Detta avsnitt fungerar som en sammanfattande analys av observationerna. Att varat blir till intet definierar det som observerats under samhällskunskapslektionerna på Särskilda läroverket. Det som blir till intet utgörs av frånvaro: det som saknas – det som inte förekommer på skolan, i klassrummet för samhällskunskap – är represen-tationer av heterogenitet, pluralism. Olikheter och skillnader som samhället utanför skolbyggnaden består av saknas innanför den kodlåsta porten till skolan. Det varande som blir till intet sönderdelas här nedan innan de teoretiska delarna av avhandlingen sätter materialet i perspektiv till tidigare forskning om elitskolor samt i perspektiv till teorier om alienationsbegreppet.
Vad består detta ”vara” av som blivit till intet?
Lärarens auktoritativa maktutövning blir utmanad och på sätt och vis förintad, eller
åtminstone övermannad, under de lektioner som observeras under slutet av ele-vernas gymnasieutbildning. Eleverna tar slutligen över det främsta medel för upprätt-hållande av auktoritativ makt som läraren använt sig av; genom att ställa honom på prov med en omvänd IRE-kommunikation skriftar maktbalansen mellan lärare och elever (se under rubriken ”Ett bättre förr” för beskrivning av IRE-formerna). Upp till ytan kommer då den tidigare underliggande konflikt mellan elevernas roller som över- ordnade och lärarens roll som styrande, samtidigt som han är underordnad i och med sitt lågstatusyrke. Detta markerar också slutet av elevernas fostran då de blivit till det som skolan lovat dem sedan antagningen: de är nu starka, framgångsrika, kunniga och har potential att styra och leda genom en position av överordning. Att inte låta läraren behålla sitt ämnesbaserade kunskapsövertag blir ett sätt att markera slutet på utbild- ningen. De elever i klassrummet som inte lever upp till denna idealiserade elevroll har blivit osynliga och slinker, med ett viktigt undantag, ur observationernas fokus.
Tillhörighet, gemenskap och samhörig solidaritet är ett annat ”vara” som blir till
intet under observationsstudiens gång. Ett utanförskap som initialt upplevdes främst prägla min observatörsroll, visar sig slutligen prägla även elevernas samt lärarnas roller på skolan; en roll av att befinna sig utanför tillhörighet. Frågan är vem på skolan som är innanför. Finns det någon tillhörighet att vara en del av på Särskilda läroverket? Är någon alls innanför eller är spelad tillhörighet en del av Särskilda läroverkets för-väntade
roller? Arbetsledarens sätt att beskriva uppskattningsvis 100 av 300 som ”riktiga” kärnelever enligt idealet på skolan, väcker frågan om vilka dessa 100 är bland eleverna. Hur syns just dessa extra särskilda? Är dessa få desamma som tillåter sig tovor, mikromotstånd och (relativ) högljuddhet? Har de 100 av 300 ett så starkt socio- ekonomiskt kapital att de har råd att bryta mot strömlinjeformningen? Eller är dessa 100 en sorts osynliga överordnade som smälter in och passar i varje del av skolan utan att synas? Är det en osynlig styrning som reglerar och ”är” skolans essens?
Samhällskunskapens lärandeobjekt som den blivande aktiva medborgaren blir till
intet på en skola där styrning och möjligheter att utöva påverkan erövras genom ett subtilt överordnande mellan raderna. Samhällskunskapen kräver aktiva medborgare, synliga makthavare som går att granska, enligt en demokratisk politisk tradition. Inom ämnet finns en uppfattning om att olika åsikter ska höras och övervägas – ”delibereras” – för att en optimerad, demokratisk jämvikt ska nås. Utöver en deliberativ modell för utveckling av kunskaper och färdigheter om demokrati finns också den agonistiska, radikala demokratimodellen, som argumenterar emot att nå konsensus (som i den de- liberativa modellen) och för att lyfta olikheter i politiska åsikter (Ruitenberg, 2009; Jezierska, 2011; Tryggvason, 2018). Detta för att skapa utrymme för politiska val. Men även denna demokratimodell blir svår att sträva mot vid Särskilda läroverket eftersom olika åsikter knappt yttras på skolan. Det som eleverna lär sig och fostras in i är ett mycket mindre synligt maktutövande, en styrning i form av anpassning, ström- linjeformning och självreglering. De som inte stör, inte syns och inte agerar reaktivt är de som i slutet av observationsstudien tar över dagordningen. De tar över genom en sval men skarpt allvarlig rättelse av läraren och utmaningar av lärarnas auktoritativa maktutövning och position på skolan. Detta är ett sorts självklart överordnat positions- tagande i det fördolda. Den elev som är på väg att ta en pretzel från lärarnas fredags- frukost illustrerar detta förhållningssätt tydligt.
De elever som inte når överordnade, framgångsrika, lyckade positioner på skolan
blir till intet, de förintas och raderas och försvinner – av sig själva. De som inte når höga betygsnivåer, de som inte har samma politiska övertygelser som majoriteten och de som inte lyckas under tävlingar i sina fritidsaktiviteter hukar, sjunker och krym-per kroppsligt. De klandrar sig själva för att de inte lyckas nå det som de är och ska vara. De har förväntningar på sig själva som inte tillåter något annat än högsta nivå, toppositioner eller elitprestation. Allt annat är ett totalt misslyckande och leder till en närmast förintande icke-tillvaro. Här pågår en självreglering som närmast kan liknas vid en automatik för skolans reglering av bibehållen ordning, reproduktion av hierarkier och ojämlika förhållanden även innanför skolans elitfostrande väggar.
Samhällskunskapens demokratifostrande ämnesinnehåll blir till intet. Ämnets
uppdrag rörande solidaritet och det politiska, där ansvar för andra och omtanke om andra ska främjas, blir till intet. I stället fostras ett aktivt medborgarskap bestående av gamla aristokratiska maktordningar där de som har högst status får styra – till och med över läraren – i slutet av utbildningen. Den auktoritativa maktutövningen som läraren tidigare utövat blir till intet. Därmed är demokratifostran ett ämnesmål som inte
uppnås. Ämnets tradition av att fungera som vaccination mot diktatur sätts också ur spel med tanke på de gamla traditioner med anor tillbaka i den predemokratiska eran som tar över dagordningen för undervisningen och ämnesinnehållet. Om formu- leringarna av värdegrunden i läroplanen – samt samhällskunskapsämnets syfte och kun- skapskrav – tas på allvar, så kan den utbildning som erbjuds vid Särskilda läroverket sägas vara en utbildning som inte närmar sig målen för demokrati och jämlikhet.
*
Frågor kvarstår efter denna sammanfattande analys. Det är oklart vad som händer på en skola med karaktär av monokromi, homogenitet, ickekroppslighet och enhetlighet. Vad händer när kritik lyser med sin frånvaro, när elevers inflytande saknas och när alla verkar vara en del av ett utanförskap som är självvalt? När det egna valet av att inte höra till ”de andra” och att separera sig från resten av skolvärlden, innebär valet av ett ickeval, även under de få tillfällen då valfrihet finns? Hur detta ickeval samtidigt leder till överordnade positioner med stort utrymme att välja framtid, styra andra och utöva inflytande, är förbryllande i perspektiv till samhällskunskapsämnets emancipations- strävande demokratifrämjande upplysningsideal. Dessa emancipationssträvande ideal antar att kunskaper används för handling och att aktiv handling leder till förändring, ökat inflytande och befrielse. Men så fungerar det inte på den skola som denna studie fokuserat på, inte ens inom samhällskunskapsklassrummet som observationerna gjordes i.
På denna skola väljer eleverna att inte behöva bestämma, styra, påverka eller att vara aktiva, under sin tid i klassrummet. Men samtidigt, paradoxalt, vill de bli de som ska få bestämma, styra och vara överordnade dem som inte är närvarande – de andra. Det är en förberedelse för en position som makthavare och ledare som skolan säger sig er- bjuda, men eftersom detta förberedande sker på grunder som är segregerade, homo- gena och uppmuntrar passivitet – vilken blir innebörden av att vara i en sorts skyddad tillvaro i separation från det som anses inte höra till, i perspektiv till den föreställda framtida positionen?
Nästa del av avhandlingen kommer att inledas med en ingång i elitskoleforskning. Några svar på de frågor som väckts här kommer att erbjudas genom elitskole- forskningen. Andra frågor kommer att behöva teorier om alienationsbegreppet för att diskuteras. Avhandlingen avslutas med att denna avhandlingsdels empiriska material sätts i samband med både elitskoleforskningen och alienationsbegreppsutredningarna. Slutligen förs diskussionerna om studiens syfte och forskningsfrågor. Undersökningen av den särskilda kritiska komplexitet som uppstår i klassrumsarbetet under lektionerna i samhällskunskap, med elitskoleelever vid gymnasieskolan, kommer att avslutas på av- handlingens sista sidor.