Det som tas upp framöver är inte all alienation i alla sammanhang, här finns en avgräns- ning i form av alienation relevant för skola och utbildning. I Sverige är två av de forskare som skrivit om alienation i perspektiv till lärande Jonas Aspelin och Sven Persson. I sin bok Om relationell pedagogik har de ett kapitel ägnat åt ”Alienation i utbild-ningen” (Aspelin & Persson, 2011, s. 135-150). De gör en koncentrerad och översiktlig karaktäristik av alienation. Enligt dem inleds alienationsteorin redan inom grekisk
filosofi för att sedan vakna till liv i 1800-talets samhällsfilosofi med Friedrich Hegel i spetsen. Efter dess menar de att Marx och diverse post/sen-marxister tar begreppet vidare. När de räknar upp vilka som står bakom ”den gängse definitionen […] alien- ation [står] för problem som uppstår i samhälleliga institutioner där individen fram- ställer ting och handlingar som inte står i en meningsfull relation till jaget eller till andra människor” består deras lista av ”samhällskritiska teoribyggen” av
sociologins klassiker (till exempel M. Weber, E. Durkheim och G. Simmel), socialpsykologins klassiker (till exempel C. H. Cooley, G. H. Mead och J. Dewey), i modern samhällsfilosofi (till exempel hos J. P. Sartre, J. Habermas och G. Lukacs), kritisk teori (H. Marcuse, T. Adorno m. Fl.), modern amerikansk psykologi och socialpsykologi (till exempel R. Merton, D. Riesman, C. Wright Mills, E. Fromm och D. Seeman) samt inom den moderna arbetssociologin (till exempel H. Braverman och R. Blauner) […]. (Aspelin & Persson, 2011, s. 138f.)
Som i många andra sammanhang för klassisk teori blir listan fylld av manliga teoretiker. Alienationsanalyser som har ett ursprung som är äldre än 1970 görs generellt av män, men bland referenserna efter dess finns åtminstone några referenser till kvinnliga alien- ationsteoretiker. I ovanstående citat finns en förhållandevis heltäckande genomgång av sammanhang där alienation fungerat som ledmotiv. Aspelin och Persson (2011) foku- serar på relationer, förhållanden och sätt att knyta an till lärande i vad de benämner som ”samvaro” och ”sam-verkan”. Deras variant av alienationsbegreppet handlar om att höra till eller inte höra till. På så sätt kopplar de uppkomst av alienationen till lärandesituationer. De gör en analys av alienation och utbildning med utgångspunkt i negativa associationer kopplade till alienation, i likhet med åtskillig annan forskning som refereras framöver. Med denna syn på alienation sätts ett likhetstecken mellan alie- nation och utanförskap.
Ett sammanhang för alienationsteori som är värt att nämna innan mer avgränsade djupdykningar väntar är International Sociological Association (ISA) Comittee for the Study of Alienation Theory and Research (RC36). Detta är en grupp forskare från hela världen som sedan 1972 ägnat sig åt sociologisk alienationsteori. Langman och Kalekin- Fishman har båda varit ordförande för ISA RC 36 och är redaktörer för The Evolution
of Alienation, en antologi som sammanställdes 2006. I förordet skriver de att alienation
är en del av det moderna samhället. Begreppet gör mer än förklarar arbetarens position på fabriksgolvet. De menar att alienation har rört sig
to other realms of social life, ranging from mass culture to domestic labor. It informs our understanding of such diverse moments and realms as communities, identities, prejudice, popular culture, everyday life and speech, and even the nature of transcendence. (Langman & Kalekin-Fishman, 2006, förord s. x)
Dessa positioneringar av begreppet gör de med avstamp i den marxistiska alienations- teorin. Att det inte enbart är relationen till produktionen och en separation från mer-
värdet av sitt eget arbete som är grund för alienation är deras poäng. Men de väljer att inte avfärda den marxistiska analysen, som en del andra alienationsteoretiker, utan hellre att komplettera och utveckla den till att omfatta andra områden i samhället.
Sociologen Chris Yuill publicerade 2011 en artikel med titeln ”Forgetting and re- membering alienation theory”. Den är användbar för en undersökning av begreppets innebörd. Han skriver:
Just because the theory has fallen from grace does not, as I argued, entail that somehow society no longer presents problems of meaning, self-realization and social isolation for the people who live in and create that society. Indeed, given the current social trends of increasing individualization, the reconfiguration of the workplace, the deepening commodification of many aspects of life, and in- creasing inequality, it is perhaps now timely to remember what alienation theory can offer as a means to both describe and explain the emotional, individual and social landscapes of this phase of modernity. (Yuill, 2011, s. 115)
Yuill formulerar i citatet ovan argument för att använda och återuppväcka alienation. Alienation som begrepp sätter ord på konsekvenser av ojämlikhet, problematiker orsakade av individualisering och varufiering (kommodifiering) av allt fler delar av livet. Det är många av dessa aspekter som är särskilt tydliga i mitt empiriska material: kraven på eleverna från såväl dem själva som från lärare och familj är något som hanteras in- dividuellt. Yuill går igenom åtskilliga olika definitioner av alienation i sin artikel och menar att begreppet såväl förklarar som beskriver vår tid och individens relation till det sociala sammanhanget i vårt nuvarande samhälle, även om själva ordet alienation inte alltid används när alienerande aspekter lyfts. Brist på meningsskapande, själv- förverkligande tillvaro och social isolering skriver Yuill om i ovanstående citat där han sammanfattar sin analys av alienationsteorins historia och samtidsposition.
Yuill bygger vidare på Melvin Seemans klassiska konkretisering av begreppet. Seemans fem kategorier för alienationens olika uttryck är maktlöshet, meningslöshet, normlöshet, isolering och främlingskap inför sig själv. Hans formulering lyder: ”Powerlessness, meaninglessness, normlessness, isolation, and self-estrangement” (Seeman, 1959, s. 783). I empirin för denna avhandling skildras hur en alienerad tillvaro utan maktlöshet kan se ut. Det är, som detta kapitels rubrik säger, en alienation utan maktlöshet, som analysen av det empiriska materialet mynnar ut i.
Seemans definitioner fick ett stort genomslag och har använts i åtskilliga sam- manhang när alienation hanteras. Rezan A. Çeçen har ägnat sig åt att studera skol- alienation och har sammanfört flera olika synsätt på alienationsteori för att komma fram till följande förklaringar av Seemans definitioner:
Self-estrangement has its roots in classical philosophy and taps humanistic ideas mostly related to a discrepancy between the actual and idealized self. This dimension manifests itself in adolescents who suffer from lower self-esteem and feel bored with life in which they perceive no purpose. Powerlessness reflects
fatalism, pessimism, and a perception of losing control over one’s own life. This dimension is similar to the psychological notion of external locus of control. Social isolation is salient to youths who perceive a lack of intimate relationships such as with friends, thus leading to a feeling of loneliness. Normlessness can be defined as a belief that socially disapproved behaviours may be used to achieve culturally defined goals. (Çeçen, 2006, s. 722)
Hos Çeçen är alienation ett liv i upplevd meningslöshet, maktlöshet, brist på kontroll, social isolering och normlöshet som i sin tur orsakas av att befinna sig i en pessimistisk och fatalistisk bild av världen. Seemans kategorier bildar hos Çeçen en helhet bestående av negativ syn på världen, sig själv och sin omgivning. Det egna handlandet och relationen med andra ses som meningslösa. Dessa perspektiv på tillvaron dras till sin spets hos Çeçen och Seeman. Jag tänker att det finns ”light-varianter” av de förhåll- ningssätt som de skriver om som yttrat sig under mina observationer, men då med avsaknad av upplevelser av maktlöshet. I analysen framöver visar jag hur dessa light- varianter kan se ut och vad de gör med de värdegrundsrelaterade aspekterna av skolan generellt och samhällskunskapen i en klass på elitskolan Särskilda läroverket specifikt.
Utöver de kategorier som Seeman myntat struktureras alienationsbegreppet även upp genom att separera sociologisk alienation, som anknyts till samhällsstrukturer, från psykologisk alienation. Psykologisk alienation har sin tyngdpunkt på förståelse av indi- viduella erfarenheter och tillstånd. Yuill (2011) menar att denna fraktionsskapande separation varit olycklig. Han har samma slutsats som Heinz (1992): alienation är snarare ett begrepp som kan visa hur både sociala omständigheter och individuellt agerande hänger samman, än ett begrepp som separerar dessa aspekter åt. Heinz och Yuill menar båda att alienation är ett begrepp som sätter ett sociologiskt ljus på relationen mellan individen och de villkor som finns för individens existens, samt hur denna relation präglas av konflikt och disparens utifrån historiska eller sociala om- ständligheter. Yuill skriver att dessa konflikter till stor del handlar om upplevelser av att inte ha kontroll över sitt liv, sin situation, över vad som sker och vad som drabbar en. Frånvaro av kontroll över livet i samhället ser Yuill som alienationsgenererande. Aspelin och Persson gör en liknande tolkning av socialpsykologen Erich Fromm när de beskriver en individ som ”känner sig styrd av omständigheterna” som alienerad (Aspelin & Persson, 2011, s. 141). I min studie är det snarare ett främlingskap än en brist på kontroll som observerats. Att känna sig styrd av omständigheterna, som hos Apelin och Persson, kopplas till upplevelser av maktlöshet.
Det finns också mer breda synsätt på vad alienation är, alienation blir då till ett slags fundament för all samhällsteori. Filosofen Axel Honneth ser alienation som fund- amentet i kritisk teori. I hans ögon finns det inget annat begrepp som är viktigare att förstå om Frankfurtskolans kritiska teori, som Teodor Adorno, Herbert Marcuse och Max Horkheimer lagt grunden för, ska greppas. Honneth skriver att dessa sociala teo- retiker ”regarded the alienated nature of social relations as a fact beyond all doubt” (i
förordet till Jaeggi, 2014). I Frankfurtskolans tradition blir alienation till en helom- fattande teori, inte ett begrepp bland andra teoretiska verktyg.
Förutom att det har skapats skiljelinjer mellan sociologisk och psykologisk alienation, så har även psykologisk och filosofisk alienation separerats när begreppet utretts. Dessa skillnader påminner om de skillnader som finns mellan en sociologisk och psykologisk socialpsykologi. Den sociologiska socialpsykologin är intresserad av samspelet mellan människa och samhälle och hur detta formar samhället, medan den psykologiska social- psykologin har större intresse av individens psykologi och hur den påverkas av sam- hällsstrukturer. Inom psykologin är intresset också större av att hitta sätt att behandla, identifiera problem och föreslå åtgärder, medan sociologin har ett mer teoretiskt intresse av att förstå och analysera samhällstendenser utifrån politiska perspektiv om makt. Givetvis finns det också varianter av dessa skolor där skotten är mindre vatten- täta. Filosofen Gavin Rae, verksam i Madrid, beskriver separationen mellan de filoso- fiska och psykologiska perspektiven på följande sätt:
The philosophical sense of alienation describes the actual self that is actually alien- ated, is reflectively aware of its alienation, and reflectively understands why it is alienated. When such reflective self-knowledge and understanding is combined with the actual self’s fundamental care-for-self, it is hoped the actual self will pur- posefully and reflectively strive to alter its existence to overcome its alienation. The psychological sense of the term is subordinate to the philosophical sense of the concept. It is differentiated from the philosophical sense of the term by the epistemological awareness the actual self has of the relation between its own existential situation and what it is to be authentic. (Rae, 2010, s. 29)
Här förstås den filosofiska alienationsuppfattningen som ett paraply med psykologisk alienation som en underordnad variant. Rae skriver utifrån Jean-Paul Sartres existen- tialism och formulerar sig i termer av att filosofisk alienation ska övervinnas, eller besegras. Han berör samtidigt det faktum att en självmedvetenhet om den egna alien- ationen kan finnas även när det faktiska jaget befinner sig i alienation – hos Rae finns i citatet ovan den reflekterande självmedvetna alienation som jag har sett hos eleverna under mina observationer. Samtidigt som denna självmedvetenhet ska leda till att alien- ationen går över så verkar han inte se det som om att alienation automatiskt försvinner på grund av medvetenheten om att den finns. Han skriver om ”care-for-self” som en grundläggande förutsättning för att överkomma alienation och gör därmed en individ- ualisering av begreppet.
I min analys tänker jag tvärtom att det är omsorg om andra och en omsorg om världen som skulle kunna leda till att komma över alienationen. Raes resonemang kan kompletteras med Arendts (1998 [1958]) omsorg om världen: att såväl bry sig om sig själv som om världen och dess fortlevnad är något som saknas för att utveckla för- ståelsen av begreppet hos Rae. Frånvaron av medvetenhet om det autentiska, det sanna, i existensen verkar däremot finnas med i Raes förståelse av psykologisk alienation, en typ av alienation som ofta tas upp den tidigare alienationsforskningen.
De generella förståelser av begreppet som skildrats ovan utvecklas nedan vidare genom att olika studier av alienation beskrivs. Avhandlingens studie sätts därmed i per- spektiv till andra studier där begreppet alienation används som analytiskt verktyg.