skola: vad jag sett av Skolinspektionens kritik så brukar det vara viktigt att göra likabehandlingsarbetet och dokumentationen av det på ett levande sätt och anpassa arbetet efter den faktiska verksamhetens specifika problem.
Jag pratar på nervöst, nervös av att smälta vad han just sagt om eleverna på skolan. Jag föreslår ivrigt att han kan prova att göra en så liten sak som att gå till skolan med rosa nagellack en dag. Jag tänker då att jag föreslår något nästan fånigt harmlöst, men förvånas av att han ryggar tillbaka och menar att det ligger långt bort från vad han är beredd att göra… hela hans kropp backar, ryggen sträcks och hakan dras in mot halsen. Blicken blir stilla och fast och jag förstår att nagellack på denna man i kostym med välfriserat hår och kontrollerad hållning vore ett stort ingrepp på allt han är och gör, på en nivå som jag inte hade begripit innan jag gav honom förslaget… Min upplevelse av vårt samtal hade börjat skapa en bild av att han var en flexibel och i grunden orädd och kritisk person som ville prova olika grepp och som verkade öppen för en del lite mer radikala förslag, men jag inser att jag misstolkat situationen. Vad är egentligen möjligt att göra? Jag tänker att här finns önskan om en förändring av hur det är, men ingen vilja och inget intresse av att kompromissa på någon punkt.
Vi avslutar samtalet och jag säger att jag kan fungera som bollblank igen om han vill pratas vid fler gånger. Jag märker dock att han tackar artigt men samtidigt verkar betrakta vårt samtal som onödigt och det lilla jag sagt som fullständigt ovidkommande.
Ambivalensen är intressant: Den jag talat med vill göra skillnad, han vill påverka ele- verna så att de värden som skolan förmedlar stämmer överens med det som krävs av styrdokumenten. Samtidigt vill han inte göra några förändringar som äventyrar skolans målgrupp. Därmed sitter han fast i ett dilemma. Skolans ideal är oundvikligen för- knippade med tanken om överordning. Att hylla, eftersträva och kräva ett slags över- människoideal av höga prestationer, men samtidigt försöka förespråka jämlikhet, jäm- ställdhet, mångfald och antidiskriminering blir till en total paradox för skolans levda verklighet. Det går inte att samtidigt hävda sin överordning och eftersträva en jämlik likabehandling. De problematiker som denna avhandling ägnas åt att utreda är i centrum av detta dilemma; liksom frågan om hur de som figurerar i studien gör sin till- varo hanterbar inom dessa dilemman.
Framöver visas hur dessa villkor hanteras av samhällskunskapsläraren. Genom sitt sätt att hantera ämnet och gruppen på skolan skapar han en syntes mellan ideal av auktoritet och överordning enligt principer om demokrati och mänskliga rättigheter. En jämlikhetsideologi görs på detta sätt till samhällskunskapsämnets givna ämnes-innehåll, men på ett sätt som närmar sig auktoritär maktutövning över eleverna – vilket är långt ifrån de metoder som Skolinspektionen, Skolverket eller styrdokumenten för-ordar i sina rekommendationer om ett demokratifostrande aktivt medborgarskap i skolan. Forskningen om samhällskunskapsämnets didaktik och annan forskning om demokratifostran ger inte heller någon vägledning för en hantering av lärarnas, ele- vernas och skolans situation i enighet med styrdokumentens krav.
ETT BÄTTRE FÖRR
Den studerade skolan präglas av en idébild för skolkonventioner så som de föreställs ha sett ut under en skolans ”gyllene dåtid”. I såväl offentlig debatt som i skolforskning och i allmänt tal om skola finns en idealbild av skolor. I denna idealbild är skolan en plats där läraren ska leda och tala, eleverna ska vara mottagare och passiva objekt för inlärning. Samtidigt rekommenderar styrdokumenten och skolmyndigheterna helt andra former för ett demokratifostrande av aktiva medborgare.
I observationsanteckningarna återfinns åtskilliga beskrivningar av hur de kon- ventioner som ofta beskrivs som åtråvärda i skolans praktik uppfylls: eleverna lyssnar, läraren talar, ämnet baseras på en solid faktabas, klassrummet är tyst, skolbyggnaden är ljus, hel och ren; skolmaten är god, näringsriktig och mättande och ordningsreglerna efterföljs utan diskussioner; goda resultat mäts utifrån höga betyg, elevnöjdheten är på topp och elevernas livsvalmöjligheter beskrivs som oändliga efter avklarad examen. Allt detta skapar tillsammans en stabil och solid balans, en positiv självbild, en stolthet och en tydlig uttalad disciplinerad ordning på skolan. Förutsägbarheten är stor och över- raskningarna är få. Alla dagar är sig lika och inget oväntat sker som rubbar ordningen. Beredskapen inför omförhandlingar av lektionsupplägg eller omorganisering av ele- vernas arbete är lika sällsynta som ovälkomna överraskningar på denna ”perfekta” trad- itionellt utformade skola.