När ordet alienation yttras är det väldigt många som omedelbart tänker på den tyska 1800-talsteoretikern Karl Marx. Han omskrivs som sociolog, nationalekonom, historiker och filosof och har haft stor betydelse för politisk teori och praktik. De allra flesta som tar upp alienationsteori i sin forskning ägnar sig åt Marx i hög grad, även om det också finns en icke-marxistisk gren av alienationsteorin. Sociologen Bengt Gesser (2015) skriver: ”Forskare inom denna tradition brukar vara socialpsykologiskt inriktade och försöker ofta empiriskt mäta graden av alienation hos enskilda eller grupper av individer”. Gesser skriver att mätningar som ofta utförs med Seemans redan problem- atiserade kategorier är en del av den icke-marxistiska alienationstraditionen.
Marx lanserar sitt alienationsbegrepp i de Ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, ”den unge Marx” är hänvisningen som oftast görs till dessa texter. ”Unghegelian” är ett epitet han tillskrivits under denna period. Marx ses som mer av en humanistisk forskare i dessa tidigare texter än de senare (”den äldre Marx”). Ordet alienation användes inte i några andra texter än manuskripten, men de flesta alienationsforskare har ändå valt att förstå Marx alienationsteori som underförstådd även i hans senare texter (Månson, 1993). I manuskripten beskrivs arbetaren som ”skyr sitt arbete som pesten”, vilket inte beror på att arbetaren är lat utan på att
lönearbetaren är alienerad från sin egen skapande förmåga, att den har blivit främmande för honom och utnyttjas av andra. […] Människan är det enda djur som producerar sina förnödenheter och det är denna produktion som enligt Marx skiljer människan från andra djur.
Men människan producerar inte bara aktivt sina förnödenheter. […] När människan förändrar sin produktion förändrar hon också sig själv. Hon får nya behov som ska tillfredsställas (behövdes det bilar på stenåldern) och hon förändrar därmed sig själv. Människan producerar därför inte bara ting, hon pro- ducerar också sin egen natur och är den enda art som gör det. Människan har ingen över historien vilande natur. Hon är bestämd av den tid och den plats hon lever på. (Månson, 1993, s. 43f.)
Här skriver Månsson fram handlandet hos Marx och hur handlandet är förknippat med vem människan är och blir. Genom att ersätta ”lönearbetaren” med ”eleven” och att se lärandet som den skapande förmåga – det producerade ting – som eleven blir främ- mande för, kopplas innehållet i Marx tidiga texter till skolans värld. När det eleven gör, lärandet, inte hänger samman med vad eleven blir uppstår alienation i utbildning. Aspelin och Persson (2011) följer en sådan logik i sitt arbete med begreppet liksom Persson (1998). Det är en liknande logik som används i analysen för denna avhandling. Särskiljande mellan vad som lärs in från vem eleven är, och blir till, bygger upp en para- doxal spänning i klassrummet som alienationsbegreppet hjälper till att sätta ord på.
Enligt sociologen Kathleen Pacyna (2011) skiljer sig Israels marxläsning genom att han så tydligt markerar att handlandet, agerandet och det frivilliga engagemanget i den praktiska görande verksamheten är centralt; att aktivt självförverkliga sig i det ideala arbetet (labour), genom skapande och formande, bygger såväl världen som människan. Lönearbete (work) däremot, där arbetet regleras och struktureras utifrån andra grunder än människans kreativitet, skapar alienation.
Den amerikanska sociologen Arlie Hochschild (2012) utvecklade det marxistiska alienationsbegreppet när hon gjorde sin studie om alienerande känsloarbete utifrån begreppen ”emotional labour” (betalt känsloarbete) och ”emotion work” (obetalt känsloarbete). Dessa logiker är möjliga att föra över till skolan och elevernas utveckling
om, i samt genom demokrati – när det handlande som styrs av elevernas eget kreativa
skulle i samma översättning lärande och demokratiutbildning, som styrs av andra in- citament än den egna kreativiteten det egna intresset och självständiga valet, få alienation att växa. Även Hascher och Hadjar (2018) beskriver alienation som brist på aktivt engagerat handlande.
Israel (1971) beskriver en alienation som uppstår i arbete med professionell vänlighet. Utifrån C. W. Mills (1956) White Collar som exempel. Säljarens beteende mot köparen består av uttryck som inte korresponderar med faktiska uppfattningar, då menar Israel att konsekvensen blir självalienation, vilket definieras som total alienation:
I en marknadsekonomi blir sålunda människan till en vara i sin egenskap av arbetskraft. Hennes aktivitet blir ett medel för syften som ligger utanför arbets- situationen [elevsituationen]. Dessutom blir hennes personlighet en vara, och hennes sociala relationer bygger på en hemlig förståelse av ömsesidiga motiv som emellertid ingen erkänner öppet. På så sätt skapas total alienation i arbets- situationen såväl som i de dagliga sociala relationerna. (Israel, 1971, s. 231)
Månsson (1993) skriver att Marx alienationsteori aldrig slutfördes, men att den träff- säkert fångar det som skedde under den brytningstid då Marx levde. Det var under denna tid som lönearbetet började omfatta allt fler på grund av moderniseringens urbanisering och industrialisering. Enligt Månsson är teorin angelägen även idag, trots att den inte är fullständig, eftersom den förklarar varför livet och arbetet betraktas som separata enheter. Alienation är effekten denna separation skapar, en effekt vi tar som så självklar att den är osynlig utan alienationsteorin. Pacyna (2011) menar att Marx vill svara på frågan om vad som hindrar oss från att handla. Hon skriver att Marx skiljer sig från andra filosofer genom att han uppmanar till aktivt handlande för förändring av samhället. Enligt Pacyna kan Marx strävan efter att förstå alienation förklara både människans separation från sig själv och separationen från andra människor. Hon menar att det kapitalistiska samhällets alienation hindrar människan från sitt eget för- verkligande
I de Ekonomiska-filosofiska manuskripten skriver Marx om människans olika alien- ationer, en alienerad människa framställs som en person med brist på samhörighet med såväl sig själv som med sin egen art – andra människor:
En omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan. När män- niskan ställes upp emot sig själv så står också den andra människan främmande för henne. Det som gäller för människans förhållande till sitt arbete, till sin arbetsprodukt och till sig själv, det gäller för människans förhållande till den andra människan, liksom till arbetet och objektet för andras arbete.
Människans alienation liksom över huvud varje förhållande i vilket en människa står till sig själv, förverkligas, kommer till uttryck, först i det förhållande i vilket människan står till andra människor. (Marx, 2003 [1844], s. 66)
Det är ”den humanistiska Marx”, som det skrivs om i den tidigare forskningen, som talar i citatet ovan. Här finns en Marx som sätter relationer mellan människor och inom människor i främsta rummet och som låter sin kritik av samhällets produktionsapparat utgå främst ifrån de själsliga förluster som varufieringen, eller kommodifieringen, av arbetet fört med sig. Det är också en socialpsykologisk Marx med koppling till det Hegelianska arvet där tingets separation från tingets skapare ses som grund till alienation. Han beskriver en människa som framför allt är främmande inför människan som art, och därmed främmande inför sin egen natur. Det är såväl en alienation från arbetet, från produkten av arbetet, som en alienation från självet – självalienation – och det egna handlandet.
Hos den lönearbetskritiska medievetaren Franco ”Bifo” Berardi (2009) skrivs en socialpsykologiskt präglad Marx fram. ”Bifo” hänvisar till Marxtexten Grundrisse med den tyska filosofen Ludwig Feuerbach som portalgestalt. Marx skildrar de antro- pologiska konsekvenser som arbetet har på människan i detta verk, skriver Berardi.
What happens to the human being trapped in in a wage-earning productive relation? This is what essentially happens: the more the wage earner’s energy is invested in productive activity, the more s/he reinforces the power of the enemy, of capital, and the less is left for oneself. In order to survive, in order to receive a wage, workers have to renounce their humanity, the human investment of their time and energies. (Berardi, 2009, s. 37)
Berardi menar alltså att lönearbetet korrumperar det mänskliga i arbetet eftersom lönearbetaren går med på att byta sin arbetskraft mot pengar. Därmed dräneras arbetet på kraft i utbyte mot en ersättning som kostar mer, i form av energi, än vad den ger tillbaka.
Även de politiska ekonomerna Paul Craig Roberts och Matthew A. Stephenson (1973) hävdar att Marx alienationsteori varit missförstådd. De vänder sig framförallt emot det psykologiska synsättet på alienation och skriver, liksom Berardi, att Marx skrivande även efter manuskripten präglats av ett utforskande av relationen mellan arbetaren och processen för produktionen. Marx har alltid fokuserat på relation i sitt skrivande om alienation menar de:
Marx emphasizes that the dehumanizing of the worker occurs because of commodity production […] It should be clearly understood that Marx’s references to dehumanization and the plight of the individual do not mean that his concept of alienation is the same as the contemporary psychological and sociological concepts of it. Alienation of the sort Marx conceived cannot be treated by therapy for the worker and reform of the system; only a revolutionary change in the mode of production can overcome it. According to Marx, alienation is a consequence of objective economic conditions – the separation of production from use that characterizes the commodity node of production. (Roberts & Stephenson, 1973, s. 73f.)
Roberts och Stephenson läsning av Marx är lika samhällskritisk som Berardis: båda dessa marxläsningar indikerar att förändring av alienerande strukturer endast kan göras genom fundamental förändring av samhällets organisation och maktordning. Varken terapi eller reformer i samhällssystemet kan bota den alienation som skapats av att arbetare har avhumaniserats, endast en omvälvande förändring av villkoren för pro- duktionen kan ta arbetaren från det alienerade tillståndet enligt Roberts och Stephenson. Berardi nöjer sig med en omförhandling av villkoren för lönearbetet i vårt moderna samhälle. Liksom Pacyna (2011) menar de att Marx har ett fokus på aktivt handlande – agerande – och krav på förändring som skiljer honom från andra tänkare som försöker förstå människans villkor. Om vi jämför dessa med samtida social-filosofer intresserade av alienationsbegreppet, såsom Rosa (2010) och Byung-Chul Han (2013; 2017), så finns det en tydlig skillnad i synen på individualpsykologiska psyko- terapeutiska åtgärder. Han och Rosa har mer optimism om individens psykologiska, terapeutiska möjligheter än de andra marx-läsarna som nämnts hittills.
Jonathan Martin (2008) använder en marxistisk alienationsteori för att synliggöra hur amerikansk utbildning reproducerar kapitalism och skapar alienation. Han menar att amerikansk utbildning
deprives college students, particularly non-elite ones, of true control over and connection to their studies. It also distorts their intellectual needs, desires, and abilities, and it estranges them from various other alienated educational participants. (Martin, 2008, s. 37)
Martin ansluter sig till utbildningssociologiska observationer av att skolan skapar goda arbetare, duktiga konsumenter, fogliga medborgare som reproducerar det rådande systemets maktordningar. Han visar med Marx hur vi ”can appreciate how intimately and intricately linked working-class student alienation is to the operation of capitalism” (Martin, 2008, s. 37).
Med mina observationer i bakhuvudet leder Martins slagkraftiga formuleringar till frågor om hur situationen kan tänkas se ut för de elever som inte hör till arbetarklassen. Kan inte de också vara alienerade? Även om elever som befinner sig i arbetarklassen på åtskilliga punkter blir markerade som att de inte hör till den undervisning som sker, att den inte angår dem, så går det i min studie att se att även de som kan anses höra till elit-grupper kan ses som alienerade. Hos Fromm (1976) skrivs det fram att direktörer är lika alienerade som arbetare. Fromm behöver inte avskriva de marxistiska förklar- ingsmodellerna för att komma fram till detta, men hos andra alienationsteoretiker som håller sig nära marxismen skaver formuleringar av eliter som alienerade. Även i Riesmans amerikanska sociologiska klassiker The Lonely Crowd (Riesman, Glazer, & Denney, 1953) görs analyser av alienation hos medelklassen inom ett hierarkiskt tjänste-mannasamhälle. Här är det konsumtion, lön och arbetsroll som skapar identitet snarare än det traditionella samhällets traditionsbundna religions- och
familjetillhörighet. Därför är det nu dags att gå vidare mot den alienationsteori som kallas ”subjektser-kännande”.