Den tredje skolan jag besöker liknar en kontorsbyggnad Jag får känslan av att

stiga in på en bank eller ett mäklarkontor. Allt är ljust, lätt, luftigt och somrigt. Jag träffar en kostymklädd lärare och ser elever som ser så mycket äldre ut än de elever jag träffat på de tidigare skolorna. Jag känner mig liten och stel i de formella kläder jag rotat fram ut garderoben. Jag tänker att denna typ av kläder inte går att ha under kommande observationer eftersom de skaver och skär sig mot hur jag är van vid att vara. Strama stela kläder finns inte i den delen av min garderob som jag använder. Jag försöker ändå bete mig avslappnat, trots att allt känns obekvämt: inifrån och ut. Trots ljus, trots luft, trots att alla verkar vuxna, svala och artiga. Jag känner mig svettig, tung och smutsig omgiven av allt annat än sådant jag känner mig bekväm med. Jag får kaffe av läraren jag stämt möte med, blir uppmuntrad att ta för mig av en perfekt nybakad scones med krämig mogen brie-ost från buffén i matsalen. Vi pratas vid och går in i klassrummet efter att ha enats om att läraren först berättar att jag är där och sedan får jag presentera mig själv.

Jag går in i klassrummet tillsammans med läraren. Jag hittar en ledig stol längst bak mot väggen. Läraren skämtar med eleverna. Fläktarna surrar och det är rätt kallt trots för-sommarvärmen utanför. Jag vill ha min jacka på mig, men märker att alla noga hänger undan sina ytterkläder så jag tar av mig trots att jag fryser i mina tunna stela kläder. Eleverna söker sig in i klassrummet och sätter sig på sina platser. De pratar entusiastiskt med varandra och håller ihop i par eller små grupper om tre-fyra personer. Killarna håller sig för sig och tjejerna för sig. Jag förvånas över att eleverna placerar sig bredvid andra med samma hårfärg – blonda på ena sidan och mörkare hårfärg på andra sidan. Eleverna kastar korta, snabba ögonkast på mig men fokuserar mer på varandra och läraren än på mig. De verkar vana vid att ha besök i klassrummet. Jag hälsar diskret med ett vänligt och öppet ”Hej” till de fåtal elever i klassen som ser lite frågande på mig. Jag märker att min kropp sjunker ihop och obehaget suger från magen. Men jag försöker trycka bort känslan och rätar på ryggen för att få luft.

Det är nu ett par minuter kvar tills lektionen ska börja. Alla sitter på sina platser och läraren harklar sig högt och förklarar vad dagens lektion ska handla om. Lektionen sätter igång innan den ska starta enligt schemat eftersom alla sitter redan tysta på sina platser. Läraren skämtar lite, några elever skrattar men snabbt kommer lektionen tillbaka i spåret som läraren följer. Jag blir presenterad genom att läraren avbryter

sin påbörjade genomgång med att säga åt eleverna att jag är på besök, att jag är från universitetet och att jag ska följa dem under en längre tid framöver. Universitetet betonas som något värt att respektera, läraren uttalar uni-versitetet med långsamma stavelser och en uppsträckt hållning. Däremot nämns utbildnings-vetenskapen lite snabbare och med mindre tydlig emfas. När jag får ordet berättar jag för eleverna vad jag heter, jag nämner något kort om vem jag är och vart jag kommer ifrån och vad jag forskar om. Jag påminner dem om det brev om informerat samtycke de fått en månad innan mitt besök och delar på nytt ut brev medan jag påtalar att det är mycket viktigt att de meddelar mig om de inte vill vara en del av studien. Jag motiverar varför jag är hos dem och vad jag söker efter – jag berättar om aktivt medborgarskap, demokrati, läroplanernas skrivelser och att jag vill se hur just deras klassrum, deras agerande, gestaltar läroplanens ideal. Det tar ett par minuter. De ser intresserade, vänliga och uppmuntrande ut. De sitter lätt framåtlutade och verkar ivriga. När jag berättar att även jag, precis som de, var elev på samhällsprogrammet när jag gick gymnasiet och att jag varit lärare i samhällskunskap på samhällsprogram ser de ännu mer positiva ut. Jag märker att jag babblar på och ger dem mycket mer information än vad de egentligen behöver. Jag går också in på många fler detaljer än vad jag gjorde med den första och andra skolan och börjar referera till tidigare forskning, nervöst babblande för att leva upp till de höga krav jag intalar mig att de har. Efter en stund räcker en elev upp handen och frågar: ”Kommer du att ge oss några uppgifter?” Jag svarar skrattande ”Nejdå, ni ska bara jobba på som vanligt”, och plötsligt får jag ett intryck av att jag försvinner. Elevernas blickar, all deras förmedlade uppmärksamhet, som tidigare var riktade mot mig och som lyssnade på min röst och tog in min gestalt går nu rakt igenom mig liksom pilar som inte ens reagerar på den friktion min kropp borde ha orsakat. Det är för mig helt uppenbart att jag inte behöver säga något mer om mig, om varför jag är där eller ge dem mer information. Jag har just blivit osynlig. De som varit framåtlutade har satt sig tillbaka och markerar att de väntar på att läraren ska ta över. Deras blickar vandrar dels bortom mig, dels in i de uppslagna datorerna…

Jag tackar för ordet och går och ställer mig längst bak i klassrummet. Läraren fortsätter den påbörjade genomgången direkt, ett kort och effektivt snack om senaste matchen i Champions League riktat åt några av de fotbollsintresserade eleverna kastas in i farten, liksom på vägen. En genomgång av dödsstraff och relationen mellan dödsstraff och tolkningen av mänskliga rättigheter pågår medan jag förvirrat försöker förstå min osynlighet. Jag knuffar lite på en talar-stol som står längst bak i klassrummet för att kunna stå upp och skriva mina anteckningar. Inte ens det höga störande skrapet från min ommöblering väcker någon uppmärksamhet. Jag finns inte. Ett avskärmat, uppgivet beteende som tydligt visade att det inte spelade någon roll vad någon gjorde, präglat av passivitet och frånvaro av engagemang, var uttrycken som jag uppfattade att de högpresterande eleverna på den tredje skolan manifesterade framför mina ögon under observationerna som följde på det första tillfället. På skolorna med lågt intag skedde det en helt annan, närmast ömsesidig, interaktion mellan omaskerade uttryck för skoltrötthet, ointresse för ämnet men ändå med ett stort intresse för

personerna i rummet, för mig som forskare, för läraren och ett stort fokus på relations- byggande, social och demokratisk samhällsdiskussion; om än med ett mindre fokus på faktakunskaper. På de två första skolorna hade deltagande observation med hög grad av deltagande, med en interaktion som hade gett mig insyn i de olika individer som klasserna bestod av, varit möjlig att göra. Där hade idealen i en feministiskt inspirerad subjektsstärkande etnografi kunnat uppfyllas. Men på den sista skolan, där min forskningsnerv gav ilande signaler av undersökningsiver parallellt med flyktmekanismer som larmade på grund av obehaget i att bli osynliggjord, var en sådan roll omöjlig. I alla fall för en person som mig.

Det finns fynd i forskningsprojekt av etnograferna Elisabeth Öhrn, Lisbeth Lundahl och Dennis Beach (2011) som liknar pilotstudiens preliminära indikationer: elever på naturvetenskapliga programmet som helt saknar inflytande medan elever på praktiskt inriktade, mansdominerade program, visar sig få utrymme att påverka undervisningens utformning i hög utsträckning. Dessa studier visar dels genusrelaterade skillnader när det rör utrymmet för inflytande – manliga elever får ofta påverka sin utbildning mer än kvinnliga. Dels destabiliserar forskningen de motsatspar som bildats när de med högre studieprestationer antas kunna hantera mer inflytande. Även idén om att kunskap, de- mokrati och studieprestation hänger samman får mothugg i forskningsprojektet (Öhrn et al., 2011).

Efter denna korta utredning i ett tidigt skede av forskarutbildningen minskade mitt intresse för att jämföra olika typer av elever, att förstärka eller dementera den tidigare forskningens orsakssamband mellan kunskapsnivå hos eleverna å ena sidan och graden av inflytande och elevdemokrati å andra sidan. I stället trädde en avgränsad del av materialet från pilotstudien fram som förvirrande, förundrande, fascinerande men angelägen att veta mer om: samhällskunskapsklassrummet där de högpresterande eleverna på högstatusskolan befann sig, visade sig klart och tydligt vara en empiri som jag varken stött på i tidigare forskning eller i egen undervisningserfarenhet. Efter denna process hamnade ”Elitskolan” där jag bedrivit observationsstudien i centrum av mitt undersökningsintresse. Skolan namngavs så småningom ”Särskilda läroverket”, för att underlätta skrivandet.

De elever som jag kom att göra mina observationer av har haft höga betyg i hög- stadiet och siktar på att behålla sina höga betyg framöver för att kunna komma in på prestigefulla utbildningar och praktikplatser. De har sökt till ett samhällsvetenskapligt program på en prestigefull skola med krav på toppbetyg från högstadiet om de ska kunna komma in på skolan. Det är den skola i upptagningsområdet (ett storstads- område) med högst antagningspoäng i snitt under flera år i rad innan studien inleddes. Därför har de med stor sannolikhet högsta betyg även i samhällskunskap då de sökt till och kommit in på ett samhällsvetenskapligt program på en skola som ofta benämns som en elitskola. När jag arbetade som gymnasielärare inom gymnasieskolan på mindre prestigefulla skolor med avsevärt mycket lägre intagningssnitt och en fundamentalt annorlunda skolkultur så nämndes ofta denna skolas namn, tillsammans med några andra liknande skolor, som en ”snobbskola”. Skolan profilerar sig som ”den bästa

skolan”, likt många andra friskolor, och betonar i sin marknadsföring att den är ett förstaval för studiemotiverade elever.

Jag valde samhällsprogrammet initialt för att jag, utifrån tidigare erfarenheter som lärare och elev vid samhällsprogrammet, antog att eleverna där skulle vara intresserade, engagerade och fyllda av motivation att läsa just samhällskunskapsämnet. Mitt på för- hand förhastade antagande om att eleverna skulle vara mer uppfyllda av det aktiva med- borgarskapets värdegrundsmotiverade handlingsmönster och att det skulle vara synligt för mig som observatör under samhällskunskapslektionerna, kom dock på skam redan under mina korta förberedande pilotstudier: ämnets och skolans läroplansskrivelser visade sig ha lägre påverkan på hur eleverna ser på samhället och sig själva samt sin roll i samhället än det budskap skolkoden, skolkulturen och skolandan förmedlar. Det blev också uppenbart för mig under pilotstudien i hur hög grad det är eleverna som gör skolan och i hur liten grad läraren har utrymme att rucka elevernas egna upplevelser av och uppfattningar om sina statuspositioner i samhälle och skola. Eftersom detta var ett starkt intryck som jag landade i redan under förstudien så riktade jag om min studie till att fokusera på just detta fynd. Min nyfikenhet rörde sig runt att göra observationer av hur eleverna gestaltade att äga makt, att ta makt, att förhandla om vem som leder vem i klassrumssituationen. Elevernas maktrelaterade performativitet, deras föreställningar, under samhällskunskapslektionerna är vad observationerna främst ägnats åt att försöka fånga. Att förstå hur dessa fenomen förfinas på skolan, under skolgången och genom utbildningen i samhällskunskapsämnet, är vad jag har arbetat med att försöka förstå genom observationsstudiens analys.