Under avhandlingsarbetet har kritiska etiska frågor ställts under hela processen, en del av de frågorna regleras av Vetenskapsrådets (2017) principer, men inte alla. I mina etno- grafiskt präglade deltagande observationer har jag kontinuerligt ifrågasatt min rätt att observera. Jag har problematiserat vad som omfattas och inte omfattas av min ”blick” och mitt ”seende”. Under mina observationer har jag många gånger frågat mig själv vad jag studerar, varför jag studerar det jag gör och vilket bidrag jag lägger till redan befintlig forskning. Att studera ”uppåt”, att forska om högpresterande, framgångsrika elever på en skola som väldigt många anser är fantastisk, kan ses som problematisk eftersom det finns ett ifrågasättande av något som anses positivt. Vem är jag att ifråga-sätta något som alla är belåtna, stolta och nöjda över? Samtidigt utgör forskningen ett bidrag till ny kunskap eftersom likande studier är få.
Observationsstudien lever framförallt upp till principerna för god forskningssed genom sitt bidrag till ny kunskap. Det finns en viss risk att de som studerats antingen inte håller med om den analys jag gör av dem eller att de kommer att få en blick på sig själva som är oönskad. Enligt lagen (SFS 2003:460) är det fysiska ingrepp, risker för fysisk eller psykisk skada och andra konsekvenser av medicinska studier som främst gett upphov till forskaretiska regleringar. Det är dessa aspekter samt behandling av känsliga personuppgifter som ger skäl till etikprövning, och något sådant har inte bedömts förekomma i denna studie på den nivå som krävs för prövning. En problematik är att uppmärksamheten inom forskarsamhället skärpts, ändrats och upp-daterats under studiens genomförande, särskilt inom en internationell kontext. Men eftersom personuppgifter minimeras och namn eller andra personuppgifter inte har samlats in
och aldrig dokumenterats i något av anteckningsmaterialet, så är riskerna för identifikation av enskilda deltagare mycket små.
Avhandlingsarbetet har utformats i enighet med forskningsetiska principer. Prin- ciperna finns sammanfattade i skriften God Forskningssed publicerad av Vetenskapsrådet (2017), där den första meningen fastställer forskningsetikens föränderliga natur när olika intressen ska balanseras. I denna föränderliga situation bör forskaren vägledas av intresset för ny kunskap balanserat med intresset att skydda de berördas integritet, skriver Vetenskapsrådet. Risker och skador som forskningen kan leda till ska mini- meras. Det betonas också att forskaretik har en dynamisk karaktär exempelvis när det rör deltagande observationer (Vetenskapsrådet, 2017, s. 26ff.). I metodhandböcker som de av Fangen (2005) och Patrik Aspers (2011) betonas också etiska aspekter, speciellt inför publikation. De skriver att observatören ska eftersträva konfidentialitet och inte lämna ut studiens deltagare. Liksom hos Vetenskapsrådet är det bidraget till forskning som betonas, men utöver Vetenskapsrådets tips så skriver Aspers och Fangen om en etik som handlar om att som forskare exempelvis inte ge förhoppningar som inte infrias. Inte heller får man demonisera de observerade, även om det sker något oegent-ligt under studiens gång. Både Aspers och Fangen tar också upp dilemmat som uppstår under balansgången mellan att bli en del av fältet, ”go native”, och att lämna och vara för mycket av en främling inför de som studien ska försöka förstå.
De principer som Vetenskapsrådet sammanfattat är samstämmiga med de regleringar och principer som gäller för forskarsamhället internationellt. Även om olika länder har olika lagar så samordnas principerna i internationella forskartidskrifter. Exempel på detta finns hos Hammersley och Atkinson (2007) som skriver om etiska frågor i etno- grafiskt arbete. De nämner informerat samtycke, skydd av integritet, minimering av skada och utnyttjande, samt forskarens ansvar att inte orsaka negativa konsekvenser inför nästa forskare som vill göra en etnografisk studie. De skriver också att bidraget till ny kunskap inte får ske till vilken kostnad som helst när de motiverar behovet av etik hos etnografen. Samtidigt är de etiska riktlinjerna en form av övervägande av vad som är möjligt. Att ge en fullständig information om allt forskningsintresse eller att informera alla på en arbetsplats är inte praktiskt möjligt i en utforskande studie med hänsyn tagen till vad som sker under studiens gång.
Den övervikt mot etisk ängslighet som en bokstavlig tolkning av riktlinjerna kan leda till problematiseras träffsäkert av Trondman (2008) när han skriver om den ”goda” sårbara etnografen:
Like a seismograph this ideal type records the movements of its own emotions while ’being there’ studying others. Having a strong, sometimes over-explicit, belief in being too cold and distanced ‘the good’ can easily turn to regretful and self-loathing. Am I not just using others for my own purposes? Who am I to poke around in their world? Despite, or maybe due to, a strong awareness of the need of others ‘the good’ distrusts its own goodness. (s. 132)
Trondman beskriver den typ av etnograf som jag var på väg att bli mitt i den själv- kritiska etiskt oroliga position som jag odlade i början av studien. Walford (2002) beskriver något liknande när han kritiserar doktoranders tendens att placera hela sin forskardagbok i avhandlingen. Aspers (2011) nämner också att unga forskare har en tendens att överskatta sin egen betydelse under observationerna. Många av dessa, ofta självutvecklande, processer har en forskaretisk betydelse och det är positivt att den är dokumenterad i fältanteckningarna. Men avhandlingen behöver inte ta med den totala processen under hela forskarutbildningen utan hellre avgränsa till det mest väsentliga som verkligen haft betydelse för bidraget till ny kunskap.
Konkreta åtgärder som vidtagits med avsikt att minimera eventuell skada som forsk- ningen skulle kunna orsaka är att vare sig nämna skolans namn eller nämna vilken ort som skolan är placerad i. Tidperioden för studien är också angiven på ett svepande sätt utan att uttala särskilda läsårsperioder för skolans verksamhet. Namnet på skolan är fingerat. Namn undviks i högsta möjliga utsträckning och har inte registrerats under observationerna eftersom namn inte varit relevanta för undersökningens intresse. Vissa detaljer har också skruvats till och blandats ihop så att något likvärdigt beskrivits i stället för en exakt beskrivning av till exempel skolans inredning, ledord och enstaka detaljer i uppseendeväckande upplägg av skolarbete såsom offentliga arrangemang. Detta för att göra identifikationen av skolan svårare. Men det är inte omöjligt för den hängivne att använda sina detektivtalanger för att försöka räkna ut vilken skolan är: jag har inte haft någon täckmantel under observationerna på skolan utan har varit öppen med vem jag är och det har varit möjligt för den som vill att se vad jag gjort. Vetenskapsrådet (2017) är mycket kritiska inför dolda observationer och förordar informerat samtycke. I den skriftliga information som eleverna och läraren tagit del av innan studien inleddes samt vid studiens start framgår att inga namn kommer att nämnas i avhandlingen.
Möjligheten att söka upp klassen och identifiera de som blivit studerade är för- hållandevis små, men inte omöjliga. Några av de som ingår i studien har bytt arbete, andra har åldrats och bytt från elevposition till studentposition eller till position som anställd och egen företagare, under tiden som avhandlingen producerats. Eleverna som studerats har lämnat den observerade skolan sedan flera år tillbaka när avhandlingen publiceras.
Eleverna som studerades var alla över 15 år gamla när studien inleddes och de var över 18 år när studien avslutades. De omfattas därför inte av de stärkta krav på doku- menterat samtycke som finns när forskning involverar deltagare yngre än 15 år. Den skriftliga informationen lämnades ut i klassen av deras samhällskunskapslärare ett par veckor innan studien inleddes samt presenterades av läraren under ett föräldramöte. När jag presenterade mig första gången fick de informationen både skriftligt och muntligt igen av mig, med möjligheter att ställa frågor. Jag betonade också rättigheten att närsomhelst dra tillbaka sitt samtycke om att delta i studien. Under observations- studiens gång har muntligt samtycke erhållits genom upprepad information om att observationerna pågår och vad de gått ut på. Kravet på samtycke är mer omfattande när
det sker inspelningar av något slag, jag har endast gjort anteckningar på datorn under mina besök.
Jag har blivit uppmuntrad av samhällskunskapsläraren och rektorn att nämna både skolans namn och lärarens namn, men jag har valt att låta bli. Min strävan är att avhand-lingen hellre ska bidrar till en diskussion om denna typ av skola, undervisning och dess elever som princip, som struktur, och inte som enskilt fall. Under observationerna fick jag till och med ett intryck av att de på skolan (samhällskunskapsläraren och en arbets-ledare) ville att jag skulle nämna skolans namn eftersom de såg mitt avhandlingsprojekt som god marknadsföring. Sociologen David Wästerfors (2019) menar att det till och med finns en risk för den etnografiska forskaren att bli utnyttjad av de som ingår i en observationsstudie, vilket eventuellt hade varit fallet om skolans namn nämnts. Det finns ett antal olika skolor som passar in på de beskrivningar som görs, även om det inte är den mest vanliga skolformen. Det finns också drag som den skola jag studerat delar med kommunala skolors elitklasser. En hel del andra studier av elitskolor väljer att nämna skolans namn. Ett exempel är Törnqvists (2018) studie av Globala gymnasiet i Stockholm, en annan är den välkända studien av St. Paul’s som Khan (2011) genom-fört.
De forskaretiska principerna betonar också ”redovisning av beroenden”. Jag har gjort en anpassning som kanske inte var nödvändigt rent etiskt men som jag ändå kände behov av att göra halvvägs in i avhandlingsarbetet: jag sa upp min tjänstledighet från en fristående, privat, skola. Eftersom jag skriver om en friskola som har gemensamma ägarförhållanden med den skola jag var tjänstledig från, så ville jag frigöra mig från an- ställningen. Det fanns flera skäl till att jag avslutade anställningen, men uppsägningen frigjorde mig från en sorts partiskhet. Å andra sidan kan det ha varit så att min anställ- ning vid en privat friskola gjorde mig något mindre negativt kritiskt inställd till den elit-skola jag observerat, vilket i mitt fall kanske bidragit till att balansera min ”bias”.
Ett annat beroende finns i relationen mellan mig och samhällskunskapsläraren som gett mig tillträde till skolan. Min tacksamhet till det tillträde och den generositet han erbjudit har skapat en situation av beroende eftersom han varit den enda på skolan som öppnat dörrar och delat med sig av sin tid och släppt in mig till den plats jag velat observera. De subtila kommentarer han gjort om att deltagandet i forskningsprojektet bidrar till hans karriär som förstelärare, har ofta gnagt som ett dåligt samvete hos mig under observationerna. Jag har haft en känsla av att jag borde vara nyttig och se till att han vinner något på att låta mig vara där. Jag har tänkt att jag inte ger tillbaka en direkt tillämpbar utvärdering av hans undervisning på det sätt som han verkar förvänta sig, trots att jag aldrig lovat något sådant. Samtidigt har lojaliteten med kritisk forskning funnits där som ett ideal för studien; utan en kritisk blick sökande efter material för analys blir studien meningslös ur ett forskarperspektiv. Beroendet av läraren har funnits där, samtidigt som jag brottats med känslan av att svika förtroendet eller inte leva upp till hans förväntningar. Precis som Wästerfors (2019) skriver så är det etnografiska arbetet en konstant etiskt reflekterande process i det dagliga sociala pågående livet, vars slutgiltiga kritiska diskussion endast kan föras i efterhand när studien avslutats.
Wästerfors problematiserar detta i samband med svårigheterna att fylla i etik- nämndernas blanketter inför etikprövning av etnografisk forskning.
Mitt mål är att denna studie betraktas som en analys av en del av ett system. Särskilda läroverket och dess skolkultur är en produkt av ett samhällssystem, ett resultat av en organisering av skola och utbildning. Jag vill inte att den studerade skolan ska ses som en producent av systemet, även om den är en del av reproduktionen. Villkoren för skola och utbildning och samhällssystemet i stort har utbildningspolitiskt skapat ett ut- rymme för denna typ av skola att finnas. Min bestämda uppfattning är att skolan, skolans lärare, ledning, övrig personal och elever befinner sig i en situation och position där deras villkor är givna utifrån snarare än att de som enskilda aktörer är grunden till att ordningen ser ut som den gör. Min kritik av skolans reproduktion ska därför inte läsas som klander av individer eller grupper på skolan, utan snarare av systemet i stort. Jag har valt att göra en studie av det lilla som sker på skolan, bland eleverna, under lektionerna i samhällskunskap, därför att jag menar att detta säger viktiga saker om till- ståndet i samhället, politiken och vår vetenskapliga förståelse av utbildningen och dess system. Inte för att förlägga skuld på någon enskild aktör. Denna uppfattning ser jag också som en del av etiska överväganden.
Jag har övervägt att låta lärare på skolan och elever ta del av mitt sammanlagda material och engagera sig i min analys. Men tillslut landade jag i att låta mitt arbete med observationsmaterialet stå på egna ben. Hammersley och Atkinson (2007) argumen-terar för att det sätter onödig press på de som deltar i studien om de avkrävs att kom-mentera pågående analysarbete. De menar också att det riskerar att rollerna som forskare och delaktig i studie blandas samman, vilket äventyrar äganderätten och an-svaret för forskningen. En emanciperande forskning på utsatta har större vinster att hämta eftersom det finns större risker att de beforskade får en redan dålig situation för- värrad av forskningsrapporteringen. Det har inte varit fallet i denna studie.
Ambitionen med detta arbete, och i förlängningen även lärares och elevers arbete efter att ha tagit del av avhandlingens material, är att förstå inte att döma. Skälet att vilja förstå är för att bidra till möjligheten att kunna arbeta bättre, med mer möjligheter att sätta människor i rörelse, det vill säga skapa villkor för lärande. På detta sätt blir studien didaktiskt till sin natur då det som ska förstås är en av de fundamentala delarna av den didaktiska triangeln – eleverna – dock elever från en speciell bakgrund som sällan inom forskningen definieras som en utmaning för lärare. Genom ökad förståelse för arbetet på skolor av samma art som den där observationsstudien utförs kan förutsättningarna för ett konstruktivt arbete med lärande på skolan främjas. Lärande med syfte att ge ut- rymme för elevernas egna livsvärldar men också hitta sätt att nå fram till dem och få dem att sätta sig i rörelse mot ett lärande som inte enbart bekräftar deras egen världs- bild, är vad studien hoppas leda vidare mot i ett längre perspektiv.
Tillträdets begränsningar
Tillträdet till observationerna var oerhört generöst från lärarens sida. Läraren har fungerat som en allierad gatekeeper och sett till att öppna dörren till klassrummet och skolan åt mig. Han har gett mig möjlighet att studera lektionerna och vara i skolans lokaler utan några begräsningar eller villkor. Om jag ville hade jag också fått ta en plats i ett av lärarrummen tillsammans med lärarkandidater, men eftersom mitt intresse har varit att studera eleverna så har jag avböjt den inbjudan liksom jag avböjt att delta i de flesta lärarfrukostarna och gemensamma luncher vid lärarbordet i matsalen.
Jag har vid åtskilliga tillfällen haft funderingar på att genomföra intervjuer för att få reda på mer om elevernas egen syn på sig själva och sitt arbete med samhällskunskap och värdegrund. Jag har skrivit skriftliga förfrågningar vid flera tillfällen till elevkåren på skolan och jag har också frågat både lärare och elever om det finns intresse eller möjlighet för strukturerade, planerade intervjuer. Trots att mina förfrågningar blivit vänligt och positivt emottagna så har de inte lett till några resultat. Jag har alltså fått vara på plats och studera det som sker, men någon ytterligare påverkan på ordningen för vardagslivet på skolan har inte varit möjlig att göra. Jag tror att det främst är tack vare läraren på skolan som jag fått lov att komma innanför de låsta dörrarna: om han inte hade varit motiverad i att låta mig genomföra min studie så tror jag att det hade varit svårt att få tillträde över huvud taget. Jag tror också att mitt försiktiga sätt att fråga, min visade tacksamhet och mitt sätt att foga in mig i den ordningen som funnits varit en förutsättning för att genomföra studien.
En av mina slutsatser, som fördjupas i avhandlingens avslutning, är att det begränsade tillträdet som jag gavs stämmer helt överens med hur tillvaron på skolan ter sig. Att jag aldrig blev helt insläppt i en social gemenskap beror på att en social gemenskap på det sätt som jag förväntade mig inte finns på den skola jag besök. Att få tillträde till ett fält beskriver den danska utbildningsvetaren Noomi Matthiesen (2018) som en integrerad och väsentlig del av forskningsresultaten. Hon menar att tillträdet är mer än en omständighet innan den ”riktiga” forskningen som producerar resultat sätts igång. Hennes slutsats lyder: ”Access is therefore not something that can be gained. Instead, it is done and done again – the verb that cannot become past tense, never completed, until the moment one decides that research is over” (Matthiesen, 2018, s. 14). Jag tror att hon har helt rätt i detta, men att karaktären på den sociala miljö som jag befunnit mig är olik den karaktär som de flesta andra etnografiska studier har: att studera ”uppåt” innebär att göra entré i en miljö av social konkurrens, tävling och granskning på ett sätt som inte tillåter inkludering på samma sätt som en studie av utsatthet gör, likt i Matthiesens studie. Hon hade också svårt att få tillträde, men när det väl gavs gick det att arbeta med förtroende och tillit och tillslut bli inkluderad. Under mina obser- vationer pågick något helt annat, vilket skildras i nästa avhandlingsdel.
I den subjektserkännande forskningsetik som etnografin representerar lyfts ofta vikten av att erkänna och ta hänsyn till de beforskades perspektiv och synsätt (Troman et al., 2006). Ett sätt att ta del av dessa kan vara att låta de som är en del av under-
sökningen vara med och validera forskningens resultat, på det sätt som redan disku- terats på förra sidan. Jag har ofta tänkt tanken att låta de som är en del av denna studie läsa och kommentera det jag noterat. Men i slutänden har jag valt att låta bli. Detta kan, utöver tidigare beskrivna svårigheterna med kontakt, motiveras också utifrån min teo-retiska alienationsanalys: om jag hade kommit för nära de som är en del av undersök-ningen så hade jag behövt göra en annan sorts analys. Den distans som är en viktig del av mitt resultat blev tillslut något jag inte ville äventyra eftersom det är distansen som jag varit intresserad av att förstå. Eftersom de beforskade inte på något enhetligt sätt kan sägas höra till en grupp som är röstlös, maktlös eller utsatt så har jag bedömt det som etiskt rimligt att försöka förstå utan att krypa in under skalet på de beforskade för att be om vittnesmål av deras bild av sig själva. Jag har varit intresserad av att analysera den bild de visar utåt, inte de bilder de har inuti. Självbild och sätt att tänka om egna positioner hade också hade varit intressant att undersöka, men det är en annan sorts studie än den jag gjort.