Klassrummet som observerats är precis så reglerat, styrt och dominerat av lärarens genomgångar som skildrats hittills. Emellertid så skapar den reglering och styrning som sker under strikt lärarstyrning inte det stela, slutna och strängt konservativa rum som jag först fick intryck av. Läraren använder sin auktoritet för att tala om socialism, radikal feminism, fördelning av välfärd och ett skattesystem som omfördelar resurser från rika till fattiga, från de som har till de som behöver. Han ser också till att använda sin aukt- oritet för att föra fram en humanistisk syn på den samtida flyktingsituationen genom
att begränsa utrymmet för att reproducera en negativ syn på flyktingar. Jag har noterat hur lärarauktoriteten som denna skola ger utrymme för används för att eleverna ska få syn på andra värderingar än sina egna. Dessa elever, som ger uttryck för anti- socialistiska åsikter samt befinner sig i sammanhang präglade av konservativa och indi- vidualistiska, nyliberala ideal, får med den stränga undervisningen som medel ta del av något annat än vad de redan har med sig in i klassrummet. Exempel på praktiker som jag observerat för att komma fram till dessa slutsatser finns här nedan. I utdraget återges lärarens och elevernas sätt att förhålla sig inför bedömningen av debattartiklar som ele- verna skrivit i början av sin skolgång:
Eleverna är koncentrerade och läser noga alla kommentarer som läraren har skrivit i deras artiklar. Läraren går mellan eleverna för att svara på deras frågor om feedbacken och bedöm-ningarna. Några elever ser upprörda ut. Deras kroppar verkar spända och rösterna låter ovanligt högt. De vanliga artighetsfraserna skippas och eleverna går rakt på med sina frågor. Läraren förklarar tålmodigt för alla som verkar missnöjda: han säger att hans bedömning baserar sig på att de måste grunda sina resonemang i fakta. Han säger att de inte får lov att bara tycka saker i texten utifrån direkta faktafel, förhastade slutsatser eller fördomar. Jag pratar med läraren efteråt och enligt honom har en av eleverna har skrivit om tiggeri på ett närmast hatiskt sätt, en annan avfärdar mänskliga rättigheter som en kommunistisk kons-piration och skolindoktrinering, en tredje skriver om hen-ordets katastrofala effekter på språket. Läraren lyssnar på eleverna, han är vänlig men bestämd och låter inte elevernas kritik av hans kom-mentarer påverka hans bedömning. Eleverna säger inte att läraren har bedömt fel, men de verkar ovana vid att deras åsikter inte uppmuntras och accepteras. Läraren förklarar slutligen vad han menar med att all argumentation måste bygga på fakta. Han ber eleverna att noga läsa igenom alla hans skrivna kommentarer igen för att sedan återkomma om de fortsatt känner sig felaktigt bedömda. Ingen av eleverna ställer några fler frågor efter denna process.
Läraren säger till mig efteråt, när jag lite kritiskt frågar om inte eleverna får lov att tycka som de vill, att han utan att tveka försvarar de mänskliga rättigheterna och att den kritik av mänskliga rättigheter som missnöjda elever fört fram inte påverkar hans bedömning i sak. Han betonar att eleverna givetvis har rätt till sina åsikter, men att de behöver vara välgrundade om de ska nå de höga betygsmål de siktar mot.
Eleverna i sin tur gör sina utmaningar och skapar plats för sitt frirum genom att använda ett långsamt motstånd. Dels tar de successivt över auktoriteten i under-visningen genom en omvänd IRE, dels finns det några få individer som bryter och står emot genom sitt utseende, sitt sätt och sin ovilja att dämpa och disciplinera sig. Signa-lerna är dock oerhört subtila och skulle knappast noteras på en skola med mer hetero-genitet, men i de homogena sammanhang som studerats blir en hårvirvel som inte kammats ner och ett par pustar puder extra lika uppseendeväckande som en ansikts-tatuering i ett annat socialt sammanhang.
När jag går igenom mina fältanteckningar hittar jag intressanta exempel på mot- makter och utmaningar. Vid första anblick uppfattade jag lektionsarbetet i samhälls- kunskapen som präglat av homogenitet, effektivitet, hög prestation och en sorts slät- linjestrukenhet i den höga ambitionsnivån hos alla. En metatext i fältanteckningarna berör mina observationer och att jag verkar göra observationer av något som inte är.18
Efter ett par sidor där jag resonerar med mig själv om vad jag studerar och vad som är möjligt att betrakta som problem och inte bland dem jag studerar så lyckas jag produ- cera följande konkreta observationsanteckning:
Under detta pass jobbar eleverna med en uppgift om att skriva argumenterande text. De får lov att arbeta utanför klassrummet, men endast åtta stolar står tomma: 28 elever sitter kvar vid bänkarna och arbetar. Det pågår ett lågt och försiktigt mummel medan läraren går runt och hjälper eleverna med arbetet. Trots att det är riktigt kallt i klassrummet är det bara en elev som har jacka på sig, och det är en elev som ”skuggar”. Övriga elever har tunna skjortor eller blusar. De ser ut att frysa men biter ihop.19
Här finns ett av de få pass som jag observerat då eleverna faktiskt fått tid att arbeta. Att de trots detta väljer att sitta lika samlade och uppradade som under föreläsning, visar att de styr sig själva i lika hög utsträckning som läraren styr dem. De visar samtidigt att de accepterar och väljer denna typ av klassrumsordning som att de blivit så vana vid att sitta uppradade, att det är en form de upplever sig kunna arbeta i även när de har ett annat val. Eleverna använder ett tillfälligt friutrymme om att arbeta på valfri plats genom att inte använda friheten. De väljer att sitta kvar. På så sätt tar de tillbaka en eventuell idé om att de skulle vara ofria under alla de tillfällen när de sitter och lyssna på sina platser. Genom att sitta kvar manifesterar de att de själva väljer att vara upp- radade, inplacerade och arbeta lika hårt som när de antecknar under en föreläsning. Anteckningen tar dock inte slut här utan fortsätter:
Jag märker att min uppmärksamhet dras mot en kille och en tjej som tidigare talat trots att de inte fått ordet. Killen säger ofta emot och tar sig utrymme att ställa frågor som inte går i linje med vad läraren vill att diskussionen ska handla om. Eleven lyder inte utan utmanar lärarens makt att styra. Han verkar ha, eller ta sig, ett eget utrymme att handla utifrån att han har status (jag har fått reda på att hans ena förälder är en välkänd medieperson). Han har ett kroppsspråk som gör det begripligt att läraren talat om honom som en som har ”myror i benen”, en det ”spritter i kroppen” på. Eleven talar snabbt och om brännande, provocerande och ifråga- sättande aspekter av det läraren tar upp i sina genomgångar. Han prövar hela tiden gränserna för vad som är ok att tala om och hur långt kritiken kan gå. Ibland fäller eleven kommentarer som avslöjar en okunnighet, och då markerar läraren hans fel med en irriterad trötthet: Detta är något som nästan aldrig sker under observationerna i övrigt eftersom de andra i klassen ställer mycket färre frågor och då främst ställer frågor som inte är frågor utan i stället är redo-visningar av kunskaper förklädda till frågor. Alla verkar eniga om att det är denna typ av in-autentiska frågor
som ska ställas under genomgångar, en medvetenhet eleven i fråga väljer att nonchalera.
Jag tänker att denna elev i en av de klasser jag själv var lärare för hade varit en av dem som jag hade hämtat kraft och energi att fortsätta undervisa från: i ett klassrum med mig som lärare hade han fungerat som bollplank och motiverande diskussionsdrivare. Men det blir tydligt att det inte fungerar så i detta klassrum. Tjejen som också fångar min uppmärksamhet, nu när jag börjar tvivla över vad jag egentligen ser, är en av de få i klassen som inte har spikrakt hår som når halvvägs ner över ryggen. Liksom killen så talar hon om annat än det läraren bett eleverna prata om. Hon har lockigt lätt rödfärgat rödmörkbrunt hår och mycket ansiktspuder som ger hennes ansikte en jämn matt färg utan nyanser av rodnad eller andra naturliga hudskiftningar som de andra eleverna har.20 Hennes utstrålning är stark och hon ser sig ofta, rastlöst, runt i klassrummet för att se om någon tittar upp, till skillnad från de andra eleverna som fokuserar på skärmar eller papper på bänken. Våra ögon möts snabbt ett par gånger, vi tittar genast bort när det sker, upptäckta i vår observation. Både killen och tjejen som fångat min uppmärksamhet har yvigare kropps-språk och tar mer fysisk plats än de andra i klassen trots att de är väldigt smala. Båda har ostyriga frisyrer som är mindre kontrollerade och styrda än andras frisyrer. Utanför denna skola skulle de förmodligen inte märkas alls i en mängd av människor, utan skulle snarare bli bedömda som ovanligt noggranna och ordentliga med sina kläder, sitt utseende och hur de beter sig. Ingen av dem svär eller talar någon grov dialekt eller använder sig av hög röst. De bryter mot ordningen genom en så liten detalj som att exempelvis ställa frågan om monarki och demokrati hänger ihop under en genomgång om Sveriges grundlagar. Monarkifrågan disk-uterades för två veckor sedan, lärarens irritation är märkbar.
Generellt sett är eleverna tålmodiga. De väntar på sin tur, räcker upp handen länge. De väntar tills läraren kommer när de behöver hjälp och byter den arm de räcker upp när de får kramp efter längre väntetider.
Killen som talar mycket och snabbt och tjejen med rödbrunt lockigt hår är de enda som kräver hjälp uttryckligen och som försöker få hjälp före dem som räckt upp handen längre. De viftar ihärdigt med armen och säger att de behöver hjälp, de använder normal samtalston men den uppfattas som högljudd i detta tyst mumlande klassrum fyllt av koncentrerat dämpat skol-arbete. Dessa två är de enda som bryter ordningen av tystnad och att tålmodigt vänta på sin tur. De utmanar klassrummets osynliga gränser för tålmodig turtagning under tyst avvaktan. En utmaning de väljer att göra trots priset av att de märks och känns i rummet: de tar sig friheten att göra utmaningen, men priset utmanandet kostar är att de blir synliga och märks på ett sätt som inte smälter in i gruppen.
Killen går ut ur klassrummet kommer in igen flera gånger under lektionens gång. Han verkar orolig i kroppen och rör rastlös på sig hela tiden. Han försöker få med sig
fler killar till grupp-rummet. Jag noterar att han har en yvig virvel som står rakt upp bak på huvudet – det har jag inte sett på någon annan person på denna skola. Om det finns fler med virvlar i håret så är de noga kontrollerade.
Det finns ytterligare en tjej som fångar mitt fokus. Jag minns att hon kollade på bröllopsbilder förra lektionen och verkade planera sitt framtida bröllop. Hon har kort blont hår och en djup urringning. Hon bryter också av mot majoriteten genom sitt sätt att synas. En tjej till med långt platt hår fångar min blick, som idag verkar leta efter något icke-homogent. Jag ser henne extra tydligt då hon har stora mängder synligt smink: Hon har så mycket puder att hon fått en dammig ton i huden, i likhet med tjejen med rödbrunt hår. Hennes skarpt markerade ögon-bryn och tjocka kajal ger henne ett katt-aktigt utseende. Hon är också bestämd och lite aggressiv i tonläget när hon begär ordet.
När jag kollar närmare så finns det nog små utseendemässiga markörer som bryter av mot majoriteten. Brytningar som jag inte noterat under de tidigare observationerna: Några har större smycken, andra har mer urringningar, en har starkt rött läppstift och ett par har byxor vars linning sitter väldigt lågt på höften. Extrem smalhet är också ett av de uttryck för avbrott inför uttryck för det ”lagoma” som dominerat tidigare. Den homogena massa jag betraktat eleverna som är inte så homogen som den först verkat vara.
Jag tänker att det är subtila, små markeringar som visar på elevernas sätt att förhålla sig till gruppens homogenitet. En detalj i avvikande färg, en extra stark strykning av smink eller en hårprodukt – eller avsaknaden av hårprodukt i de rufsigare elevernas fall – blir synliga tecken på att inte vara likadan. Ovanstående observationer gör jag när jag spen- derat lite mer än ett halvår i fältet, så innan jag skriver ner dessa noteringar har jag be- traktat gruppen som en massa, som en enhetlig mängd elever utan olikhet. Jag har noterat att klassen består av personer som arbetar hängivet och engagerat och att alla liknar varandra i en skolmiljö av höga ambitioner och intensivt samarbete mellan lärare och elever. Jag tänker att tecken på olikhet och att särskilja sig är ovanliga på denna skola och att det som görs för att skilja ut har en eftertanke. Min bild av de som vågar göra sådant som avviker är att de är elever som har starka resurser. Det är de elever med högst status som vågar avvika och som inte riskerar att förlora för att de står ut. De som har mer som står på spel, de med lägre status, är de som på så försiktiga sätt som möjligt försöker uppfylla kraven för att smälta in. Medan de som äger en makt kan tillåta sig att avbryta läraren och ställa en fråga som sätter saker på spel. Det som står på spel är både den egna möjligheten att bli betraktad som en elev som aldrig svarar fel och möjligheten att socialt bryta av mot det som är den rådande ordningen av lugn, frånvaro av kontrovers och samstämmighet. Utseendemässiga avbrott från likhet och avbrott i beteende verkar hänga samman. Ett hår med kraftiga virvlar eller ett rött läppstift samverkar med att ställa frågor eller scrolla igenom bilder på bröllops-klänningar i stället för att ägna sig åt skolarbetet i just detta klassrum för samhälls-kunskap.
Som nämnts tidigare är emellertid dessa brytningar sådant som först inte syntes alls, sedan fick jag syn på dem strax innan de blev disciplinerade – åtminstone de beteende- mässiga brytningarna som dämpades när jag besökt klassen en bit in på vårterminen. Ett annat exempel på det jag noterat som en prövande provokation under min obser- vationsstudie skedde under en av de exklusiva lärarfrukostarna. Jag blir då vittne till nedanstående scenario.
Det finns frukost idag också. Nybakade pretzels. Det doftar i hela byggnaden av brödet som just lämnat ugnen. Något stickigt ammoniakaktigt blandas samman med doften av välgräddat bröd (i bakandet av pretzels ingår lut som troligtvis orsakade den stickiga doften). Påskliljorna står stora, gula och i full blom på borden i matsalen. Några elever försöker ta av brödet, men blir stoppade av lärare och personal i köket. En tjej går med långsamma steg fram mot brödkorgen, lyfter upp en pretzel och håller i den en stund. Hon drar brödet sakta upp i luften medan en av personalen i köket säger åt henne att hon inte får ta. Personalen från köket sitter bredvid mig och äter och de undrar högt hur det kommer sig att eleverna tar av lärarnas frukost. En av dem säger med skarp röst: ”dom vet väl att lärarnas är här och deras är där?” medan de pekar på uppdelningen av den långa bänken där maten dukas upp. Jag slås av den distans som markeras när elever och skolpersonal delar lokaler, delar serveringsyta där de får ta mat, men vissa delar hör till lärare och andra till elever. Några av eleverna försöker utmana ordningen genom att ta av det som de förmodligen vet inte hör till deras område. Eleverna som prövande försöker ta av brödet ger inga höga ilskna uttryck för sin irritation, utan suckar bara tyst, släpper brödet och går iväg. Dock en lydnad utan att verka skämmas. Jag noterar att de visar en sorts styrka och stolthet, som att de har en känsla av självklara rättigheter, av att få ta plats, ta för sig och bli serverade. Trots detta lyder de ändå omedelbart tillsägningarna, med himlande ögon. Detta var det enda tillfället då jag var närvarande under lärarfrukostarna som eleverna överskred den osynliga muren mellan lärarnas del och elevernas del av serverings- disken. Vad som orsakade överskridandet kan vara allt ifrån frimodiga vårkänslor till att doften av nybakat övermannade deras sinnen och lät impulsen att ta av brödet ta över de internaliserade kontrollmekanismerna. Markeringarna och kommunikationerna under gränsöverskridandet utstrålar, som står i observationsanteckningarna ovan, en självklar självförtroendebyggande attityd. En av eleverna gör extra långsamt medvetet gränsbrytande rörelser i försöket att ta av bröden. Frånvaro av skam, frånvaro av ursäkt och överskridande av en osynlig men uppenbar gräns är tre aspekter som skapar en kamp om makt. Kanske spelar även klass- och könsdimensioner in då de som reglerar och säger till denna gång var personal som arbetar i köket: Här är utrymmet för eleverna att agera provokativt större än utrymmet när fler lärare är närvarande. Jag har också svårt att se eleverna våga göra något liknande om någon ur skolledningen eller lärare hade suttit vid bordet.